den om veckan

Det är väl ganska uppenbart att jag inte riktigt fungerar för närvarande. Väljer därför att läsa om Jimmie Åkesson (tja-la-la-la-la) som i vart fall torde vara mer fucked up än jag, undersöka mina möjligheter att lämna landet för en stund, låta den utmärkt slicka Daniel Adams-Ray tala till mig, samt avstå från bloggandet tills dess allting slutar vara enfaldiga plattityder från min sida.


Igår fick jag rosor av min mamma. Tio till antalet. Det var fint.

den om mig

Ska jag berätta för er hur det är att vara jag? Det är ungefär som att man oavbrutet, konstant och ideligen vill att någon ska skjuta en i huvudet. Inte på det post-modernistiska sättet utan på det väldigt omedelbara sättet. Nu har jag ringt ungefärligen tio personer som jag betraktar som mina närmaste personer och uppskattningsvis hälften av dessa har sina telefoner avstängda och de övriga svarar inte. Så är det. Ett visst mått av självförakt tillhör i och för sig människan i allmänhet, och den som basunerar ut fragment av sitt liv i en blogg i synnerhet. Men. Jag önskar att jag hade vokubulär nog att uttrycka det mindre krasst än vad jag gör. Om så nu är fallet så sviker den mig. Vokabulären alltså. Jag önskar intensivt att jag slipper vakna imorgon och vara jag, för det är det mest ovärdiga ni kan föreställa er. Tro mig.

den om matlaget och i synnerhet vindruvorna

En annan sak à propos gårdagens allahelgonafirande var att jag nästan omedelbart möttes av ett påhopp så fort jag klivit in i tamburen. Det var P som ville ställa mig mot väggen angående en händelse som inträffade tidigare i veckan, vilken han fått höra om skvallerledes.

I tisdags när vi hade matlag i F:s nyombyggda kök så åt vi vindruvor till efterrätt, efter en storslagen varmrättsinsats av J. Jag kan dock inte för mitt liv förstå hur man kan äta vindruvor med kärnor i. Inte för att göra en neurotisk Seinfeld av problemet, men det går ju faktiskt inte att undvika kärnorna och de förstör hela druvupplevelsen. Antingen äter man halva druvan, ägnar några minuter åt att med tänderna plocka upp och spotta ut kärnorna, för att sedan äta resten av druvan, eller så stoppar man in hela i munnen och för att inte råka tugga på de beska kärnorna får man aldrig bita ihop käken helt. Vilket sålunda är oerhört otillfredsställande. Då avstår jag hellre.

I det här fallet lyckades jag dock övertala F att kärna ur mina druvor innan jag åt dem. Det var himla sympatiskt av honom, men J måste ha tyckt att jag ansåg mig vara "för fin" för vindruvsätande. Den uppfattningen tycktes i alla fall P ha när han häcklade mig för det igår.

Jag vill alltså med detta bara konstatera att jag gör mina prioriteringar när det gäller vindruvor och ber er att inte lägga er i det.








Såhär serverades sålunda mina druvor. Tack, F. Du är min bästa person.

den om día de los muertos

Det mexikanska (?) allahelgonafirandet tog plats i Årsta detta år. Jag hade stora fotoambitioner som dessvärre föll. Dels på att ljuset fick alla att se sjösjukegröna ut i nyllet. Och dels att jag inte pallade.


Innan vi gör någonting annat vill jag dock att vi alla tar en ordentlig titt på mina nya skor. Visst är de väl alldeles ljuvliga?


Väl i Årsta träffade jag A, vars favorit-döda-person givetvis var Brittany Murphy. Här i Clueless-outfit med obligatorisk pärm.


Brittany Murphy var där med Kurt Cobain, som - inte helt oväntat - stod och drog ner ärmarna över händerna.


Själv var jag ju som sagt Billie Holidays vita syster, Lillie. Annan pappa - samma röstbegåvning. Lillie Holiday bondade omedelbart med Brittany Murphy.


Leeloo kom som sin idol, Cujo.


Bride of Chuckie kanske? Värdinnan bar i alla fall brudklänningen från tidigare i år och hade av ögonen att döma lidit av svår sömnbrist den senaste tiden.


Och de här marsipanhistorierna får avsluta detta inlägg. Däremot undrar jag var ESN, JS och JJ var? Och just det, C, jag glömde mig peruk hos dig. Den är din tills dess jag ska klippa den och gå på Pulp Fiction-fest.

den om nostalgisk sentimentalitet

Jag har ingen förklaring på varför. Men när jag kom hem från kvällens måttligt dekadenta inslag så insåg jag - precis som jag gör alla andra kvällar, bara med aningen mer potens - att jag måste sjunga. Det finns liksom inget annat som rimligtvis kan åstadkomma samma status av att faktiskt vilja gå upp ur sängen om morgnarna. Don't get me wrong. Masterförsäkringar och service claims är förstås pimptastic. Men jag förstår inte varför inte allting är som 2006. Det var ett fint år. Jag hade minskat ungefär 20 sköna i vikt och Livelihood var tyngre än någonsin. Vi spelade på obskyra veganfestivaler i ockuperade hur i Tyskland, på Ungdomshuset i Köpenhamn som sedermera revs och på Uppsala reggae. Allting var så enormt mycket bättre. Så här lät det för övrigt på Öland roots det året.

http://www.youtube.com/v/bCZUzf0_CIQ?fs=1&hl=en_US

Jag är alltså den inte alls särskilt stora körsångerskan med movesen och Carola-vibratot.

den om min åkomma, del II

Idag har min afte blivit aningens aningens bättre. Därför kunde jag ta mig upp ur sängen och ut på stadsfika med C. Så oerhört glädjande.


Mellis har blivit större och därmed sämre. Å andra sidan har deras första vattentoalett anlänt. Progress, people. Progress.


Yes, alltså. C!


Här sitter jag och ser naturlig ut.


Andra fikande personer jag tänkte att ni skulle få se.


Mitt på självaste St Eriksplan tog jag sedan fram min aftemedicin, som olyckligt nog är formad som en medicin som används elsewhere.


Sen hittade vi ett hemligt hål och funderade på våra favorit-döda-personer. Klassiker.

den om billie holiday

Många av er har mailat och frågat vad jag kommer ha för outfit på mig i helgen. Ni ska givetvis få svar, var så säkra.

Imorgon ska jag på en försenad halloweenfest mest det utomordentliga temat; klä ut dig din favorit-döda-person. Ingen högoddsare att jag kommer gå som Billie.




Att kedjeröka och bära hatt är jag redan ytterst down med. Däremot är min fråga till er hur jag gör en reversed Michael Jackson, dvs. blir mulatt över en natt (obs: rim)?

den om kassa respektive krassa saker

En gång för alla.

Kass = usel
Krass = hänsynslös

Okej? Okej.

den om vad h skriver om idag

På grund av nedan sagda syndrom kan jag ju inte bedriva bloggverksamhet. Men det betyder inte att mina vänner inte kan. Även om jag visserligen förväntat mig ett antal sympatiinlägg som för närvarande lyser skiten ur mig med sin frånvaro.

Hank the tank skriver i alla fall ett inlägg om allt ni har att vänta er från det nya 10-talet. Jag blev livrädd, tills dess jag insåg att det nog bara rörde Örebro. Det kan de ha, tänkte jag då. Anyhoo. Läsvärt värre. Låt oss snart ses över en sensuell hambo.

den om min nya åkomma

Hörni, jag kan dessvärre inte blogga idag, då jag lider av afte. (Ja, det är ett ord. Let me google that for you).


Den här blåsan kanske inte ser så livshotande ut. Men om ni hade precis en sådan precis där skulle ni gråta. GRÅTA.

den om att sconesfrukost har blivit ett sätt att leva

Jag har hört det sägas mer än en gång att vi i Sverige skulle lida av bäst före-paranoja. Och givetvis har även den därefter följande meningen - att bäst före inte betyder sämst efter - upprepats av otaliga personer. Retoriken är tvivelaktig. Hur som helst vill jag slå ett slag för brödet med världens kortaste livslängd; sconesen. Och därmed direktplagiera Total eclipse-bloggens rubriktema. Cause my mama didn't teach me better than that.


Les scönes. Nybakade med fem minuter kvar att leva. En timme senare inträder oätbarheten.


T:s mun fylld med scone.


Undertecknads mun fylld med scone.


H:s hand fylld med scone.

Jag tillhandahåller sannolikt scones i helgen när de här fagra personerna på bilderna ovan är a-wall. Kom förbi då tycker jag.