den om m:s prelle

När M fyllde år fick hon ett ytterst formellt gåvobrev av mig, C och A. Enligt gåvobrevet åtog vi oss att bjuda henne på middag of choice. Till äventyr av att M skulle anhängiggöra talan visavis oss vid Stockholms tingsrätt var vi kvicka att infria våra förpliktelser och det såg alltså ut på följande vis.


Gåvotagaren valde Bistro Sud. Gåvogivare 1 (jag) valde marulk och risotto med lite tillbehörsgotte.


Gåvogivare 2 (C) downade nästan hela kastrullen med moules.


Gåvogivare 3 (A) var först hemskt besviken när hennes mat inte kom.


Men snart därefter desto lyckligare med råbiff i famn. Har dock ingen bild på den lyckliga minen, så ni får helt enkelt lita på min beskrivning att hon var mycket lycklig.


Kolla härå, yours truly har klippt sig. Maken till nyheter har ni väl aldrig hört. Och dagens outfit kostade för övrigt totalt 145 kronor. Ganska taget.


Gåvotagaren fick hur som helst hälleflundra.


Här är hon förresten. Så bedårande så man dör lite.


C var länge upptagen av moulesätandet, som ju är ganska tids- och koncentrationskonsumerande. Men här tittar hon glatt upp ur karotten.


Kanske för att lyssna på A som verkar vara i färd med att påpeka något mycket viktigt. Det där är viktig-minen, har jag lärt mig.


Sen kom M:s syster som också heter M.


Och den sista bilden jag tog var på M. Sedan gick vi till Holiday förstås. Det var ju onsdag etc.

den om paschor och paneler

Som en Pascha, som jag nu tvingat mig igenom hela två gånger, är en dokumentär katastrof av många skäl. Jag är övertygad om att ambitionen inte på något sätt var att göra en fullständigt platt skildring av en så våldsamt stark könsmaktsindikator som prostitutionsverksamheten. Men oavsett Svante Tidholms initiala avsikt så tillför Som en Pascha absolut ingenting. Hur man, som Tidholm, kan göra en dokumentär som skildrar organiserad sexhandel och i denna enbart koncentrera diskussionen kring mäns sexualitet och helt utesluta kvinnlig sådan, övergår mitt förstånd. Jag vill inte vara feministen med de slitna uttrycken men liksom jeez, kan man få ett maktperspektiv på det här eller?

I torsdags var min kära vän och radikalfeminist i natten, S, med i en paneldebatt på Bio Rio, efter att dokumentären visats. Det var fint. Jag hade velat fota lite eftersom jag alltid är stolt som en förälder vars barn precis ritat en huvudfoting när S sitter i paneler och, som det heter, tycker till. Men Sonja Schwartzenberger, som var moderator, skrämmer mig lite med sin förträfflighet. Så jag vågade inte mer än att smygfota mellan bänkraderna. Såhär såg det ut i alla fall.



Se den, om ni orkar. Förfäras över vad dokumentären faktiskt visar, och kanske ännu mer över vad den inte visar.

den om skammen etc

Hörni, jag måste ventilera det här med guilty pleasures. För inte alls särskilt längesen hade jag en rutin som jag höll i det fördolda som gick ut på att, så fort T lämnat lägenheten, cranka Norah Jones och sjunga med (i alla texter som jag kan). Jag är nämligen inte bara svag för fin-country utan dessutom för radio/hiss-country som ju Norah Jones är.

Men nyligen begick jag det ödesdigra misstaget att berätta för T om det här skamliga beteendet. Efter att ha lättat mitt hjärta kändes det inte ens pinigt om hon kom på mig med det. Och då är ju nöjet inte särskilt guilty längre. Detta har fått till följd att Norah Jones ersatts med ett nytt - och mycket, mycket skamligare - guilty pleasure; Michael Bolton. Och det är inte bara hemma. Det är på bussen, på kontoret när de andra är på lunch och det är med öppet fönster i Wonderflat så att alla grannarna hör. The thrill. The thrill av att bli upptäckt styr mig. Jag vill därför ge heads up för att det kanske är dags för er att mobilisera en intervention snart.


How you doin'.

den om min vän hösten

Kan ni erinra er hur det kändes när det blåste nordanvindar? Hur man fick vira en halsduk flera varv runt halsen, dricka äpple- och kanelte med honung och bli så där barnaårsbejakande rosig om kinderna när man kom in från en promenad. Och inte för att kroppen attacktranspirerar så fort man går utanför dörren för att hantera luftfuktigheten. Som den gör nu.

Jag kan inte med att se fler uppknäppta skjortor, pärlor i pannan och ofrivilliga, klibbiga hud-mot-hud-situationer i kollektivtrafiken. Jag kan för guds skull inte andas. Och betänk då hur nice det är att andas.


Hösten 2009. Lyon. Färgen, kolla färgen.


Kappor. Och bergis också kärlek.


Och så blir man så här fint höstblek. Så att mustascherna kommer fram och säger hej. Jag älskar det.


Varm café crème istället för blaskig islatte.


Och om man har tur och bor i Frankrike får man sjunga med husbandet i en mörk källarlokal, dricka rödvin och röka cigaretter med jazzklubbens ägare i tamburen.

Till min fina, trogna vän hösten dedicerar jag den här spellistan. I hopp om att den låter påskynda sig.

den om j:s namnsdag

Först: Dominoeffekten av Rättviseförmedlingens devis t.ex. på Galago. Totalt yay.

Sen: DN hänvisar till Melanotan II som en ny "barbiedrog". Men den som någonsin satt sin fot på ett SATS-center vet att drogen redan dealats i åratal mellan de solariebrända stringtangakvinnorna och i förhållande till dem förefaller barbiedockor Elizabeth I-vita. Jag föreslår därför den mer adekvata benämningen "SATS-omklädningsrumsdrog".

Dessutom: Wikileaks alltså. Jag har redan börjat nyhetsknarka det här.

Och slutligen: Bildreportage från J:s namnsdag (ja, man måste tydligen fira den).


J har fått ett par lunettes de soleil av sin barndomsvän T. Hon ser himla piffig ut.


Semester-F. Givetvis i semesterskägg.


T är från Göteborg men bor sedan typ länge på obskyr ort i Tyskland. Rolig kuriosa om henne är att hon frågade C och A tre gånger vad de pratade för språk när vi alla sammanstrålade på Holiday.


T i något slags semesterfrisyr.


Glatt namnsdagsbarn.


F grillade ribs till oss. Varje person fick en halv gris ungefär.


Jag gjorde the tomaters.


Och eftersom F är en exemplarisk boyfriend hade han bakat namnsdagstårta till J som även vi andra fick hugga en bit av. Sen gick vi i vanlig ordning till Holiday, men mina bilder därifrån avslöjar alltför mycket om min grad av berusning, så det blir inget uppläggande av dem.

den om c:s grej på kvällen

Alla som känt C i mer än, tja, säg fem minuter, vet att hennes födelsedag är ekvivalent med nationell helgdag. Flaggning uppmuntras och allra helst bör man se till att ha dagen ledig från all form av kneg. Och varje år ringer C mig och ställer samma fråga; Odi, hur var det nu igen man bakade tårta?

Det är oftast en rolig dag för alla inblandade. I år samlades ett glatt gäng av C-fans på Möregatan, vilket sålunda såg ut såhär.


C, med sin konstanta födelsedagsmin.


Här har jag och A givit henne ett kit av presenter, bland annat ett par partystrumpor och ett par partyskor.


Tårtan blev, precis som alla andra år, en succé. Huruvida det var på grund av mina tårtbakarråd eller ej är dock oklart.


Och här är G som sa något väldigt lustigt om fashion, men jag minns inte exakt vad det var såhär i efterhand.

Anyhoo. Vi ses nästa år. Kanske förr. Puss.

den om konkurrens och övrigt

What up dawgs?

Jag sitter på min kammare och kontemplerar min karriär. Framförallt funderar jag på mitt nästa drag, som eventuellt kommer få tämligen omvälvande konsekvenser. Jag menar inte alls att vara kryptisk, men jag får be att återkomma med detaljerna kring det hela (till den som nu må intressera sig) vid ett senare stadium.

In other news har jag Simrishamnsplaner med T. Typ nån gång mot slutet av augusti. Det andra ämnet jag kontemplerar ikväll är därför huruvida jag, inför resan, ska våga gå in på American Apparel och förvärva ett exemplar av den här. Jag fascineras nämligen av hur en så apolitisk trend eller falang eller vad man nu ska kalla det, kan få ett världsomspännande genomslag. Begreppet och dess innebörd är så vansinnigt diffust att det närmast är en nullitet. Men ändå vet man ju precis liksom.

Nåväl. Tillbaka till min min karriär, och tillika H:s karriär. Vi har nämligen påbörjat det gemensamma projektet att skriva examensarbete. För den som inte tidigare har skrivit examensarbete om konkurrensskador (och gärna vill sätta sig in i det) kan se ut såhär.


Man får nämligen anledning att besöka Atlas. Älskart.


H:s hus.


Proviant medtagen av yours truly till fruktstunden.


Utsikt från H:s fönster. Man streckdör varje gång, kan jag meddela.


H samt internet av hastighetstyp 1996.


H och jag har - medelst gester - kommit fram till att vi skriver om vertikala konkurrensförhållanden.


Jag vet vad ni tänker, och ja; det går bra nu.

* Det har framkommit av somlig sambo i Wonderflat att det ser ut som att H gör en viss gest som var poppis nere på kontinenten mellan 1933 och 1945. Jag vill därför förtydliga att gesten ovan inte har något att skaffa med den som sambon åsyftar. Den handlar endast och allenast om vertikala konkurrensförhållanden.

den till c

Det förhåller sig ju på så vis att min kärlek, Catharina Ek, fyller mäktiga tjugofem år idag. No homo, förstås. Men detta innebär inte bara att hon får ytterligare en årsring på sitt livsträd (och ja, jag begagnar mig av slitna hippieuttryck när jag blir sentimental). Det betyder också att vi firar nio ljuva år som BFF.

Jag känner tämligen gränslöst älsk inför den här personen, och jag låter det manifesteras i ett litet bildepitafium nedan. Inte för att vår tid ihopa i någon mening är slut. Jag bara gillar ordet epitafium himla mycket.

http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=13555213&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=&fullscreen=1


Och förutom den här filmsnutten med Paris 2005-soundtrack får du en visa som tar vid där mina ord tar slut; den här. Joyeux anniversaire.

den om ze skärgårdswedding

C och M har ju gängat sig. Och på det, i Sverige, okonventionella sättet att elopa till Vegas dessutom. Men då ligger det ju också lite i farans riktning att man sedan har en plikt att ställa till med fest. Ergo förra helgens skärgårdsfestligheter.


Mefjärd.


Typ så man dör lite.


Brudparet skickade sig själva på pappkartong...


...på det här viset för att hämta vid båten.


Här är le brudgum.


Och la brud.


Halva Pär och hela Jernet.


Emma och oklar förälder/släkt/whatevs till höger.


Här poserar A sitt välprydda bakhuvud. När jag blir riche ska jag också köpa en sån där tjusig accessoar.


T blev lite avundsjuk på att all uppmärksamhet riktades mot A:s huvudbonad när hon själv också hade en sån här nautisk, så jag fotade diplomatiskt den med.


Vän av ordning sa typ; hej hallå min då? Så det här är min huvudbonad.


Massa personer var det. Med hjälp av den här kunde man hålla ett visst mått av koll.


First things first. Jag försäkrade mig om att hit the sangria bar tämligen omgående efter ankomst.


Jag skrev, för tydlighetens skull, Caroline 2 på mitt glas. Just den här dagen kändes det som att jag kunde unna bruden, tillika en Caroline, att vara Caroline 1. Kändes som den anständiga saken att göra liksom.


Lillasyster och BFF serverade rusdrycker och annat.


Det fanns inte två exemplar av Sedir, så han skrev kort och gott Sedir på sitt glas liksom.


Sen fotade jag och denna min fellow bloggvän A våra outfits.


Barfota-chic, eller vad man nu kan kalla det.


Fin E.


Och hund var med.


Brudgum och hund i något slags lek med liten boll.


Piffig M.


Oklart par. Fin stass.


Mardrömmen. Djävulen. Helvetet på jorden.


Ernst was here.

Segelbåten blev nya köket.

Så hysteriskt jävla vackert.

Här satt jag i mitt högmod och råkade ha ner T:s bikinitrosor i sjön. Hon har fortfarande inte förlåtit mig. Tänk; "du får sova på soffan en månad"-straffet.


Sen blev det natt. Vi badade några gånger till. Sov i tält. Insåg att vi var för gamla och skruttiga för att sova i tält. Kliade myggbett och åkte hem.

Grattis till le brudpar och bisous en masse.