Ska jag berätta för er hur det är att vara jag? Det är ungefär som att man oavbrutet, konstant och ideligen vill att någon ska skjuta en i huvudet. Inte på det post-modernistiska sättet utan på det väldigt omedelbara sättet. Nu har jag ringt ungefärligen tio personer som jag betraktar som mina närmaste personer och uppskattningsvis hälften av dessa har sina telefoner avstängda och de övriga svarar inte. Så är det. Ett visst mått av självförakt tillhör i och för sig människan i allmänhet, och den som basunerar ut fragment av sitt liv i en blogg i synnerhet. Men. Jag önskar att jag hade vokubulär nog att uttrycka det mindre krasst än vad jag gör. Om så nu är fallet så sviker den mig. Vokabulären alltså. Jag önskar intensivt att jag slipper vakna imorgon och vara jag, för det är det mest ovärdiga ni kan föreställa er. Tro mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar