den när jag åkte tillbaka några decennier

Det finns en facebookapp ("app", som man säger på gatulingo, är alltså förkortning för "application") som heter något i stil med "Mad Men yourself". Eftersom mitt franska internet inte kan hantera rörlig bild så kunde jag inte Mad Men:a mig själv virtuellt. Däremot insåg jag att det faktiskt inte fanns något som hindrade mig från att göra detsamma i den tredimensionella världen. På ren och skär impuls gick jag sedermera till godtyckligt utvald, närbelägen frisör.


Jag sa att jag ville se ut som att jag kom från ett årtionde då jag kunde leva på att sjunga jazz. Till en början såg jag dock mest ut som en galen professor med neonrosa permanentspolar och gladpack i håret. Varje gång gladpackrullen gick av när frisören virade den runt mitt huvud skrek hon högt och ljudligt PUTAIN över hela salongen. Direktöversatt betyder putain för övrigt hora. Det var kul att höra trettio centimeter från mitt öra i en kvart.


Sen får jag sitta länge med mormorspapiljotter under en hjärnsmältare. Med länge menar jag att frisören hann gå ut och rulla, plus röka, två cigaretter samt köpa mikromat och dessutom värma den. Jag är skeptisk.


Jag hade inte ätit mer än en banan och en näve cashewnötter under dagen, så jag lät den bortkomna praktikanten servera mig kaffe löpande under sessionen. Allt enligt devisen att kaffe dödar hunger. Rätt så nöjd är jag, just här.


Och nu, efter tre och en halv timmes mördarhunger och läsande i franska skvallertidningar är det alltså klart. Hey grandma!


How you doin'?


Lite Betty Draper ändå väl?


Till höger i bild ser ni alltså den ovannämnda praktikanten. Jag förstod dock inte alls klädkoderna och hierarkin på det här stället. Medan min frisör hade svart höftlång tröja med stora silverglittrande prickar, blockfärgat hår i russian style och paljetterade byxor, så hade hennes praktikant svart kostym. IntressanGt.


Här säger jag yeah!

Nästa stopp: jazzklubb.