Jag är sedan igår tillbaka i mitt favoritresidens, Wonderflat, med T-bone, eller Mongot som hon kallats sedan hon stukade foten i söndags. Wonderflat är det finaste jag vet i Stockholm. Dels för att jag råkar bo med världens intelligentaste och wittyaste kvinna. Dels för bohemcharmen, de enorma fönstrena och de knarriga trägolven. Mitt rum är fantabulous, men för att markera den nya eran där jag mår bättre och tillika är en bättre person mot allt och alla, har jag nya inredningsambitioner. När jag ackumulerat de mest väsentliga nyheterna ska jag fota och visa. Så att ni vill komma hem till mig och hänga.
Det enda som är kass med att inte bo hos A är att det inte finns den minsta tillstymmelse till katt i Wonderflat. Tänka sig att jag som är djurofob skulle bli så fäst vid en katt. Men det hjälps inte. Jag saknar Spökis precis hela tiden minns de fina stunderna vi hade ihop. Som när hon lade sig bredvid mitt huvud och snarkade som en hel karl om nätterna. Eller när jag insåg att hon inte gillade Coops tunnskivade skinka som A hade köpt, men däremot jublade (på kattvis) när hon fick min delidiskkalkon med paprikasmak. Eller när hon klev omkring på tangenterna på datorn så fort jag lämnade henne ensam med den. Det tyder på god smak vill jag påstå, att hon ville surfa på webben. En katt av den rätta kalibern.
Love really hurts without you, Spökis.
http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=8995781&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=&fullscreen=1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar