den om dansfilm

I onsdags hade jag och T dansfilmskväll. Det är en sådan kväll då man hänger sig fullständigt åt hyrfilm med danstema (t.ex. Center stage, Step up, Swing kids eller Flashdance), vietnamesisk take out och lösgodis, vars påse man river av överdelen på för att minska prasslet.

Lika mycket som jag koncentrerade min läsning till romaner om dansare när jag var mellan tio och elva år, föredrar jag dansfilm framför allt annat i vuxnare ålder. Det som karakteriserar en bra dansfilm (Save the last dance) till skillnad från en dålig (senaste Fame-filmen) är den obligatoriska dramaturgin; trevande dansaspirant som börjar dansa på ett nytt ställe eller med nya människor, men som sedan utvecklas och blir bäst av dem alla, samt hinner bli kär någonstans på vägen.

Och Save the last dance är för övrigt dansfilmernas Legally blonde. Julia Stiles har aldrig varit bättre, inte ens i 10 orsaker att hata dig, som ju givetvis ligger på romcomens topp 10.





Denna kväll ägnas emellertid åt en annan av mina filmgenre-hangups, nämligen heroinrullar. Härom nyligen såg jag Wir kinder vom Bahnhof Zoo. Lika fascinerande som den är gross. Ikväll har jag sett Candy, med en alive-and-kicking Heath Ledger. Och på precis samma sätt som det dramaturgiska greppet är helt homogent i alla bra dansfilmer, är alla heroinfilmer värda namnet upplagda på precis ett sådant enhetligt sätt. Varför jag gillar det kan Freud säkert besvara. Jag nöjer mig hur som helst med att se en till och inte kontemplera den saken vidare.