den i marocko

Vi ar har. Och kanske for att stanna. Igar tillbringade vi kvallen i sallskap av tva marockaner; Kamal och Mohamed. Den senare var typ zupersot och erbjod mig att stanna har och bli hans fru. Han hade i vart fall tillrackligt snygg rumpa for att jag ska ta forslaget into serious consideration. Han skulle i sa fall dopa om mig till Fatima. Och visst skulla jag kunna pull off Fatima, tror ni inte?

Nu hammam. Senare Mohamed och hans gitarr. Puss fran svennen och pakin.

den om mangeskog

Visst, jag är den första att erkänna att det är kul att mina kompisar är överbegåvade och blir antagna till balla skolor i London. Jag är för. I princip. Men varför måste skoljävlarna ligga längre än en halvtimme bort från min stad? Jag dör av sakning. Mangeskog, är det verkligen så viktigt det där med disaajnen? Kan du inte bara komma hem till Wasatown så vi kan återuppta vår reciproka inspirationsförbindelse och beställa vad-det-nu-var-för-mönster-vi-sa i latten på Nonsolo?

För er som ännu inte stiftat bekantskap med personen i fråga, kommer här en liten snabbrepris (det är ju inne med snabbrepriser nu i schlagertider) av ett urval av hans bilder med, i förekommande fall, tillhörande bildtext.


"Progrock är roligt!"

"Vet ni vad greklands bästa kock heter i efternamn? - Potatismos!"

In this photo: Angela Murkel, och jag då såklart, Gordon Brun, Sarko, Barack O

De har ju bara föreslagit att kvinnor inte ska få bära burka och niqab i på offentliga platser i Frankrike, fritt fram för mig!

"Kvart i två"-ståndet




KOM HEM.

den om marocco barocco

Allt är med. Solkräm, skönlitteratur, aloe vera till sannolika brännskador, badkläder, tarmreglerande medel och alkogel.



Kolla färgpaletten och fröjdas med mig. Hejdå existentiell vinterkris och alltings förgänglighet. Hej Marocko och eskapism. Ses eventuellt på the internetz, men förmodligen typ inte. Puss!

den när vi äntligen fixade saker

Hurrah!
The T-biskvi och C-biscuit har äntligen åstadkommit det alla trodde var blott en utopisk dröm - de har satt upp hyllan i köket efter att ha införskaffat densamma (och pratat om dess uppsättande sedan) den 9 februari 2009. Screw you, hegemoniska maskulinitet. Kvinnorna i Wonderflat hanterar borr, avbitartång, stjärnskruvmejsel och vanlig skruvmejsel som hade de aldrig gjort något annat.


Kolla stadigt bubblan ligger. Typ att Martin Timell rusade hit för att ge oss och bubblan en varm applåd.


Här gör T den givna segergesten framför den numer uppsatta kökshyllan.


När vi ändå var on a roll satte vi upp tidningsstället också.


Och jag hade dessutom varit på Ikea i hopp om att finna en lösning på min kraschade säng, vilket resulterade i världens vuxnaste investering - en sängstomme.


Och en ny mini-fejk-kristallkrona. Fast den är förstås tills vidare, eftersom F har erbjudit sig att bygga en riktig till mig.

Good times, good times.

den om e och j och fi

Fortfarande på vansinnigt dåligt humör. Och så pass inne i neurosen att jag inte känner mig kapabel att sova ensam. Tur för mig att jag har försklassiga personer omkring mig som erbjuder sovplats, nattmacka och bokhyllor att botanisera i. Tack gulle-T.

Idag åstadkommer jag sannolikt ingenting. Förutom möjligen att delta i F!-omröstningen. Gör det du med och gör det här. Jag är också tuppstolt över min kära vän S, som numer står på sagda partis riksdagslista. Rösta away, people!

Just det, E, kan jag rsvp:a till ditt bröllop medelst blogg? För jag kommer, såklart. Så jävla fint så jag dör lite.

den om att c'était salement romantique

Det var en bitterljuv lördag. Ljuv till en början och bitter mot slutet. Jag är så mycket ett barn av min tid, det känns nästan ironiskt. Och av någon anledning sitter jag dessutom och läser om Gustav Fridolin och den blåsta generationen. Ganska precis just nu vore det fint om någon vänlig själ kunde komma över och prata med mig om typ nagellack eller nåt. Verkligen toppen, vore det.


Men som sagt, ljuv början. Det mest episka som finns. Smältande snö att beskåda när man är på promenad.



Jag fick två små hjärtan i min cappo. Jag uppskattade det.


Mamman bjöd på bagel.


Så himla söt är hon, mamman.


Här ville jag gapa stort på bilden, men det tyckte inte mamman var fint. "Nä, kan vi inte ta en bild där du ser lite söt ut också", sa hon.


Devi fyllde år så på eftermiddagen svängde jag ihop en liten present till henne.



Eftersom jag inte har någon provdocka så brukar jag använda antingen T eller mitt mickstativ som mannekäng. I bild här är alltså klänningens baksida.

Sen blev det kväll och jag gick till Tranan och åt moules.


http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=10326761&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=&fullscreen=1

den med fredagsmyyyys

Okej. Gårdagen bjöd på lite oväntade och tämligen ovälkomna vändningar, så medan jag processar dem ger jag er den här bildserien. Emma B:s bildserie, rättare sagt. Orka fota liksom.

Oh oh, och igår pratade jag med S som var på F!-konvent. Där diskuterades tydligen en unik tigers nu aktuella hjärteämne - rut. Jag tror bergis att Schyman och Rosenberg gick in på just denna blogg och kollade vad som var the haps och bestämde sig utifrån yours trulys intressen att det var rut som gällde. Kan inte tänka mig att det gick till på något annat sätt. Om jag är smickrad? Jovisst.


Anyway. Här är en mycket anteciperad På spåret-final-kväll med fredagsmyyyyz på svenskt vis - tacos, givetvis.


T ser närmast salig ut över tacobuffen.


Och så fick man winery. Det är fredagsmys enligt min gode vän P.


Jag tog matpaus och hade myyyys mellan D och H.


Sen satt vi allesamman i min säng, som dessvärre senare kom att braka, och såg semin och finalen. Och var allmänt engagerade. T var on a roll och nailade flera 10-poängare.


E och T underhåller sig själva med byta-hår-och-låtsas-ha-mustasch-leken.


Jag blev lite trötter.


När sängen sedermera totalkapsejsade så bejakade vi nogsamt våra könsroller. K och H hamrade och skruvade...


...medan jag tittade på...


...och T diskade.

Låt det bli ny säsong av På spåret snarast. Och varde tacos!

den som verkligen är ganska miserabel

Och i taxin spelades Ruby's arms. Lite mer än jag orkade med just då.

den med upplösningen

Okej, så apropå gårdagens rant om den långe mannen kommer här nu upplösningen.

Det ringde en person för några timmar sedan med ett nummer jag inte kände igen. Jag, totalt freakad, vågade givetvis inte svara. Istället väntade jag ut signalerna och gick kvickt in på Hitta.se. Väl på Hitta fann jag att numret absolut tillhörde en Daniel - men fel Daniel. Så, hur göra nu? Och föreslå inte att jag ska ringa och fråga fel Daniel om han känner rätt Daniel, för det vägrar jag.

den med en tämligen obehaglig utveckling

Jag brukar i mångt och mycket bespara er detaljer om mitt kärleksliv, men den här gången har ett helt vanligt helg-encounter fått en märklig vändning och jag är nu totalt freakad. Följaktligen kommer jag berättade historian med förhoppning om att ni ska säga; äsch, det är väl inte så farligt.

Såhär. I lördags var jag och J på Kåken. J, som ju har en relation av parslag till den gode F, är ju precis som alla andra icke-singlar fullständigt orädd. Därför fick hon snabbt rollen som min wingman, eller wingwoman, kanske jag ska säga. Det gick till ungefär på så vis att hon introducerade sig själv för personer vi tittat på, på ett mer eller mindre smidigt sätt. Och sen lämnades konversationsmomentet över till mig.

I kvällens utbud ingick en väldigt, väldigt lång man som jag sedermera kom att dansa lite horizontal tango med, om man säger. Dagen efter gav jag honom den traditionsenliga Stockholmskramen - dvs. den stela enarmskramen - och sa hejdå utan att reflektera över situationen något särskilt. Men när jag sedan pratade med J om den långe mannen insåg jag att han ju faktiskt var en utomordentlig person och hon anmärkte på dagen-efter-kramen och tyckte jag gjort en smärre blunder som inte bett om nummer. Eller i vart fall ett efternamn.

Hon hade ju rätt liksom. Det var dumt. Den långe mannen var ju för tusan toppen. Men med hänsyn till det stora informationshålet så kunde jag ju omöjligt få tag i honom. Tills dess J idag kom på att vi kunde ringa till hans jobb - som vi av någon anledning kände till vad det hette - och fråga. J ringde. Jag skulle aldrig ha vågat. MEN. Nu kommer den obehagliga biten. Hon utgav sig för att vara jag när hon pratade med sekreteraren på hans jobb. Och sa att hon (alltså jag) behövde få tag i honom, för att han "glömt något" hos mig. Följaktligen lämnade hon mitt nummer, sa att hon hette Caroline och bad honom ringa upp.

Så. Om människan nu ringer, hur i helvetet ska jag förklara det här utan att framstå som historiens mest vansinniga, överneurotiska och creepy människa? Gah. Eller är det precis det jag är? Gud. Kan inte såna här saker bara sluta hända mig?!

 

Ungefär såhär loco kommer den långe mannen tycka att jag är.

den med den slutgiltiga bilden

Och vinnaren är...

...den här!


Jag vill tacka alla som röstade på mig, och i synnerhet M och HJ - som började bråka i kommentarsfältet - för alla känslor som yttrades och som kom att inspirera mig. Jag vill också tacka min mamma för att hon varit så stark genom hela denna resa. T.A.C.K! *darrig röst och tår längs med kinden*

den om billie och mig

Det senaste dygnet har jag gått en liten promenad down memory lane och sedermera (såklart) lyssnat ohämmat och ogenerat på guilty pleasure-musik. Och trots att ingenting är som det var för ett år sedan, trots att jag är så mycket bättre än förut, trots allt jävla skimmer som omger de enastående personerna som jag ackumulerat i min omedelbara närhet, så riktigt sticker det i armarna och halsen av den totala solituden som av någon anledning har come a-knockin'.

Men min vapendragare och ständiga sångkomplex, Billie, fattar grejen helt och hållet. Inga konstigheter.

http://www.youtube.com/v/jrMp3URM1JI&hl=sv_SE&fs=1&color1=0x3a3a3a&color2=0x999999

den med bilddokumentation från examensfest plus stärkande promenader där vi ser härliga ut

Eftersom jag är en crowdpleaser av rang så kommer här bilder från det senaste dygnet, tillägnat alla dem som gillar bilder liksom.

den om rut

Bara det faktum att begreppet "avdrag för hushållsnära tjänster" har förkortats till "rut-avdraget" får min mage att vilja vända sig ut och in. Rut. Såklart. Rolig anspelning på "rotavdraget" kan man tycka. Sen är det ju den lilla parentesen att namnet "rut" indikerar att en kvinna kommer att utföra dessa hushållsnära tjänster. Typ att jag ger upp.

Men eftersom ingen ännu skrivit en genusrelaterad ledare i saken, samt att jag är på alldeles för misantropiskt humör för att göra det själv, kan man hålla till godo med den här kolumnen.

den om j och marocko och framförallt om tondövhetsfesten

Och den proaktiva vintern/våren 2010 fortsätter. Denna gång inte med en dejt eller med min symaskin, utan med Marocko. Den 25 mars, alltså om tolv dagar, om man räknar på det. Absolut hanterbart as far as antal dagar innan jag kan dricka töntiga drinkar under ett charterparasoll bland massa rödstekta tyskar.

Denna veckas karaktär av bajsmacka räddades dessutom av en session med J idag. Alltså såhär:



Hon har även lanserat idén att vi skulle kunna ha kul ihopa ikväll. Men mer om det en annan gång.

Just nu: Den sämsta upplagan av Melodifestivalen sen katastrofåret 2001. För en minut sen sjöng - om man nu kan kalla det där för sång - gruppen med det löjeväckande namnet, Timotej. Eftersom jag har gedigen kunskap om schlager, i vart fall historisk sådan, förutsätter jag att mitt resonemang kring detta är oerhört intressant.

Det här är vad jag kan säga hittills. Tjejerna i Timotej kan inte ta en ton, men eftersom 90 % av Sveriges befolkning är tondöva (alltså samma 90 % som över huvud taget röstar i dessa tävlingar) så kanske det inte spelar någon större roll att leadsångerskan orsakar blödningar i mina öron. För det kan man ju inte ta hänsyn till. Dessutom tror jag att tafflig tuggummi-folklore-pop är precis vad den europeiska finalen äter till frukost, ni vet ESC där Europa ackumulerar sitt finaste utbud av minibikinis och minst musikaliska artister, och gör detta till en feast. Så grattis till den som gillar ESC liksom.