den med ett långsamt farväl

Jag har lyssnat på Lisa Nilssons 90-talshits idag. Och shit pommes frites vad Ensam med dig är en tung låt. En annan låt som inte alls är lika bra, men som har en obehagligt träffande titel, är Långsamt farväl.

Och nu kanske jag överanalyserar, hittar strukturer och symmetrier som inte finns. Men kom ihåg att ni älskar även om jag är wackness, ok? Hur som helst så inbillar jag mig att jag är mitt uppe i ett långsamt farväl till alla attribut jag förut kunde kunde identifiera mig med.

Jag tar farväl av min hälsa. Det märkte jag när jag var ute och sprang idag och dels frustade som en pilsk häst, dels ville stanna och ta en cigg hela tiden. Jag tar också farväl av Lyon. Det prima livet i exil från allt vad mediemänniskor, modebloggar och SoFo heter. Farväl tar jag även av mitt tidigare liv på byrån då det inte verkar som om jag är värst behövd där längre. Jag är ju givetvis av en annan åsikt, eftersom ingen där ännu har fattat det här med genus. Att domare, som råkar vara kvinnor, inte är "bitchar" bara för att de beslutar i annan riktning än vad (den manlige) advokaten argumenterat för. Således är jag ju imperativ för företaget. Hallå liksom.

Jag har redan sagt tack och bock till min disciplin för alla fina år vi haft tillsammans. Jag har också sagt hejdå till betyg, eller tja, att över huvud taget klara kurserna jag har tagit mig an. För att inte tala om hur jag brutit helt med min ekonomi.

Okej. Kanske inte toppenkul att lyssna på mig när jag gnäller. Men jag är på riktigt helt förvirrad och undrar om allt verkligen kommer lösa sig den här gången. Skeptisk. Rätt så.

den om hur jag blivit utfasad

När man jobbar som journalist bli man utlasad. När man jobbar som jurist blir man utfasad.
Det har jag blivit varse idag. H uppmärksammade mig på det faktum att man har en ny hemsida på mitt jobb, där jag numer inte står med som medarbetare. När man blir utlasad finns det i vart fall explicita regler att luta sig mot, medan man famlar omkring i mörker, något slags ingenmansland, när man blir utfasad.

Jag undrar. Är det så att man tagit miste på det faktum att jag lagt ned min själ på den där gudsförgätna byrån? Att man helt enkelt förbisett hur jag försummat allt annat för att vara där? Den här affären har försatt mig i ett agiterat tillstånd och jag är övertygad, nu mer än någonsin, om att min plats är att stå på en scen i en mörk källare, under ett tegelvalv, med ett glas vin i ena handen och en mikrofon i den andra.

Nu kanske det i själva verket inte är så dramatiskt som det är i mitt huvud. Men skiter jag blanka fan i just nu. Gah. Åt helvete med juristgrejen. Den var aldrig min.

Nästa anhalt: Karaokekväll med utbytesstudenterna. Det kommer bli episkt.


Kanske lika episkt som den här gången på Hertzmans möhippa då jag till och med hade bakgrundsdansare när jag tolkade Lena PH:s "Kärleken är evig".

den med tompa

Det mysregnar utanför fönstret på Place Carnot. Det är min queue för Tom Waits. Om det bara är regn hos dig med, om du är Orup eller om du också har sportat pyjamas hela dagen, så får du den här listan.

den näst näst näst sista söndagen

Söndag. För många sms i utkorgen och alldeles för få i inkorgen. Vaknade kring tolv och har fortfarande mormorsnattlinnet på mig. Men söndagsångest har alla människor och det är inget märkvärdigt med det, egentligen. Jag tror att den allomfattande ångesten emanerar från alla frågor. Som att de andra dagarna i veckan bara syftar till att besvara söndagsfrågorna och att det är därför man alls kan ha roligt på lördagkvällar.

Jag har fortfarande inte kommit på något MacGyver-trick som kan hjälpa mig att co-opa med söndagarna. Tips emottages. Idag ska jag försöka med bio. Eskapism och så vidare. Jag tror också att jag ska laga maten på bilderna nedan. Jag har fullt förtroende för laxen och matvetets gladgörandepotential. Eller så äter jag bara choklad. Känns mer logiskt. Hej.

 

Foto: Louise Larnach Day

den med ipren ./. imodium

Ingen vet riktigt vad det beror på, allra minst jag själv, men man blir sjuk mer frekvent i Lyon än normalt. Alla är enrhumé och toussar och har fièvre. Kanske är det excesser av vin och cigaretter eller bara total motionsdeficit. Oavsett vilket så blir man sjuk nu och då. En som har varit sjuk alldeles extra mycket är min vän E. Och när man är sjuk har det visat sig att ens omdömesförmåga blir allmänt nedsatt. E knaprade nämligen - vad hon trodde var - ipren när hon mådde som värst. Det tycktes dock inte hjälpa. Hon blev mer och mer förtvivlad och tog några tabletter till, fortfarande utan effekt. När hon en stund senare hade ett lucid moment så insåg hon att det hon trodde var ipren, i själva verket varit imodium som hon proppat i sig.



För den som inte är orienterad på magmedicinsområdet så kan jag berätta att imodium har förstoppande effekt vid för snabb mage (försöker undvika orden bajs och diarré här, som ni märker). Detta var dock inte en av E:s symptom, så hon blev tämligen panikslagen av hela affären. Förstoppning är faktiskt värre än Henri Lloyd-jackor på land, det lovar jag. Mes meilleurs sentiments till dig, E.

den om mitt känslouppbåd

Såhär retarded ser jag ut när jag är full och sjunger jazzen. Men jävlar i helvete vad jag hade feeling. Det framgår också, vill jag påstå. Bilderna nedan har Joel Parker Schultz tagit. Hade ju sett lite knäppt ut om jag försökt armlängdsfota mig själv medan jag sjöng, liksom.







Den sista bilden är bäst. Kolla minen, hur plågad jag ser ut. Blue moon, you saw me standing alone, without a dream in my heart, without a love of my own etc. Det skriver jag under på, hörrö du Billie Holiday. En riktig jazzstandard skall vara försedd med smäktande kärlekstext, annars får det vara. Jag är hur som helst rätt så övertygad om att jag kunde pull off denna. Jag krokodilgap-tre:ar den här episoden. Mycket.

den finaste kvällen i lyon

Eller i alla fall topp tre.

den när jag åkte tillbaka några decennier

Det finns en facebookapp ("app", som man säger på gatulingo, är alltså förkortning för "application") som heter något i stil med "Mad Men yourself". Eftersom mitt franska internet inte kan hantera rörlig bild så kunde jag inte Mad Men:a mig själv virtuellt. Däremot insåg jag att det faktiskt inte fanns något som hindrade mig från att göra detsamma i den tredimensionella världen. På ren och skär impuls gick jag sedermera till godtyckligt utvald, närbelägen frisör.


Jag sa att jag ville se ut som att jag kom från ett årtionde då jag kunde leva på att sjunga jazz. Till en början såg jag dock mest ut som en galen professor med neonrosa permanentspolar och gladpack i håret. Varje gång gladpackrullen gick av när frisören virade den runt mitt huvud skrek hon högt och ljudligt PUTAIN över hela salongen. Direktöversatt betyder putain för övrigt hora. Det var kul att höra trettio centimeter från mitt öra i en kvart.


Sen får jag sitta länge med mormorspapiljotter under en hjärnsmältare. Med länge menar jag att frisören hann gå ut och rulla, plus röka, två cigaretter samt köpa mikromat och dessutom värma den. Jag är skeptisk.


Jag hade inte ätit mer än en banan och en näve cashewnötter under dagen, så jag lät den bortkomna praktikanten servera mig kaffe löpande under sessionen. Allt enligt devisen att kaffe dödar hunger. Rätt så nöjd är jag, just här.


Och nu, efter tre och en halv timmes mördarhunger och läsande i franska skvallertidningar är det alltså klart. Hey grandma!


How you doin'?


Lite Betty Draper ändå väl?


Till höger i bild ser ni alltså den ovannämnda praktikanten. Jag förstod dock inte alls klädkoderna och hierarkin på det här stället. Medan min frisör hade svart höftlång tröja med stora silverglittrande prickar, blockfärgat hår i russian style och paljetterade byxor, så hade hennes praktikant svart kostym. IntressanGt.


Här säger jag yeah!

Nästa stopp: jazzklubb.

den om dem som vurmar för snörena

Härom dagen fick jag mail från min gamla vapendragare SATS som jag saknar så. Det indikerades i ämnesraden att mailet skulle innehålla mycket viktig information till medlemmarna. Jag tänkte att de kanske äntligen förbjudit stringtrosor i tjejernas omkädningsrum. SATS kvinnliga medlemmar, och kanske manliga också för den delen, har nämligen missat millenieskiftet där vi andra insåg att ett smalt tygstycke i röven varken är schmickrande, schnyggt eller schmexigt. Den här faiblessen för att stoppa in någonting, och allra minst en spetskant, mellan skinkorna övergår mitt förstånd.

Men jag gapade efter för mycket och miste precis hela (tyg)stycket. Stringtrosan lever och har hälsan. Däremot hade man på SATS tagit del av de nya forskningsrönen som förtäljde att solarier var hälsofarliga. Solarierna skulle därför avlägsnas från samtliga SATS-centra. Jag trodde inte detta skulle ge upphov till någon form av rabalder. Men då hade jag helt glömt bort stackars Björn Ranelid. Det kan inte vara lätt. Här förklarar han hur det känns.

den om macaroner och livet

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här. Förmodligen så många att det vilar ett täcke av Peter och vargen över mina utspel. Men jag tror mig äntligen ha forslat teorin om hur jag aldrig varit ämnad att bli jurist till en mer praktisk realitet. Jag är ju för guds skull 80-talist - generationen som har självförverkligandet inställt på autopilot - och jag är helt övertygad om att det enda jag skulle kunna göra med någon som helst övertygelse är att sjunga på en mörk jazzklubb i en obskyr källare i Frankrike. På dagarna kan jag skriva kriminalromaner eller tantsnusk, vad som nu säljer så att jag kan ägna kvällar och nätter åt det röda vinet, de raspiga tonerna och de gamla 30-talsmikrofonerna. Det vet jag sedan igår.
Idag äter jag födelsedagspresentsmacaronerna från Lyons bästa bageri och kontemplerar detta.

den med saffran, disktrasor, nagellack och modebloggar

Alex Schulman gör det. Sandra Beijer gör det. En unik tiger gör det.

Det handlar givetvis om matbloggande. Jag har blivit varse att folk inte tycker att det är kul med mat förutom när man får leka med den (nåja, läs i vart fall: Teresa). För att bevisa motsatsen tänker jag därför demonstrera hur kul det är att skala morötter, för att inte tala om nöjet att fräsa dem. Eller, mja, syftet är egentligen bara retas lite med mina fellow jur studs som är Singapore-bound och inte får tag på annat än durianfrukter. *Hånskrattar en smula för mig själv.


När man bor i Europas mest primitiva land får man skala morötter med kniv. Resultatet? Jo, det ser ut som på bilden. Men det är okej. Jag driver ju inte en modeblogg.


Steg två är att fräsa morötter med sötpotatis, schalotten, ingefära (som man får hacka enär ens primitiva kök inte erbjuder rivjärn), samt kummin.


Om man har gjort rätt ser det ut så här i slasken. (Återigen, inte en modeblogg).


Sen, mina vänner, öppnas paketet med kokosmjölk. Man häller följaktligen paketets fulla innehåll i buljongen (som man gjorde under reklampausen). Bäst är om man har avskavt nagellack också. Och inte för att man normalt sett tycker att det är fränt att måla naglarna, utan bara för att man är mindre benägen att bita ner dem om man målar dem med kemikalier.


Man har också införskaffat den mest omiljövänliga formen av saffran som existerar, nämligen den i franska små plastförpackningar. 0,1 gram per miniask. Det sved dessutom som nyponkli i plånboken. (Hm, jag använde samma liknelse härom dagen tror jag. Dags att förnya sig).


Sen stirrar man på det dyrt förvärvade giftet medan det löser upp sig. Ser lite ut som lava, kan jag tycka, och det är väl så nära en vulkan jag kommer komma i livet.


När man har köpt dyr saffran har man inte råd med annat än fryst lax från Monoprixs egna märke.


Man har heller inte råd med färsk persilja, utan klipper enträget ner de sista kvistarna av den man hade i frysen.


Spiller lite. Men det gör inget. Ikeadisktrasan räddar dagen. Och visst, den blir förstås gul av att torka saffranssoppa, men då tar man fram en ny. Man fick ju ändå åtta stycken likadana för två euro. Ingen dygd att snåla, men andra ord.


Nu är det snart klart, men glöm inte myset. Ljusen skall tändas före servering.


Då var det klart. Laxsoppa med saffran och sötpotatis. Tänk så kul va.

den här står inte superbra parkerad känner jag spontant

Spotted igår på Rue de la Charité.
XOXO
/Gossip girl

den när jag nördar

Jag är en nörd. En kvinna och en nörd. En kvinna som är en nörd. Det finns till och med en facebookgrupp i oss kvinnliga nördars ära. Eftersom detta känns så legitimt nu, så tänker jag nu nörda ner mig totalt i blommor.

Den här veckan har den tropiska hettan åter infunnit sig i Lyon. I fredags var det drygt tjugo grader och jag gick omkring och svettades som en gris i min stickade kofta. Ni vet ju hur jag blir folkilsk när det är varmt. Men jag fick ändå Mrs Dalloway-känsla när jag och M promenerade omkring på gågatorna i Lyon. Därför köpte jag mig ett gäng solrosor i ett stånd. Tournesols, för alla frankofiler. M fick känsla och tog ett stadigt grepp om min 7.2-megapixelskamera. Jag ställer upp som plus size-modell. Ett rätt så tajt team.


Dagens outfit:
Trasiga skor från webben, strumpbyxor från mataffären Monoprix, fyra år gammal klänning från H&M som jag har lagat tre gånger i armhålorna, stickig kofta från Gina och en fem år gammal väska från Prisextra Norra stationsgatan.





Dagen efter fick jag blombud. Jag har aldrig fått blommor med bud förut. Ömsom skuttade jag glatt, ömsom blev jag svag i knäna. Bukettens utförande var givetvis oklanderligt, men det var ändå hela tanken bakom och planeringen av blomskickandet som gjorde mig alldeles lycklig. Jag hade aldrig trott att någon skulle bemöda sig med att leta upp min franska adress och telefonnummer. Ja, jag kan inte nog förklara hur fint det var alltsamman. Blommorna var från min far. Vi har inte haft kontakt under året som gått, men han skickade ändå blommor. Tänk.


Rundbunden stil.


Kallor.


Tullisar.


Gerbera.


Amaryllis.


Texasgräs, eller mer populärt; strån.


Alstromeria och ilex eller i folkmun; minililjor och såna där bärkvistar.

Okej, det var allt blomnörderi jag hade att bjuda på idag. Tack pappan.