den om att det här är en mans värld

Sen det här hände...



...har jag gått omkring och lyssnat på följande...

http://www.youtube.com/v/6VMq5gFZAyA&hl=sv&fs=1&


...och bara känt mig bedrövad i största allmänhet. På en god dag förfäras jag över könsmaktsordningens yttringar. På en mindre god dag kan jag inte se några sådana objektiva strukturer, whatsoever. Resultatet blir givetvis ett subjektivt och högst personligt svårmod större än Ryssland. Ooops, den liknelsen har jag stjälat från en Harlequinroman, men då var det inte svårmodet, utan ståndet, som var större än Ryssland. Classic Harlequin. Hejhej.

den med mamman del I

Igår kom mamman till Lyon. Förutom ett synnerligen glatt humör tog hon med sig svenska treats. Fatta totalmyyyys att kunna bjuda mina icke-svenska vänner på glöggfest deluxe i december. Åh hur vi ska berusa oss på glögg, kristyra pepparkakor och lyssna på Peter Jöbacks julskiva - svennish style. Ordet "glögg" kommer för övrigt på andra plats av de ord jag lär ut till dem många (nåja) som har ambition att lära sig svenska. På första plats kommer givetvis "fika". Som ni märker har jag prioriterat det mest essentiella i det svenska språket.


Gotte. Myse.


Mamman är också en skillad loppisveteran, så jag tog med henne på långpromenad ut till förorten och Emmaus. Och jag kunde äntligen lägga vantarna på dessa lampskärmsskönheter.


Bangade inte heller på ett par högtalare à fem euro. Varde musik i mitt hem!


Sen fick mamman huvudvärk av kaffebristen så vi åkte till starreburren och drack bryggis. Jag fick pris som månadens kund. Åhå, en knippe gladiolus, jo man tackar.


De gjorde sig fint i ny loppisvas.

Tjing tjong.

den om att frankrike äntligen fått internet

När man tror att hoppet är ute om både Frankrike och Italien kommer Internet med en virtuell lynchning. In yo face, Sarkozy. Folkets jubel etc.
Här skriver Ingrid Hedström om presidentsonens löjeväckande utnämning och faderns reträtt som blev följden av ett s.k. internetuppror. Leve Internet!

den om dramat

Jag var ju som bekant i Stockholm över helgen. Och Stockholm levererade traditionsenligt en överdos av dramatik. Jag vill därför påstå att min hemstad var tämligen oförändrad. Närmast stagnerad, om man nu kan likna drama vid indifferens.

 

Efter en relativt smärtfri resa - först från Stockholm till flygplatsen gud glömde, Düsseldorf, och därifrån vidare till min slutdestination Lyon - sitter jag nu på flygbussen på väg mot Place Carnot. Downtown Lyon. Mitt hem.

All form av resande försätter mig i reflektionsmode, och min hjärna processar nu strävsamt helgens framgångar och fadäser. Bäst var helt klart hur C grät som ett spädbarn av eufori när jag dök upp på hennes jobb i fredags. Eller, nu kryddar jag. Men hon blev i vart fall tårögd så det förslog.

 

Sämst var när jag insåg att jag fortfarande var upp över öronen förälskad i en av mina bästa vänner. Han läser som tur är inte bloggar, annat än om någon har recenserat hans bands nya skiva. Därför tänker jag bjuda på ett par rader om denna intima dramatik. Jag har ju av rena stolthetsskäl förnekat dessa känsloyttringar i säkert ett halvårs tid nu. Sådär som man gör, ni vet. Jag menar, man är ju inte mer än skilsmässobarn med tillitskomplex och rädsla för rejection. Nåväl, jag förklarade för mannen på klassiskt Carro-manér - med alldeles för formell terminologi och i ett rasande tempo - att jag befann mig i en prekär situation av känslor riktade mot honom. Han sa att han inte visste vad han skulle säga.

 

Alla kvinnors dröm, en man som ”inte vet vad han ska säga”. Det är väl i och för sig bättre än ”du är ful och tjock och motbjudande”. Men fortfarande. Jag kan inte gosa med ”jag vet inte vad jag ska säga”. Vakna upp, koka kaffe och bråka om vilken del av tidningen jag vill läsa med ”jag vet inte vad jag ska säga”.

 

Nu är jag tillbaka i Lyon och hoppas att någon här vet vad den ska säga.

den med backanal

Mina bedårande vänner A och A hade gemensam födelsedagstillställning. Jag åkte till Stockholm för att delta i festligheterna. Jag resonerade: Du vet att det blir mayhem, liksom. Jag hade en beef med min kamera och försökte manifestera för kamerahelvetet att den inte hade betett sig på ett acceptabelt sätt, genom att helt enkelt låta bli att fotografera. Om man vill se prima bilder från festen får man läsa Sandras bloggish. Dessa ursliga föreviganden är nämligen allt jag åstadkom.

* * *

Dagen efter hade vi långsittning på Cinnamon. Jag femte hjulade med Stockholms två it-couples.

 

C & G.


A & A.


Sedan kom en förlagssnubbe och lättade upp parstämningen. Tack J!

den när schmerry köper schmappa

I lördags åt jag bakisbagel på St Eriksplan med den läckra kvinnan Schmerry. Därefter firade vi härligheten i vårt återseende genom att bege oss till nyöppnad butik (nåja, ny för mig i alla fall) på Upplandsgatan. Där hittade Schmerry denna schmappa.


När både vi och två butiksbiträden konstaterat att kappan har sytts upp på pricken efter Schmerrys utsökta figur, befinner sig Schmerry i något slags dwell. Hon tar sig för munnen och håller plånboken krampaktigt i andra handen medan hon tänker så det knakar. På ekonomi, karma och livet tror jag.


Schmerry tittar i samvetskval upp mot himlen och frågar Gud om han anser att hon gjort sig förtjänt av kappan.


Gud svarade med ett rungande ja. Schmerry sa: "Jag gör't. Jag ba gör't."
Grattis Schmerry!

den med bästa internetuppkopplingen på två månader

Hej homies. Jag är i München. Här finns det INTERNET. Det kostar förstås, men ni ska veta hur väl det smakar att åter kunna se youtubeklipp, lyssna på spötiföj utan avbrott och leva det goda livet i största allmänhet.

Finast av allt är att jag har sällskap av en fellow Donny Hathaway-lover som lägger precis lika mycket pengar på take away-kaffe som jag. Det hela är mycket fascinerande. Och framförallt så var det för jävla splendid att slippa sitta på 06.20-bussen till flygplatsen alldeles ensam. Så här trevligt hade vi det imorse när bara vi och tupparna var up and about.


M äter en amerikaniserad variant av pain au chocolat, dvs. en dubbel.


Jag har sovit två timmar. Nu kör vi, hej.

den om facerapes och andra rapes

Samtidigt som jag sitter och skriver en kortare text om Roman Polanskis rape av 1977, inser jag att en ny form av rape har vunnit mark 2009; den så kallade facerapen. Bara idag har jag bevittnat två varianter. Den ena bestående av ett påhittat event som en bekant till mig skulle hosta. Det var i och för sig ganska festligt. Någon hade kapat personens konto för att bjuda in alla dennes vänner till en fest som skulle gå av stapeln hemma hos personen själv, mellan åtta och elva på fredag morgon. Den andra facerapen av idag såg ut såhär:



Jag föredrar givetvis en virtuell rape än någon annan variant AFK. Men alltså, lilla farmor i mig tycker det känns obehagligt att inte kunna lämna datorn, vid äventyr av facerape eller motsvarande. Är jag för ung för att säga att det var bättre förr? För det var det.

den om ett hårdknackat liv

Jag tror att jag har fått en släng av 24-årsnoja. Annars vet jag inte hur jag ska förklara helgens exesser. Inte för att jag är motståndare till dekadens eller så, men jag har aldrig varit, och kommer hellre aldrig att bli en person som vurmar för utelivet. Så därför resonerar jag att den här helgens många utelivsinslag måste bero på att jag fyller 24 om en månad. Försöker helt enkelt få det sista året av subventionerade p-piller och gratis ungdomsmottagningar ut ur mitt system.


Kväll tre av tre tillbringades hur som helst hos Lily här, som hade husvärmningsfest.


Lägenheten var fantastisk, och lockade uppenbarligen till sig den trevligaste falangen människor i stan. Här är Mitra, Alyssa och Eden; en kiwi, en kanadensare och en amerikan.


Det här är världens vackraste kvinna, som jag normalt sett vägrar stå bredvid av just den anledningen. Men hon måste ha övertalat mig med att få leka ABBA på det här exemplariska viset.


Parker fick skjuts på Johans rygg tvärs genom Vieux Lyon. Johan var en god svensk och bet ihop.


Vi gick till baren vid namn Le Citron, där jag inte varit på flera veckor. Ni vet, undangömda baren utan skylt där man får röka inne.


Younes spexade till det hela genom att prova mina glasögon.


Sen gick vi hem till yours truly och förde oväsen tills min granne knackade på dörren och sa: "Franchement, il est 5 heures du matin, putain". Här är sötaste lilla Kiira och Bait-Lindén.


René vaggar min dator, Keith.


Younes var i gasen och anordnade musikquizz. Men det blev lite tradigt att viska svarsförslagen. Så vi lade ner den biznizen. Men jag hoppas på fler quizz. Snart.

* * *

Efter modern tids minst produktiva dag har jag nu tänkt gå och lägga mig med höga ambitioner inför morgondagen. Ses på fredag allesamman. Tjing tjong.

den om ugly betty

I fredags var jag bjuden till inte mindre än två brudkvällar. Jag vet, det går bra nu. Alternativ 1: På svenska med svenskar. Alternativ 2: På franska med random européer. Eftersom jag har gjort det till ett slags vetenskap att undvika att prata franska sen jag kom hit, så var valet tämligen enkelt vad gäller fredagsaktivitet.

Åh, ljuva modersmål, som jag längtat efter dig. Och kvinnorna. Ni må tro att vi snackar riktiga amazoner till kvinnor. Det är en jävla välsignelse att de här kloka, vackra och öppna kvinnorna finns i stan eftersom jag är en neurotiskt lagd person som behöver lugnas med jämna mellanrum.


S & M (kul initialer lite).


E & C.


Här får jag låna blommig kreation av S, för vi skulle gå ut och jag var inte klädd för sådan verksamhet.

När vi druckit ur vinflaskorna gick vi till KGB. Det var trevligt fram till dess en frenchy kom fram till mig för att säga:
"Ahhh, c'est Ugliiii Bettiiii".
Jag blev helt perplex. Dels för att jag måste ha världens minst hispaniska utseende, dels för att jag inte bär tandställning, dels för att hon och jag inte klär oss likadant och dels för att ha blivit förolämpad i ett land där männen normalt sett bara bryr sig om att man har kvinnliga könsdelar för att vilja gnida sig mot en. Ganska snart därefter lämnade jag stället, men valde selektivt att bara minnas hur fina mina tjejer är. Tack S, E, C och M!

den om en fredagsutflykt

I Lyon finns absolut ingen second hand-shoppingmöjlighet whatsoever. Därför kände jag och L att det var påkallat att åka ut till förorten och pröva lyckan där istället.


Detta är alltså Parilly. Ruskigt öde ställe.


Förortsklotter. För den rätta känslan.


Vi sökte Emmaus och fann mitt hjärta i prylarna.











Det var rå stämning. Vi blev utkastade innan jag hann köpa något jag inte behövde, som till exempel de där brudslöjelampskärmarna ovan, som jag kände talade till mig. Jag köpte dock några desto mer nödvändiga persedlar, men de är hemlisar ett tag till.

den om glasgow i lyon

Opa. Jag har varit nära att gå nuts över bristen på musik i mitt liv. I torsdags tog sig dock ett glatt gäng kiwis, aussies och svenskar till en mycket obskyr lokal för att se Camera obscura. Om jag någon gång nu hävdat att pop från Glasgow inte var min cuppa, så tar jag tillbaks det här och nu. Fasiken vad fint det var. Och stället var så ruggigt, precis som vore det en skitig indieklubb i just Glasgow. Sunkig inomhusrökning och vedervärdig bål som östes upp i plastglas från en stor kastrull. Bandet var tight som tusan och allt var rosa. Happy times.