den med hippiehealing och rödvinsjazz

Jag gillar ju att hitta mig själv emellanåt, ni vet. Efter Göteborgsturerna kände jag mig osökt rotlös och åkte till reggaebjörnen i Järna för lite frisk luft och good times. Jag har ju en rätt begränsad spirituell budget i vanliga fall, men Järna presterade i vanlig ordning.  Till och med mitt ryggskott cavade en aning för naturkrafterna. Se själva nedan.






Och dekadensen ville liksom aldrig ta slut igår. Till kvällen blev det en jazz- och rödvinsorgie med H som kommit hem över påsk.

Imorgon hägrar strumpbyxor och byråbusiness. Men så är jag ju också den schizofrena kvinna you all know and love.

den som skrevs live från sveriges anus

Vilken spänning. Vilken total eufori för er att jag livebloggar från konståknings-VM här i Göteborg, Sveriges baksida. Ett universellt intresse I assume.

Jag fotograferade en del under damfinalen igår, men kabeljäveln vet jag rakt inte var den är. Förmodligen på någon obskyr plats i wonderflat. (Ni kan termerna va? Wonderflat är alltså lägenheten i vilken jag logerar och lever i Stockholm). Anyhoo, jag återkommer med bilder från de rafflande is-kapaderena.

Jag fick bland annat bevittna en trippel axel. Ingen ovanlighet på herrsidan, men desto mer sällsynt på damsidan. Jag förmodar att ni minns en av 90-talets större intriger om skridskosabotage och allmän backstabbing mellan Tonya Harding och Nancy Carrigan som sedermera skulle driva Tonya till att sadla om och bli boxare. Det faktum att Tonya stod trippel axel på den tiden underminerades onekligen av hennes temperament. Med denna anekdot vill jag helt enkelt belysa hur totalt häftigt det var att se den minimala japanskan stå hoppet. Framförallt eftersom hon såg ut att kunna gå av på mitten anyday now.

Göteborg är i övrigt en snöstormig mess. Men jag börjar get down med lingot. T.ex. har jag ännu inte felbetonat Gamlestan. Man lär tydligen uppfattas som ett drygt stockholmsass om man säger "Gamla stan". Dessutom har jag uppfattat en trend att kalla spårvagn för "vagnen", t.ex. "jag ska till Scandinavium, vilket vagn tar jag?
Kanske är det ekvivalent med att kalla tunnelbanan för "tuben" eller dylikt. Jag känner mig som en globetrotter.

Över och ut



Medaljtrion - pretty in pink. Gotta love genusaspekten när det kommer till konståkningstraditionen.



Schweizarklacken hade tagit med sig stora klockor för att väsnas maximalt inför Lambiels åk. Man kunde riktigt känna hur även korna stod bakom honom i hans trippel axel.

den med happy nation

Det måste vara ironi på en så raffinerad nivå att inte ens jag förstår.

den med postmodernismen

Kom på idag att jag ju har en blogg. Mother fucker alltså.

Bloggar är nästan lika obstinata som barn. Så när som på att bloggar inte dreglar och kräks är de jämväl små uppmärksamhetsberoende utsugare.

Men det är bara att bite in the sour apple, som det heter. Idag ska jag bjuder jag på följande underhållning.

Panik eller. Jag fick en bok i födelsedagspresent och för ovanlighetens skull, en önskad sådan. Jag brukade läsa skönlitteratur förr. Inte fullt så mycket som jag ville få det att framstå som, men en skälig mängd helt klart. Tre böcker i månaden kanske. Nåväl, statistiken är ointressant. Poängen är att jag - post juristlinjens inträde - inte har öppnat en riktig bok. Med ?riktig? menar jag en bok i vilken man inte använder ord som "skälig" och ser ut såhär:



Men panik, som sagt. Den här boken jag hade önskat mig gjorde mig rasande efter bara fem sidor. Bitter också för den delen. Författarmänniskan skulle nämligen lika gärna kunnat vara jag. I stilistik, motiv och berättarröst är vi så gott som identiska. Begrunda bara det faktum att mina första meningar också berörde temat "författare som alltid låtsas skriva fiktivt, när de i realiteten bara bedriver självbiografisk onani". Den nio sidor långa boken jag hade presterat under Parisvistelsen föreföll totalt överflödig. Jag känner mig givetvis totalt tillintetgjord. Personlighetslös.

Apropå min upptäckt - att jag tydligen har en författardubbelgångare - tror jag att det är imperativt att jag slutar betrakta mig själv som en person jämt och ständigt. Oj, där blev det ett ordpar. Jag tycker illa om ordpar. Det är i alla fall presumtivt och enfaldigt att anta att man är originell. Uppenbart för var och en, utom möjligen mig, är förmodligen att jag liksom denne författare blott är en produkt av postmodernismen. Varken han eller jag är större än så.

Men hey, jag är ju kvinnan som gillalalalar läget. Så varmt välkomna allesamman att fortsättningsvis följa mina färglösa och föga särpräglade alster.

den med kinesiska google

Jag hittade världens listigaste inställning. Jag är ju som bekant internets knight rider, så vem som egentligen är förvånad kan man ju fråga sig. Det finns i alla fall en funktion hos den här bloggdistributören som man kan nyttja om man inte vill att ens alster ska ge utslag på sökmotorerna. Ungefär som att googla i Kina. Således behöver storebror-ser-mig-syndromet inte drabba min frizon. Folkets jubel etc.

Hej förresten. Det är jag igen. Kvinnan som åkte och sökte, nådde ett antiklimax och åkte hem. Skillnaden mellan mig och J.K Rowling (förutom att en av oss inte gillar Harry Potter) är att jag inte kan hålla mitt ord. Jag bestämmer mig inte för att skriva sju böcker för att sedan fullfölja det. Jag hävdade exempelvis att min blogg bara skulle begränsa sig till att skildra Parisvistelsen. Well.

Över huvud taget har jag ju ändå svikit alla mina ideal hittills. Allt förändras med tiden ni vet. Jag minns tex. hur det lät för några år sedan. Jag sa ungefär att jag "gör vad som helst, men jag ska i vart fall inte gå juristlinjen". Yeah right. Och när jag väl hade börjat var det enligt devisen: "jaja, jag ska i alla fall aldrig jobba med affärsjuridik". Minsann. Vad ska man säga.

Så här är jag. Mindre Paris. Men mer juridik och reggae och allting däremellan. Stay tuned (som jag uppenbarligen brukar säga).