Nu är jag visserligen måttligt intresserad av sport, eller nej, jag känner ett lätt förakt inför människor som följer sportevenemang. Men jag vill i vart fall konstatera att svenskar tycks göra bra ifrån sig när det gäller vintersporter, och tävlingsinstinkten har bitit fast i det glada berlingänget. J och F har exempelvis engagerat hela sina själar i tävlingen; vem är bäst på att beställa mat på restauranger. Och då handlar det inte om förmågan att beställa på olika språk, utan vem som lyckas välja ut den smarrigaste maten från menyn. Jag vill också erinra mig att jag och T hade någon form av tävling i vem som lyckas lyda den andra minst. Under ett av mina och T:s verbala derbyn avbröt till och med J för att få oss att inse precis hur självgoda vi är. Och för all del, hon hade rätt. Vi har båda en svår fäbless för att höra våra egna röster.
Nåja. I går var vi hur som helst på en synnerligen trevlig restaurang/bar/whatever, men alla förlorade tävlingen i att beställa mat. Vi fick nämligen vänta på den i drygt två och en halv timme. Vid den tidpunkten var vi för hungriga för att över huvud taget känna smak. Fail.
(Efter maten såg vi ut såhär allesamman).
Idag har jag och J varit och handlat nyårsmat. I Tyskland sportar man dock inte korgar i butikerna, varför man får leta upp en bättre begagnad kartong på det här viset. Detta är beyond me, men J är van. Och glad.
Vi regroupade på Fuchsbau.
J åt youghurt och frukt. Fint ju.
Därefter gick vi totalt bananas i en prålig smyckesaffär. Medelst dusch och nyförvärvade, ginormeous örhängen ska jag nu försöka göra mig själv representabel. Gott nytt och sådär.
