den med julstök och sentimentala tillbakablickar

Oopsie, jag råkade publicera ett utkast igår. My bad. Här kommer fortsättningen.


Det är över ett år sedan nu. Den 15 augusti 2007 sålde jag min lägenhet på Hornsgatan 57 efter att ha bott där i två år. Kanske tar det lika lång tid att komma över lägenheten som den tid jag de facto bodde i den. Än har jag inte gått vidare i alla fall, det kunde jag lätt fastslå igår när jag drack kaffe på Bysistorget som ligger mittemot min före detta residens. (Min residens, mitt residens? Det är svårt med neutrum och reale när man svänger sig med anglicismer). Det var hur som helst inte långt ifrån att jag fällde en tår inför alla mediemänniskor och Rikard Wolff som brukar hänga på kaffebaren.

Jag vet inte vad det är med hela området runt Mariatorget som gör mig så våldsamt sentimental. Efterhandsglorifiering? Det var ju på intet sätt så att åren jag tillbringade i den lägenheten enbart var good times. Tvärtom minns jag hur väggarna sakta närmade sig varandra på de 21 kvadraten de dagar som mitt liv bestod av crap och ågren. Men det går inte att komma förbi att de här två åren var fyllda av intensitet av olika slag och måste ha varit ödesmättade för mig.

Herregud. "Fyllda av intensitet". Kan man låta mer religiös eller? Anyhoo, trots att min ersättningsbostad (47 kap IL...) är allt man kan önska så har Hornsgatan 57 en alldeles speciell plats i mitt unga-vuxna-hjärta.



Hornsgatans enda gröna hus.

den från kontoret

Jag sitter på kontoret och lyssnar på P3 Rytm. På så hög volym att jag knappt hör vad klienterna som ringer säger. Och det är så totalt fly. Framförallt för att det just nu är ett reportage om "Högre Standard", en samlingsskiva av Partillo som är reggaeproducent och trummis, en välrenommerad sådan i de spirituella kretsarna. En av artisterna som gästar på skivan är min gamla vapendragare Isabel, eller Syster Sol för den som känner sig receptiv för artistnamn, och jag får mitt livs första moderliga vibbar. Jag är så stolt över den här kvinnan, denna amazon. Screw juridik, jag har bara reggae i min själ. Vem försöker jag lura?



"Om DU har bestämt dig."

den till alla terrorister där ute

Terroristfesten gick alltså av stapeln i lördags. Ni som missade den av olika skäl - magsjuka, 25-årsfester på Ekerö, Malmö - ni är välkomna att bittert ångra detta resten av era liv. Jag gick i vanlig ordning in för min roll. Kanske lite för mycket när jag hälsade på gästerna med bakbundna händer (man lär ju bära handklovar på Guantanamo, liksom), men ändå. Jag bjuder på det. Det sägs att jag höll tal också, och hoppade i sängen. Även om jag persoligen inte har något minne av dessa händelser är jag fullständigt övertygad om att jag gjorde succé.

Innan festligheterna drog igång - vilket var ganska sent eftersom jag hade hotat gästerna att de skulle stenas om de anlände före kl 21 - utarbetade jag och T en dans. Under kvällen blev den aktuell vid ett flertal tillfällen och vi är oerhört nöjda med detta vårt nya partytrick:

http://www.youtube.com/v/6Z6uoJy_83Q&hl=sv&fs=1

Nu måste jag ta en durre. Luktar skank efter bodypumpen. Men jag återkommer snart med mer skvaller från lördagen. Och givetvis den påföljande, obligatoriska ågren som följde mig under söndagen.

den med the scheme

Igår fyllde jag år. Varje gång jag fyller år brukar jag få the anxt, ungefär som på nyår. Påmminas om att man blir äldre, ett helt år har gått, men fortfarande har man inte åstadkommit någonting. Hu. Kvällen innan, dvs. i tisdags, var jag en förstklassig queen B, i synnerhet mot T. Jag surade och muttrade och grymtade, trots hennes tappra försök att rationalisera bort min bitterhet.

Men det blev en bra dag igår trots upptakten. Kanske den bästa av födelsedagar jag haft hittills. Jag jobbade, träffade en reggaeskäl på eftermiddagen för en spirituell kick, jobbade lite till för att sen äta gös och risotto på El Diablo med min kärnfamilj. Det var nice. Och gott. You guys oughtta do it. Jag fick blommor, överkast och lakan i present. Shit pommes, när man får (och tillika önskar sig) påslakan är man vuxen på riktigt.

När jag kom hem fann jag en papegojblomma (strelizia för alla fellow floristnördar) i min golvvas och tre paket stod uppradade framför den. T hade upenbarligen tröttnat på att jag gick omkring och frös hela tiden, så jag fick bla. raggsockor. Awesome.

Jag hade fått post också. Ett stor kuvert från min tidigare arbetsgivare, Ica Maxi. Däri fann jag ett omdöme. Och det var med stor stolthet och övertygelse om min egen storhet som jag läste att jag fått ett gott omdöme. Gott! Att jobba på Ica såg jag som att ta rast. Jag jobbade efter principen "minsta möjliga ansträngning", helt i avsaknad av arbetsmoral - och titta hur långt det tog mig! Det är briljant. Det är scheming på en nivå jag inte trodde var möjlig. Då ändrade jag plötsligt inställning och förstod att jag faktiskt hade åstadkommit något.

den om tvåsamhet

Jag blev verkligen föremål för en ginormeous (gigenorm) desillusion i helgen. Tänk er följande scenrio:

Du åker ut på landet i tron om att ett dop ska ta plats. Väl i kyrkan visar det sig att paret som skulle döpa sin nya kid hade lurat dit alla under falska premisser - de skulle nämligen gifta sig också. En minoritet av gästerna hade klurat ut det och kanske satt på sig en kavaj. Resten gick på bröllop i jeans och vandrarkängor. Och visst, trots att jag tycker att vandrarkängor borde bannlysas - även för vandrare - så förstår jag poängen med att man inte vill att ens gäster ska behöva maxa med galakläder. Men det finns ett problem på ett helt annat plan, som uppdagades i och med den obefintliga dresscoden.

Jag bor i Vasastan. Här drar man inte på sig ett par vandrarkängor, även om man bara ska ner till Konsum. Nej. Neeever gonna happen. Den faktorn spelade såklart in i mitt mitt klädval, som råkade vara en alldeles för dressig, svart chiffongklänning, nylonstrumpor och högklackat.
Men desto mer frustrerande är att mitt klädval sammanföll med min civilstatus. På det här 36-timmarsäventyret var nämligen jag den enda singeln. Det är sant. Enda poängen med att gå på ett bröllop om man är singel är ju att man kan ligga med en best man eller dylikt. Men nehehej. Det fanns inte ens någon best man på den här tillställningen, och hade det funnits en hade han haft med sig sina nykläckta kids och pratat om bröstmjölk. Det är fan grosse med bröstmjölk.

Anyhoo. Vad har mina kläder med detta att göra? Jo, ingen annan utom jag hade någon att klä upp sig för. Så bara min outfit avslöjade min promiskuösa och instabila tillvaro. Och det värsta som finns är att bli tyckt synd om av par som anser att tvåsamhet är skiten. Vänta tills det skiter sig, säger jag. Skrattar bäst som skrattar sist.

Ja. Nu låter jag onekligen bitter. Och det är helt sant. Bröllopsfesten var som det där hemska mellanstadiediscot där man inte blev uppbjuden till dans. Alla dessa lyckliga människor. Efter ett dygn under samma tak som dem så kände jag att jag bara var en halv person som inte hade någon som gjorde mig hel.
Den här normativa samlingen människor kanske har rätt. Bajs om de har det. Hur göra i så fall? Måste jag hitta en kille med vandrarkängor och månadslön nu eller?


Lyckligt par 1


Lyckligt par 2 och 3


Lyckliga kor

denna tisdag

Hey ya'll. Jag har varit ute på skärgårdsäventyr i helgen och inte hunnit posta det minsta lilla inlägg. Helgens inslag måste toootalt ventileras. Snart, men inte nu. Det hinns inte.

Innan jag springer hemifrån måste jag dock få beklaga mig över ett nytt tvångsbeteende. En gammal ovana jag har är att bita ner naglarna. Inget konstigt med det - bara en klassisk nervös tvångshandling. Men när naglarna är riktigt ojämna brukar jag rispa med den taggiga nageln längs med hakan och området över läpparna, dvs. mustaschområdet. Jag river upp dessa ställen tills det svider och en rodnad uppstår. Och igår lyckades jag dessutom rispa rakt igenom min överläpp, som således har spruckit. Det gör oooooont. Varför gör jag såhär?
Ait. Det var allt för tillfället.

den om hipsters

V: Hey jag heter Virvla och jag jobbar med meeeedia.
Jag bor på Skånegatan och har jättetjocka glasögon. Det tycker jag är ball.

Jag kollar nitiskt upp all den senaste musiken. Skulle dö om jag missade nåt som alla andra visste vad det var!

Jag gillar att hänga på Berns och Riche. Där känner man sig hemma liksom. Känner alla och så. Man vill ju inte riskera att se bortkommen ut, eller ännu värre, inte bli igenkänd och inte få gå före i kön! Fatta vad pinsamt att behöva betala inträde.

Jag brukar dricka cappuccino och min favoritmat är sushi.

Du kanske har läst min krönika? Den är nutidsanalytisk och halvprovocerande, men ändå inom ramarna för vad som förväntas.

Jag är väldigt smart. Därför vet jag hur jag ska spela mina kort så att jag kan bli en semicreddig kändis i hipstervärlden.

Skjortan är från Acne by the way.


C: Jaha. Själv tycker jag mest att det låter som om Ingvar Kamprad uppkallade en IKEA-gardin efter dig. Men hey, det är jag.



Se här. Jag och A var på fest i en hotellsvit på Chelsea Hotel. Och mycket riktigt, där höll de till, the hipsters. De hade Fredstagatan-hållning och gick på Parsons. Väldigt trevliga, men med lagom mycket avstånd. Såklart.
(Obs! A, till höger, jobbar på läkare utan gränser, ska snart åka till Australien ett halvår och plocka litchies och undvika hårprodukter  - inte hipster).

den om mr O

Så fort jag och A hade gått av planet på JFK började det, klagandet. Vi fick stå i kö i en och en halv timme för att få lämna fingeravtryck samt lappar för att intyga att vi inte var terrorister. Det blev avstampet för åtta påföljande dagar av klagande. På allt. Det finns inget land som man betalar så mycket pengar för att åka till och sedan tillbringa varje vaken timme med att hacka på. Allt från att man använder jordnötssmör i smoothies till de fördummande, populistiska valkampanjerna blev föremål för vårt explicita hat. Trots att jag jublade och dansade Obama-dansen och kramade om främlingar på Times Square när Obama vann valet, så äcklades jag till lika stor del av den sektuösa stämningen. Över att valet var en kommersiell kampanj. Över att ingen i det ifrågavarande landet vet vad mr O egentligen står för. Etcetera.

Och trots allt detta var jag så förtjust i New York att jag tänkte åka tillbaka dit i januari, eftersom S har fått glassigaste praktikplatsen på FN. Lite skevt, jävligt fett.

den-na morgon

Jag vaknade klockan sex imorse. Jag skulle inte träna, inte promenera, inte ha tidig föreläsning. Rien. Men neeeeej, inte kunde jag sova vidare. Biblioteket öppnar dessutom inte ens förrän klockan nio och eftersom jag har mina böcker inlåsta i ett skåp där (jag vet, fett rutti att ha skåp i biblan) så kunde jag knappast få någon läsning uträttad. Som sagt, jag visste att gårdagens framgångar skulle straffa sig. Jag har rätt så himla ofta, har det slagit er också?

Nåväl, nog om det. Jag har ett annat spörsmål. Festen med terroristtema som avhålls nästa lördag i min ära är ju något slags maskerad. Jag är därför i desperat behov av en orange fängelseoverall. Någon som läser fysik på KTH och har lust att låna ut en? Så långt har jag nämligen kommit i min forskning att jag vet att det är fysikarna som har orange overaller. Kemi har gula etc.

HM: Jag förväntar mig att du kommer inridande på kamel, aight?

den om min kulmen

Idag, barn, ska vi prata om det skriva ordet. Jag tycker nämligen om det väldigt mycket. Framförallt när jag själv utövar konsten givetvis. De senaste posterna av fotobloggande var inte för mig. Dels kan jag inte hålla en kamera rakt, så alla bilder jag tar är helt skeva. Dels får jag inget utlopp whatsoever för alla sylvassa idéer jag har när jag publicerar en bild. Nu är det slut på det roliga. Tillbaka till min banala verklighet av förvaltningsrätt och byråkläder, analyser och bitter ironi.

Och idag gjorde jag enorma framsteg. Bara sådär. A small step for mankind, a giant leap for C. Jag satt nämligen för första gången denna termin på universitetes bibliotek. Skål allesamman! Jag var på uni från nio på morgonen till fem på eftermiddagen. Gav inte upp förrän jag de facto somnade med huvudet på en bokrygg. Fick ett grymt attraktivt streck längs med högra kinden.
Tidigare denna termin har min ambitionsnivå legat på att i vart fall sitta av tiden. Inte ens det har gått vägen. Men utan att ta ut segern i förskott vill jag påstå att tiden innan New York var min kulmen. Nu kanske jag äntligen kan hoppa upp i sadeljävlen igen utan att bli avkastad på fem sekunder. Pepprish, pepprish.
Sen finns ju alltid risken att djävulen som alltid klamrar sig fast på min axel kommer övertala mig att jag kan suga ass i skolan resten av veckan eftersom jag ju hade en bra dag idag. Men då ska jag kasta vigvatten på den lille djävulen och prata latin med den, så kanske den försvinner. Jag kan jättemycket latin. Hör här bara; res judicata, litis pendens, jura novit curia, culpa in contrahendo, etc. Visst, allt är juridiska termer men latin som latin. Erkänn, coolt.

Hm, what else. Jo, i helgen ska jag på dop ute på en ö i Stockholms skärgård. Det gör mig lite nervös, för jag vet inte hur man beter sig på dop. Dessutom är jag militant emot barndop. Hur ska en tremånader gammal varelse kunna bestämma om den vill vara med i ett kyrkosamfund? Om den tror att Jesus delade ut massa bröd och fisk till folk?
Jag ska nog behålla de frågorna för mig själv. Men hur göra? Några tips?

den med fortsättningen

Okej, ya'll. Nu sitter jag på Charles de Gaulle och avslutar härmed denna fotobloggsmani som tagit över under semestern. När jag kommer tillbaka till Sverige är det i vanlig ordning massa ord och några visor. Men inget fotobloggande. Enjoy.



Ground Zero, eller; vad som finns kvar efter 9/11




Reastaurant Pastis i Meatpacking District




Bailey's och mörk varm choklad på Max Brenner vars slogan är "Chocolate by the bald man", vilket har visat sig bara den allra mest utsökta




Utsikt från ett penthouse vid Union Square. Där fick jag lära mig att man blir rik på hedgefonder. Uppenbarligen.




Election night!




Obama vann. Fest!

den med lite mer från de första dagarna i new york

Fotoblogg forts.


Francois åt en steak på argentinsk restaurang som täckte hela tallriken




MoMA




Hos Tank, vars hem behöver en extrem makeover. Han betalar 2000 dollar/månad för denna dump.




Hemma hos Audrey (notera JHK-lookalike t.v.)



"Alla pratar franska"


Mat




Såja. Lite att titta på i vart fall. Snart vankas riktiga kamerabilder, en redogörelse för election night samt en översiktlig beskrivning av New York.

den om de första dagarna i new york

Efter att har erhållit klagomål på att bloggen legat i något slags koma sen jag kom till New York så offrar jag nu en av mina dyrbara New York-timmar för er. Så, inget gnäll nu.

Mobilbilder




Nya skor




Jag beställde en liten smoothie





Jag har säg tusen bilder att lägga upp på säg allt som hänt och händer och framförallt Obama-night, men internet strejkar så jag får se när jag kan tänkas återkomma. Men jag kan ge en teaser tills vidare; den här snubben Francois ser ut som Jonas Hassen Khemiri. Score!