söndag 31 oktober 2010

den om miles davis, eller; varför somliga bör avhålla sig från att skriva böcker

Idag har jag läst Miles Davis självbiografi. Och hur enastående briljant jag än tycker att han är som musiker så är hans försök till självbiografisk prosa närmast en skymf mot litteraturen som institut. Det är inte Liza Marklund-dåligt språkbruk, utan snarare inget språkbruk alls. Varken översättaren eller Miles själv har till exempel bekymrat sig med att göra skillnad mellan de och dem.

Min uppmaning är därför att snälla, snälla anlita spökskrivare om man ska gå in i en författarroll som är uppenbart övermäktig. Kolla på Jenna Jameson. Hon vet att föregå med gott exempel. Nu tog hon ju visserligen hjälp av Neil Strauss, vilket man såklart kan ha synpunkter på, i synnerhet när man skriver en bok om porrindustrin. Men ändå.


Men låt oss glömma boken och i stället lyssna på det han faktiskt kunde.

den om kommissionen

Som ni vet skriver ju jag och H vårt ex-jobb; en analys av när kommissionen får vidta interimistiska åtgärder då skada på konkurrensen uppstår vid licensvägran av en immateriell rättighet. Efter tio veckors arbete och uppemot 90 sidor text har vi kommit fram till följande lagom derivativa slutsats; kommissionen måste typ ha kollen på rättspraxis.

Mot bakgrund av detta kände vi att vi nog borde åka ner till Bryssel och städa upp lite i kommissionens konkurrensutskott. Vi föreställer oss att de i samband med vårt besök byter ut EG-flaggan till...


Foto: Hannah Malmberg

Hybris? Inte värre än vanligt.

lördag 30 oktober 2010

den om the wedding-singer

När man är wedding-singer, eller som det också kallas; när man horar, står brudparets val oftast mellan Ainbusk singers "Älska mig", Åsa Jinders "Av längtan till dig", Ted Gärdestads "För kärlekens skull" eller - och värst av alla - Cecilia Wennerstens "Det vackraste". Varför folk som gifter sig aldrig har egen musiksmak övergår mitt förstånd. Det finns ju trots allt andra låtar utöver de fyra nyssnämnda.

I maj 2009 spelade jag och B på en vigsel i Karlbergs slottskapell. Det var - inte helt oväntat - kvinna i vit bakelseklänning och man i militäruniform, men de hade i alla fall valt lite mer oortodox musik. Glädjande för oss att faktiskt behöva öva inför vigseln. En av låtarna de valde var Israel Kamakawiwo'oles ukuleleversion av "Over the rainbow". Den är nice. Den andra låten däremot...

...var Jason Mraz radiodänga "I'm yours", om ni minns. Med det fantastiska rimmet "Come on, scooch on over closer dear, and I will nibble your ear".

Den sympatiska kvinnan som äktades under den här vigseln ringde mig idag och frågade om Odén-Bonnevier-duon kunde spela på hennes kompis bröllop. Jag är därför oerhört spänd på att höra vilket dänga det paret väljer. Själv hoppas jag såklart på Phil Collins. Jag uppdaterar när jag vet.


Jag ser ut som en crazy-person när jag sjunger, men det är inlevelsen ni vet. Jag jobbar ju väldigt hårt på det området. Bilderna är för övrigt tagna av Alicia Swedenborg. To be continued.

den om idol 2010

Ett kommersialkulturellt inslag bara. Bäst i Idol är givetvis husbandet, eftersom de musikerna är de enda i programmet vars musikalitet faktiskt består från gång till gång. Men! Efter att ha snabbspolat lite repriser kan jag konstatera att flera av årets deltagare ju de facto kan sjunga. Oh joy.

Vi har Geir, seniorsångaren, med tonsäkerhet som självaste Tommy Körberg. Linnea, som visserligen skulle behöva gå igenom en massiv autotuning innan hon framträder, men som ändå har den typen av jazzröst jag skulle offra T för att ha. Sen är det Jay, som har Kurt Cobain-kvaliteter, trots att han tenderar att dra åt det fruktade Nickelback-hållet. Weise kan för all del också sjunga och det kan även Minnah.

Elin, däremot. Åh Elin. Hon har ingen huvudklang whatsoever och när hon tar i med bröströsten, som hon ju givetvis inte har någon som helst kontroll över, låter hon som en mosad kalvschnitzel. Daniel, som i och för sig hade den goda smaken att kvala med Radiohead-dänga, lider av samma syndrom som Elin även om han ibland kan sätta en och en annan falsettis.

Slutligen vill jag också kommentera Olle. Mången coverband har gjort det mest förbjudna när det gäller Wonderwall;  att spela den. Och kanske, i de allra svagaste tillfällen, wailat i melodislingan. Men trots att Olle begick alla dessa misstag måste jag ändå give it up till honom för hans version, spot-on rytmik och förstås hans dialekt. Om ni bortser från en tiondel av tonerna så är det här faktiskt ganska bra.

http://www.youtube.com/v/PPb_ggsA6es?fs=1&hl=en_US&color1=0x2b405b&color2=0x6b8ab6

fredag 29 oktober 2010

den om bridget jones-ramlingen

På allmän (nåja) begäran kommer här en redogörelse för Bridget Jones-ramlingen som inträffade för några veckor sedan.

Först och främst kanske jag borde förklara bakgrunden, så att ni verkligen förstår hur förödmjukande själva ramlandet faktiskt var. Det är nämligen så att jag vid två tillfällen idkat ni-vet med en man vars främsta attraktion är att hans hår luktar som en blandning mellan hallonpaj och pionbuske. Tyvärr är han lätt utvecklingsstörd i så måtto att han inte tycker att det är nödvändigt att hälsa på mig förutom vid de tillfällen det blivit åka av. Jag, å min sida, slightly less utvecklingsstörd anser att man binder sig till ett hej-hur-är-läget nästa gång man ses om man går hem ihopa. Av de personer som varit föremål för intercourse med mig de senaste åren skulle jag hälsa på samtliga. Förutom möjligen den där killen från i vintras som jag inte visste namnet på. Men mest av rädsla för att det faktumet skulle uppdagas.

Anyhoo. Anledningen till min crush på mannen i fråga är dels att han, när han väl hälsar (m.m.), är himla great och verkar lagom neurotisk. Plus håret förstås. Nu träffar jag honom i la vie nocturne här i Stockholm flera gånger i veckan och ger honom alltså möjlighet att vägra hälsa på mig tämligen ofta. När jag träffade honom den där ödesmättade kvällen gjorde jag hur som helst min vanliga hej-hur-är-läget. Han svarade att det var bra OCH frågade faktiskt tillbaka hur läget var med mig. Tillbakakaka - catching! Jag hälsade sedan på kvinnan bredvid honom, som jag förutsatte var kvällens target, och hon var utomordentligt trevlig. Komplimenterade min klänning och allt. All good.

Lite senare samma kväll började jag argumentera med en annan lätt retarderad man som inte förstod vitsen med jämställdhetspolitik. I rent ursinne kände jag att det var dags att gå innan jag vräkte verbal galla över honom. Så jag gick. På väg ner för trappan utanför Kåken som leder ner till Kungsgatan gick min crush-person och (mycket riktigt) kvinnan jag hälsat på tidigare hand i hand. De såg fina ut och han böjde sig in och pussade henne någonstans i nackhöjd. Inga konstigheter.

Ungefär där hade man ju kunnat tänka sig att jag försökte göra så lite väsen av mig som möjligt. Men nej. Medan de stod i vänta-på-taxi-liplock promenerade jag, aningen överförfriskad, i mina heels nerför trappan. Jag trodde att jag tagit det sista trappsteget - men nej - det var visst ett till. Jag föll. Förmodligen med ett läte och ett uppskrapat knä som följd. Ungefär tre meter från paret.

Liksom Bridget Jones svor jag för mig själv, även om jag kanske inte sa "bugger". Sedan följde tunnelseende mot ledig taxi. Och så slutade den topp 5 mest förödmjukande kvällen i mitt liv. Vem vill göra en film om det här?

torsdag 28 oktober 2010

den om att jag rullar över bollen (trots att jag aldrig någonsin skulle spela bollsport)

Två utmanare har anmält sig i den dare jag presenterade nedan. I avvaktan på vinnare tänkte jag gå ut med en allmän förfrågan. Det är ju, som jag nämnde nyligen, så att jag känner inför bloggi som jag känner inför Babylon. Ungefär. Därför vänder jag mig till er, kära medmänniskor, läsare och annat löst folk. Vad skulle ni föredra att jag skrev om?

Om ni, likt mig, har en veritabel intresse-dryspell ger jag er några förslag. Ska jag till exempel skriva om

- mina sexcapades
- Sofia Arkelsten-affären i jämförelse med Carl Bildts fadäser
- Project runway season 8
- varför Mad men är det mest genusorienterade du kan se på tv just nu
- Gudryn Schyman
- min Bridget Jones-ramling inför mannen jag eventuellt har en crush på (som f ö stod mun mot mun med dennes hemsläp för kvällen medan jag ramlade graciöst i bakgrunden)
- bilder där jag och vänner förekommer i festliga sammanhang
- fler exempel ur min nya kärlek Språktidningen
- vad jag tänker okynneskonsumera på Modcloth
- hur jag för första gången i hela mitt liv blev utslängd från lokal förra helgen (obs: milstolpe)

Etc osv. Take your pick. Förslag emottages tacksamt.

Over.

måndag 25 oktober 2010

den om sexlistan

Så. Bloggandet har skötts undermåligt på sistone. Främst av den anledningen att jag inte längre känner mig värst keen på envägskommunikationen jag har med the world wide web. Jag bara ger och ger och den bara tar och tar, som T hade sagt.

Men om jag för en stund håller min och webbens tillfälligt dåliga relation on the DL, vill jag passa på att utlysa en dare. Härom veckan kom jag nämligen på den briljanta idén att göra en intercourse-playlist. Jag inser förstås att den man utsätter för intercourse/musiken måste ha en extremt avslappnad inställning till verksamheten man bedriver. Men hur fett vore det inte om man drog på den här nästa gång man dansar the horizontal tango?



Den som först använder spellistan som soundtrack till ett fall av intercourse vinner fint paket.

torsdag 21 oktober 2010

den om decenniets krogretard

Och vinnaren är...

Bernsklubben 2.35:1. Röstningen skedde genom acklamation.

Motivering
Juryn behöver inte egenhändigt upprätta en text som raljerar över Berns. Det gör de bäst själva. Såhär står det på deras hemsida om den nu aktuella klubben. Jag markerar, för den lates skull, de bärande meningarna med understrykningar.

GÄSTLISTA
2.35:1 är en medlemsklubb så för vara säker på att komma in hjälper
det om du blir rekommenderad av en annan medlem. Men du måste också
skriva till oss och ange: ålder, yrke, vilket företag du jobbar med eller om du
är student och sist men inte minst varför just 2.35:1 är något för dig.


Invänta bekräftelse från oss. Om du inte hör något från oss kommer du tyvärr inte med på listan.



BORDSBOKNING

Skicka en intresseanmälan till 2351@berns.se och ange: vilket datum ni avser, ert namn, hur många ni blir, vad ni vill dricka samt en rad eller två om vilka ni är och varför 2.35:1 är någonting för er.



Hej Berns. Jag är en glad tjej på 25 jordsnurr som jobbar med skadereglering på ett amerikanskt bolag. Jag tycker att 2.35:1 verkar så himla avslappnat och anspråkslöst. Därför vill jag komma på lördag. Får jag stå på listan, snälla snälla?

måndag 18 oktober 2010

den om språk

Alltså Språktidningen. Jag hjärtar den högt och intensivt. Nu senast med en känga till mina branschisar som utövar versalterror i avtal. Bara för att ni är jurister betyder inte det att ni är undantagna de skrivregler som hör till det svenska språket, har jag alltid sagt. Och nu kommer bekräftelsen.

Ur "Språk" (oktobernumret)

Fråga
Det har tydligen blivit praxis med stor begynnelsebokstav i ord som finns definierade i avtal. Man skriver exempelvis "Detta avtal inklusive bilagor, härefter benämnt Avtalet, har upprättats..."
Om ett ord som finns definierat skulle skrivas med liten begynnelsebokstav, skulle det enligt en expert på området ange att skribenten syftar på något annat än den angivna definitionen. Det här har jag inte hittat någon bekräftelse på i svenska skrivregler.

Svar
Att en skrivteknisk avart är praxis är inte ett argument för att begagna den. Svenska skrivregler gäller även för den juridiska avtalsprosan.
Det förefaller märkligt att ett och samma ord skulle kunna förekomma i två skilda betydelser, och att skillnaden skulle hänga på versal och gemen. En sådan skillnad skulle dessutom inte synas om ordet inleder en mening.

WORD.

söndag 17 oktober 2010

den med kommentarer i korthet

Käkspänningar och globala ansvarsförsäkringar. Det är svaret på frågan om varför älsklingsbloggi negligeras. Som ni ju alla ställer. I korthet gäller i alla fall följande.

- Vad var det jag sa. (À propos Afghanistan).
- Word. (À propos Underbara Claras utomordentligt välformulerade bash).
- Vilket tåg menar du? (À propos vår uppsatshandledares kommentar att vårt uppsatsskrivande gick som tåget. Låt oss hoppas att han inte syftade på SJ).

Jag hade eventuellt även kunnat kommentera de franska nyheterna jag läste i Le Monde i morse. Men jag låter det vara. (Och det beror på intet sätt på att jag inte förstod artiklarna). I stället; lättillgängliga bilder.



Omnomnom etc.

lördag 16 oktober 2010

den om när somliga tillskrev kommissionen

Ofta bedriver jag en tight business. Men ibland slås även jag av fadäsernas blixt. Ett sådant exempel, som jag på H:s inrådan nu publicerar, är när jag skrev till Europeiska unionens kommission. Som ni ser av deras svar kan jag eventuellt ha misstolkat deras villighet att vara mig behjälplig.

Enquiry posted on

13/09/2010

Enquiry
79590: Hello,

I am writing my thesis on interim measures pertaining to Art 8 of regulation 1/2003, thus the Commission's use of interim measures in accordance with said article. My thesis focuses on measures that can be taken when the competition risks suffering serious and irreparable damage due to a refusal to license a certain intellectual property. However, problems have arisen as I have tried to find information on the statistics regarding Commission's decisions to act as described in Art 8 when there is a risk of infringement. My question is statistical rather than material, as I would like to receive information on how many times Commission has decided to interfere, firstly according to Art 3 of the 17/62 regulation from 1980 (Camera Care Case) and secondly when the new regulation 1/2003 and its Art 8 went into force. Is there any statistics regarding this matter that I may find either online or somewhere else?

Best regards,
Caroline


Reply

Thank you for contacting the Citizens Signpost Service. The Citizens Signpost Service provides personalised advice and guidance about specific problems that European citizens encounter when exercising their Internal Market rights.
Your query does not fall inside the scope of this Service for one (or more) of the following reasons:

  • Does not relate to a real situation but a hypothetical one

torsdag 14 oktober 2010

den med fortsättningen på den där urintressanta redogörelsen

Okej, vart var vi nu. Jo, men just det. Det var lördag och jag var som sagt bakfull. Men eftersom jag inte är en nay-sayer så tog jag mig samman och åkte till... ja, precis. Till mera fezt. Whaddup liksom.


Quel makeover va. I alla fall om man jämför med tidigare-samma-dag-fotot.


Jack Nicholson var där.


Och likaså Jack Nicholsons kvinnliga lookalike.


Den här bilden är rolig, tycker jag, eftersom det ser ut som att D håller upp en boktrave med ryggen medan hon är discjockey.


Vi drack Tavastgatans finest. Smakade uppenbarligen lite so-so.


C drack också drink, men med mindre grimaser.


Sen spelades en rad utmärkta låtar, varav en är soundtrack till videon här nedan.

http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=15817320&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=1&color=00ADEF&fullscreen=1&autoplay=0&loop=0

Kvällens underhållning presenterades av D, M och A. Notera väl att A gör peka-och-backa-dansen cirka 00:59 in i klippet. I övrigt håller den här filmen ovanligt hög klass. Enjoy.

onsdag 13 oktober 2010

den med allt ni missat som är väldigt spännande

Som ni längtat efter en redogörelse för mina aktiviteter under veckan då reparatören berövade mig min dator. Men ingen katt på taket, hörni. En unik tiger levererar.

Okej, vi tar det från början. På min första datorfria dag inträffade följande.


Eller kanske. Som ni ser var alkohol inblandat i fotograferandet, varför jag inte kan svära på vilken dag den här spritzer-bonanzan inträffade.


Någon gång under samma period måste jag ha träffat på den här tjommen som bjöd på det här superfestliga partytricket.




En annan sak som hände var att jag köpte blommor - seniorstyle. Azalea, campanula, random stickling och ljung.




Avtackningsmiddag hände. För moi, alltså. Eh gotte.


Sen här tror jag bestämt det är lördag. Jag vaknade i Liljeholmen och stötte oväntat på en liten skogspromenad med tillhörande vatten. Den som trodde Liljeholmen bara var betong etc.




Jag, A och hennes direktimporterade australiensare T åt sedan frulle på String. Hunden höll sig utanför, men jag tyckte att den var lite läcker, så den fick komma med på bild.


Sen gick jag och Dr Jacobsson till Spuntino för att utröna hans potentiella comeback i Stockholm. Här bjuder han på sin bästa "du-är-djupt-sjuk"-min.


Jag, å min sida, gör min främsta skadereglerarmin. Och ja, jag är episkt bakfull här. Men var finkänsliga och avstå med fördel från att kommentera det.

Guu. Nu blev det så vansinnigt långt detta. Rafflande fortsättning följer imorgon.

den om vargens juice

Men ja, ge Nobelpriset till en våldtäktsromantiker, gör det. För så är det ju att när en kvinna som är oskuld blir våldtagen kommer hon tacka mannen för dennes stora dygd efteråt. Tänk, nu har hon ju äntligen fått en man. Kärlek och äktenskap och what not.

”För hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”, sa Peter Englund. Individer my ass, säger jag. Man kan tycka att när till och med pöbeln, som ju slukar Män som hatar kvinnor som vore det Hänt Extra, går igång på misogyni borde väl även Svenska Akademien ha snappat upp diskursen. Det är helt enkelt varken asnice eller över huvud taget försvarbart att belöna en man som påstås kartlägga maktens strukturer men helt tycks utelämna kvinnor i sin analys av samhället.


How you doin.

måndag 11 oktober 2010

den om tanzen

I lördags var jag hemma hos A1 och A2. Ett par timmar in på kvällen, och i vanlig ordning något mer förfriskad än vad som kanske kan tyckas nödvändigt, fann jag mig dansandes med A1 och C(1). Det var alltså någon gång efter det att jag outat min svaghet för Daniel Sjölin och kallat honom "missbrukar-chic".

Nåväl. Jag minns att frågan om hur man dansar kom upp. Eller, mja. Jag var väl som vanligt extra förtjust över A1:s berömda och oerhört uppskattade "peka-och-backa"-dans. Den som nu vill säga pics-or-it-didn't-happen (A1 själv till exempel) skall dock veta att bilder kommer publiceras i ett senare skede. Men redan nu kan En unik tiger presentera decenniets mest extravaganta dans, och vinnaren är:


"Jag-har-analklåda-men-dansar-ändå"-dansen, signerad yours truly.

Och ja, det var allt jag ville säga.

den om att ingen av oss är fri

Omagadomagad, Solomon Burke är dödens! Visst att han besatt lite trivselvikt...



...men ändå. Sorgen, vänner, sorgen. Den gode F har mot denna bakgrund gjort spotifyhistoriens kortaste playlist med sin Solomon-topp 3. I ypperligaste smak, om ni frågar mig. Lyssna här va.

fredag 8 oktober 2010

den med ett öppet brev till nour el-refai

Vill du bli min bästis? Jag är kass på att fläta hår, men däremot hyfsat lojal och jag kan berätta roliga historier om alla hemsläp, samt föra välbelagd argumentation på genusvetenskapens (och eventuellt juridikens) område.



Om ni inte läst den ännu rekommenderar jag er å det varmaste att läsa Nours senaste Newsmill-cabash.

onsdag 6 oktober 2010

den om att jag ger upp

Ni som röstade blått, tack för det här. Välfärdssamhället må raseras långsamt, men varsågod, här får ni en indikation på att vi är på väg åt rätt håll. När sjuka väljer att ta livet av sig på grund av Försäkringskassans beslut, menar jag. Grattis, allesamman. Ni har vunnit.

tisdag 5 oktober 2010

den om att min darling är död

Förhoppningsvis bara tillfälligt, men ändå. Keith the computer är död. Om jag ska försöka mig på att göra lemonad av situationen kan jag i och för sig glädjas åt att han i alla fall inte dog ensam - min kära uppsatspartners dator dog samtidigt. That's right. Två uppsatsstudenter, en magisteruppsats, noll datorer.

Oavsett hur det går vill jag bara säga dig, Keith, att jag uppskattar våra good times.


Du och jag på Starbucks i Parran när vi precis träffats.


LAN-party i köket på Rue St Croix de la Bretonnerie 2007, där du var kvällens viktigaste gäst.


Här blir du vaggad av René i Lyon. Du tyckte så mycket om det.


Och slutligen har du och jag tillbringat de flottaste timmarna någonsin på String.

<3

måndag 4 oktober 2010

den om jurister, igen

Alla mina vänner i PR-branschen, hur känner ni inför Bluechip-byråernas försök att attrahera mig (juriststudenter) till årets upplaga av Juristdagarna?


90-talet ringde. De vill ha sin catch-phrase tillbaka. Eventuellt också sin ClipArt.

söndag 3 oktober 2010

den om dansfilm

I onsdags hade jag och T dansfilmskväll. Det är en sådan kväll då man hänger sig fullständigt åt hyrfilm med danstema (t.ex. Center stage, Step up, Swing kids eller Flashdance), vietnamesisk take out och lösgodis, vars påse man river av överdelen på för att minska prasslet.

Lika mycket som jag koncentrerade min läsning till romaner om dansare när jag var mellan tio och elva år, föredrar jag dansfilm framför allt annat i vuxnare ålder. Det som karakteriserar en bra dansfilm (Save the last dance) till skillnad från en dålig (senaste Fame-filmen) är den obligatoriska dramaturgin; trevande dansaspirant som börjar dansa på ett nytt ställe eller med nya människor, men som sedan utvecklas och blir bäst av dem alla, samt hinner bli kär någonstans på vägen.

Och Save the last dance är för övrigt dansfilmernas Legally blonde. Julia Stiles har aldrig varit bättre, inte ens i 10 orsaker att hata dig, som ju givetvis ligger på romcomens topp 10.





Denna kväll ägnas emellertid åt en annan av mina filmgenre-hangups, nämligen heroinrullar. Härom nyligen såg jag Wir kinder vom Bahnhof Zoo. Lika fascinerande som den är gross. Ikväll har jag sett Candy, med en alive-and-kicking Heath Ledger. Och på precis samma sätt som det dramaturgiska greppet är helt homogent i alla bra dansfilmer, är alla heroinfilmer värda namnet upplagda på precis ett sådant enhetligt sätt. Varför jag gillar det kan Freud säkert besvara. Jag nöjer mig hur som helst med att se en till och inte kontemplera den saken vidare.

lördag 2 oktober 2010

den om framtidens (eller nutidens) lingo



Det här var allt i konversationen jag fick med i min skärmdump. Det slutar i alla fall med att Amanda sammanfattar de sista kommentarerna med något i stil med "Odén > Emma. Ownage.". Vad jag vill säga med det här är

1. att jag för första (och möjligen också sista gången) har gått segrande ur ett lingvistiskt battle med en litteraturvetare, och
2. att jag känner gränslöst älsk inför mina kompisar och deras kompisar. Facebook blir knappast bättre än såhär.

Sen att jag inte kan stava till "fall" är ju en annan sak. Men låt oss inte hänga upp oss för mycket vid det.