den med regelverket

Sondag. Dygnet pa anda och en bris av angest passerar i rummet. Sondag som sagt.

I fredags jobbade jag pa mitt nya jobb. Laget under kontroll anda. Litet och extremt franskt stalle. Côte de boeuf, tartare de thon och entrecôte. Jag var ensam servitris och sen var det en kille i baren, Felicien, som rokte och drack rodvin hela kvallen. Fransk men snall. Pa fredagkvallar spelar ocksa en jazztrio i ett horn. Ni forstar den stereotypa stamningen.
Det var i vart fall inget nederlag for sjalvkanslan att vara dar. Tva belgiska kvinnor pussade pa mig nar de gick, kallade mig deras "petite fille" och dricksade generost. Bekraftelsebehov ar min arvedel. Apropa dricks sa var den anda betydande och an mer lovande ar det faktum att jag far lonen direkt i handen varje kvall. Huruvida nagon fransk myndighet forvantar sig att jag sjalv ska betala in skatt ar dubiost. Har far man ju lonen brutto. Planen ar att skylla pa straffrattsvillfarelse om nagon skulle kommentera att jag inte har nagra planer whatsoever pa att betala in skatt. Tyvarr har jag mot alla odds lart mig lite for mycket pa juristlinjen for att sjalv tro pa den bortforklaringen. Well well. Ingen respekterar regler har anda. Chefen var tex en halvtimme sen till min jobbintervju.

Merde detta u-land. Har nog aldrig blivit sa explicit provocerad som igar. Det var lordag. Jag och magnus skulle ga pa H&M och Zara. Man tar seden dit man kommer ni vet. Jag ar ju inte fodd igar, sa eftersom det var lordag och darmed total anarki i dessa butiker, gick jag till herravdelningen for att prova klader. Nar jag statt en halvtimme i ko och ska ga in i en provhytt stoppar butiksbitradet mig och sager att du din javel, du ar kvinna, du kan inte prova har. Jag sager: men monsieur, s'il vous plaît! Han skakar pa huvudet. Jag papekar att han ju maste sett mig i min kvinnliga kroppshydda under de 30 minuter jag koat. Han kunde ju sagt till lite tidigare menar jag. Han rycker pa axlarna. Jag biter mig hart i lappen och gar darifran. Till kvinnornas omkladningsrum. Koar 45 minuter till for att inse att alla fem plagg ar fula.
Och anledningen till att jag inte fick prova var for att jag var kvinna. Hade inte spelat nagon roll om jag provat herrklader eller damklader.
Jag hatar det har landet.

I mina gamla trakiga klader gick vi sedan ut i alla fall. Det ar anmarkningsvart hur jag anpassat mig efter det kontinentala dygnet. Vi tog oss inte till forsta baren forran vid ett. Och pa den vagen ar det hela tiden. No more upp och hoppa klockan sex. Da har jag inte gatt och lagt mig an. Var ar Carro? Varfor kan inte Paris anpassa sig efter mig?
Nar jag kommer hem kommer jag bli en av de dar eftermiddagsgrupppersonerna. Sloddret. Jag kommer bli Viggo, for er som forstar referensen.

Nu maste jag mata Stephanie. Och sen blir det sondagsjazz. Nasta gang hoppas jag kunna dela med mig av fler vyer. Fotoprojektet ligger lite pa is. Stay tuned.

den utan dator

Jag brukar inte vara sarskilt klumpig. Faktiskt inte. Jag gor sallan forhastade ryck som forsatter mig riskfyllda positioner som kan mynna ut i klumpighet. Ni vet ju hur totalt balanserad, lugn och genomtankt jag ar.

Men nej. Jag spillde ut vatten over nagra val valda tangenter pa m:s dator. Nu har vi ett ouppkopplat u-landstillhall i var lagenhet. Franskt forvisso, men jag tycker synd om er som inte i samma frekvens kommer fa avnjuta denna blogg.

Jag slog upp "operativsystem" och "spilla". Harddisk visste jag till och med vad det hette. Sen begav jag mig till en Mac-butik och lyckades forklara problematiken pa franska, vilket ocksa ar min enda bedrift forra veckan. Forhoppningsvis lagas den sa jag kan ateruppta min fina relation till cyberspace.

Idag har jag emellertid goda internet- och myglingsmojligheter da jag ar tillbaka pa addadog. Oversatter lite fler texter i lagom tempo. Det pratas om att man kan forsoka losa det med anstallning for min del. Allt som sags har ar dock pa abstrakt hippiebasis. Det pratas mycket. Enormt mycket. Men i realiteten ar det inte sa mycket action. Har en eventuell back-up i form av ngt slags bar. Tydligen har jag lamnat in ett cv dar. Kan inte for mitt liv minnas det, men jag har a andra sidan varit kroniskt bakfull i en vecka (medaljens baksida nar man ar arbetslos), sa jag far val tro dem. I vart fall ska jag traffa en (man) chef imorgon och pa den vagen ar det.

I morgon ska jag ocksa oppna ett franskt bankkonto. All typ av pappersskrivande har finner jag extremt underhallande. Framforallt slutar jag aldrig forvanas over hur manga instanser som kraver uppgifter om mitt karleksliv. Ska jag tex erhalla en elrakning kravs det att jag kryssar i rutor for huruvida jag ar anka/gift/separerad/celibat. Kanns alltid lika kul att fylla i celibat-rutan. Nar mannen pa banken laste upp frageformularet reagerade han med en misstanksam blick nar jag svarade nej pa fragan om jag var gift. Nu spekulerar jag bara, men blicken tycktes avsloja en viss instinkt att han omedelbart borde falla pa kna och stalla upp som min blivande make. Hjalp nagon! Har sitter en ogift kvinna over 20!

I ovrigt ar jag omringad av svenskar. Nagra av dem passar mig bra rent sjalsligt.

Men jag jobbar pa det. Pratade med nagra franska personer pa en fest i lordags.  Problemet ar bara att jag drar exakt samma historia infor alla. Sen kommer jag inte pa nagot mer att saga och da gar jag till nasta och upprepar. Men the good news is att jag kan forleda folk att tro att jag kan franska med den historien. Och den bekraftelsen racker for mig.

Vi vet ju alla att det ar viktigt det dar med bekraftelse. En liten dos fick jag igar nar jag sjong pa jazzklubben som jag tidigare lagt upp bilder pa. Eftersom det hela var mycket oforberett behagade inga av mina vanner dyka upp, och saledes finns inga bildbevis pa upplevelsen. Men tro mig, det var fett. Jag hade ingen prickig klanning, men jag sjong ut hela Billie Holidays smarta som kompensation.

Har knutit lite kontakter. Dels en lite oklar kontrabassist som kom fram till mig efter framtradandet igar. Dels ett bossa-band som jag far sjunga med nar jag lart mig atminstone femton latar i deras repertoar. Det rullar framat musikaliskt. Tur, for jag gar omkring och ar totalautistisk hemma. 

Borde kanske tanka pa att utfora lite faktiskt arbete. Eller kolla myspace eller nagot annat vettigt. 

Donc je vous laisse. À bientôt mes amis.

den när jag kom tillbaka

Odén är tillbaka. Så känns det.

La Perle - det där geniala stället - sammanförde återigen människor. Denna gång en måndagkväll. I blandat sällskap lyckades jag ha sådana där värdefulla nonsensdiskussioner så det kittlar i flera hjärncentra. Vad menar man egentligen med uttrycket "rätt upp i krysset" och hur luktar prostata? Det var ett glatt gäng som bestod av några svenskar och några amerikaner. En av svenskarna var Martin som gick på samma gymnasium som jag. Världen kanske inte är liten men Paris är. Martin visade sig vara snäll. Vi var dock lite oense angående antal nödvändiga sömntimmar. Han hävdade att jag levde mer eftersom jag hade tre fler vakna timmar per dygn än vad han hade. Men eftersom jag alltid har varit en glaset-är-halvtomt-tjej anser jag att han är den privilegierade av oss, då han slipper tre timmar av ångest varje dygn. Nåja, diskussionsfråga.

Och jag tror äntligen äntligen att hösten är på väg! Det förtjänar till och med ett exklamationstecken. Titta här vad fint Marais var när det regnade igår:



Jag älskar regn och jag älskar höst. Ikväll ska jag kolla läget i svenska kyrkans kör och gå på något slags date. Ska bli intressant. Arbetslös, javisst. Men det får man väl vara ibland. On a lighter note lämnar jag er för denna gång.

Och så här kulturell kan man vara på Centre Pompidou:



Glömde också säga att jag har hittat världens mest fantastiska jazzklubb. Den ser ut så här:

den med sortin

När man börjar jobba först klockan sex på kvällen hinner man onekligen bygga upp en del ångest under de "lediga" timmarna på dagen. Det har jag blivit varse de senaste dagarna. Igår till exempel började jag hyperventilera mitt på gatan när klockan närmade sig fem. Förvisso med lite yttre åverkan; nämligen den årliga technoparaden som tillika avslutas i Bastiljen där mitt jobb ligger. Vart man än gick såg det ut såhär:




Det visade sig att technopersonan var mer kreativ än själva musiken dock. Vilka danser, vilka danser. Det var annat än Fredsgatan som vi brukar raljera över i det här hushållet. Jag hade önskat att någon gav dem en spegel. Och framförallt ville jag skrika: ge dem ett ackord! Snälla!

Jag tog mig till slut till jobbet i alla fall. Min enda kompis Ian (brittisk typ, så han förstår sarkasm och således mig) skulle sluta och jag var fast bestämd att göra detsamma. Kvällen innan var dock mycket bättre i fråga om tillfällen att storma ut. Jag tappade räkningen på alla reprimander. Igår var stämningen mer ömsesidigt apatisk och därför inte läge att göra dramatisk sorti. Den penibla situationen består ju också i att om jag slutar utan vidare kommer jag ju inte få ett öre för de här sex dagarna. Men min sorti är icke förty ett faktum. Min nya plan, som möjligen behöver lite finslipning, är att komma på en orsak att sluta omedelbart utan att förolämpa dem. (Jag tänker i banorna "min mamma är sjuk, måste hem" eller "jag har fått jobb där och där"). Förslag utlyses omgående!

Eftersom jag har jobbat den här veckan har mitt liv raserats. Jag har missat ett flertal kvällar på La Perle. En middag med påföljande festtillställning igår samt all livslust. Jag har helt enkelt inte så mycket att rapportera. Jag lovar att återkomma med nyheter om kommande veckas highlife. Frukta ej, cynismen består, men kretsar kring nytt stoff.

Jag lämnar er med några Parisvyer.

den med bilderna

Ja sen igår kan man inte rimligen förvänta sig att jag sovit på saken och blivit en glad, optimistisk person som tycker om världen. Idag har jag i och för sig lagat indisk quinoa och druckit tysk morotsjuice som jag hittade på hälsokosten. Man måste vara vid god vigör för att klara terrorn på jobbet, ni vet. Och det blir man inte av vår mexikanskinspirerade meny med ost i orange toner och annat oklart, tex. chimichanga. Ja precis, chimi-vadå?

Aaanyhoo. Jag tänkte bjuda på en liten rundtur i vår lägenhet. You say u-land, I say bohemisk.


Voilá tout le monde: Köksbordet och köket där all magi händer:



Stephanies solningsfönster där hon pressar dagligen (please do say om någon är överraskad):



Magnus respektive vårt rum där Stephanie antastar mig nattligen. Häromnatten gjorde hon en helt ny manöver som mer var en låsning än en sked. Kanske snarare en gaffel:

 

Och märk väl hur alla ledningar och märkliga elektriska tingestar ligger utanpå väggarna på ett charmerande ukrainskt vis i badrummet:


Och här i Marais finns det caféer också hör och häpna tex Le Pick-Clops:


Stay tuned för bilder på mitt vidriga jobb som jag tänkte få till ikväll. Ska se om jag kan få med någon av ryskornas byxor också. Kravet är nämligen att de ska vara svarta vilket de tolkar som utsvängt med paljetterade bakfickor.


Återigen, det här med bildrotation. Som alltid i tekniksammanhang - tack Magnus Angehed som vi brukar säga i det här hushållet.

den med ryskorna

Veni, vidi, slav.


Jag har jobbat två dagar på Indiana. Det är ett charmigt ställe vill jag lova.
I köket jobbar män med icke-franskt ursprung. I baren jobbar franska yngre killar. Och sen kommer den här gruppen dit jag tydligen tvingas räkna mig själv, nämligen servitriserna som just nu kommer antingen från Ryssland eller Sverige. Någon enstaka brasilianska. Men vi får inte förtroendet att sköta oss själva utan blir konstant övervakade av (behöver jag säga den manlige) chefen.

Bedårande liten tillställning. Jag hade dock tänkt att alla tjejer likt mig skulle reagera på 1800-talsvibbarna. Men nej. (I och för sig har kanske Ryssland inte välkomnats in i 2000-talet ändå). Tvärtom. Om chefen inte är där agerar någon i hans harem som hans ställföreträdare och det känns ju lite småskevt sådär. Lite kuriosa om mina dagar från och med nu är att man jobbar åtta timmar utan rast alltid. Igår åt jag inte på tolv timmar. Och det allra mest spektakulära är att begreppet uppmuntran inte existerar. Jag må vara en femåring, men när jag sliter behöver jag en liten klapp på axeln ibland. Men allt jag hör är enkom av negativ natur. Och på ett språk jag börjar förstå alldeles för väl för att inte missa inpassningarna.
Och allt jag vill är att slänga brickan i marken och skrika JAG ÄR AKADEMIKER!
Memo: slå upp vad akademiker heter.

Ja, inte trodde jag att jag skulle flytta till Paris och bli slav. Men planen som etablerades igår är att stå ut en vecka. Torsdag, fredag och lördag jobbar jag dessutom 18-03. Cynismen börjar släppa nu. Heja heja,

Okej. Någonting mer muntert. Hm. Ja, jag har köpt en digitalkamera. Det känns bra.
Det där var det gladaste jag kunde klämma ur mig, så ni får hålla till godo med tills nästa gång. Nästa liv kanske.

Kärlek

den med puberteten

Jag brukar känna mig ganska ung. Det brukar kännas skönt. Att jag känner mig ung är tillika ett skäl att jag ansåg mig berättigad att göra denna andra hitta-mig-själv-resa. Jag gillade den känslan.
Men jag ska förtälja att likt livet, är ungdomen förgänglig. När du minst anar det rycks ungdomens matta hastigt under dina fötter och du landar på din alltmer förslappade och ospänstiga rumpa och får ryggskott.
Och sen går det utför utan pardon. Men hörni jag är inte bitter. Jag har ju kommit så mycket längre i livet och med mig själv än alla människor som vi träffar här (läs: på sorbonne) som precis utexaminerats från... gymnasiet!
När vi i ett gäng på sex (varav fyra hette Caroline) häromkvällen begav oss till den sympatiska "La perle" hade tre just gått ut gymnasiet. En av carolinerna var dessutom 89:a. Hon hade börjat ett år för tidigt. Den enda förutom mig och S som kommit ur puberteten berättade den mest vämjeliga historia om hur hennes pojkvän hade gått ner på knä och friat på utsiktsplatsen i Eiffeltornet. Bara historien fick det att vända sig i magen på mig. Att hon dessutom var en blinkare, ni vet som blinkar så mycket att den stängda ögontiden är längre än den öppna, det var bara the cherry on the top.

Men det som framförallt oroade mig dessa oskuldsfulla tjejer var deras inställning till andra människor. Exempelvis så bad de om ursäkt var gång de var på väg att yttra något som kunde uppfattas som dömande gentemot andra människor. Hur hade de tänkt sig att vi skulle kunna mötas och bonda om vi inte kan förenas i förakt för andra?

Det hela resulterade givetvis i att pensionärerna Odén och Thögersen ivrigt raljerande och sarkastiska gick därifrån. Sökandet efter fellow cyniker fortskrider jämte jakten på mig själv.

Igår jobbade jag inte och vi var i svenska kyrkan. Drack bryggkaffe och läste DN. Träffade ännu fler svenska 19-åringar varav en skulle jobba på Indiana Café. Således förmodligen min nya kollega. Borde kanske lagt på charmen lite, men jag orkar inte när folk är så totalt orappa. Tror hon kom från Småland dessutom.

Nu ska vi catcha upp "veckan som gått" i idol denna bakfulla lördagsmorgon. Vi ses igen vänner.

den med revisorn

Opa!

Idag ar det torsdag. Det betyder att den galna revisorkvinnan ar har pa jobbet. Forra gangen hon var har tog hon med mig ner till sitt kontor och borjade beratta for mig om alla sina parmar och om det franska lonesystemet och arsredovisningar. Dessutom visade hon mig tabeller i excel. Excel! Office-paketets fula ankunge. Ungefar som att jag skulle lara mig ungerska nar jag anda holl pa.

Jag kom inte darifran! Har analyserat handelseforloppet och ifragasatt om nagot i mitt beteende kan ha uppmuntrat henne till att fortsatta prata. Nu spekulerar jag, men jag tror att det kan vara sa att mitt oforstaende uttryck latt forvaxlas med mitt intresserade. Tror jag hojer pa ogonbrynen i bada reaktionerna. Det borde jag sluta med. Om inte annat ur preventivt syfte, sa jag slipper botoxinjektioner i framtiden nar mina ogonbryn tappar spansten av overanstrangning och tungt faller narmre ogonen.

Kanske blir det har mina sista dagar pa Addadog. Nu har jag oversatt allt som finns att oversatta. Med tveksamma resultat vad galler humorn eftersom jag varken forstar eller kan praktisera humor pa franska. Anyhoo, jag har faktiskt sokt ett jobb. Bara det ar jag lite smastolt over. Forsoket var dock lite misslyckat eftersom jag av misstag lamnade ifran mig inte ett, utan tva CV:n. Vad nu det ger for intryck. Dessutom glomde jag skriva mitt telefonnummer pa det. Men booyahh, verkar som att jag har goda chanser anda, for "Guy" mailade mig. Om det intraffar sa kommer jag servera pa indiana café pa boulevard st germain som dessutom ar latinkvarterens nav och en typiskt fet gata. Namnet ar lite missvisande, for det ar oppet mellan 09.00 och 02.00 varje dag och erbjuder samtliga maltider och bar pa kvallen, allt i nagot slags texmex-anda. Nagot slags crossover helt enkelt.

Det borjar rulla lite grann i alla fall, vilket ar valkommet. S kom i mandags och var sa dar charmigt overaktiv ett tag. Paris var lite gratt och behovde farg, vilket det nu fatt. S gillar dock att skeda. Det gor jag ocksa i och for sig, men for guds skull inte nar man ska sova. Da blir det ju inget sovet alls.

Horde for ovrigt att ni i Sverige hade lagt beslag pa Jonas ett tag. Det antar jag att ni forstar att det inte gar. Hoppas han gillar tex-mex.

Oh holy nu vill revisorkvinnan att jag hjalper henne med nagot ekonomiskt. Jag tror att Addadog kommer ha en valdigt annorlunda arsredovisning i ar...

Karlek till er

den med barnvakten

Bonjour tout le monde,

idag ar en annan dag an igar. Det ar bra. Det rader viss oklarhet over huruvida mitt tillstand igar enbart emanerade fran lordagnattens bestyr eller om jag mer generellt behover oroa mig for mitt sjalsliv. I vart fall har jag inte varit sa bakis sen jag var 14. Jag satte pa brodrosten utan att forst stoppa i brod. Nar jag sedan borjat smorja in mig med lotion upptackte jag att det i sjalva verket var duschgel. (I och for sig tanker jag ge sephora viss kritik for alltfor snarlika forpackningar). Och sen gick jag omkring andamalslost i marais resten av dagen. Jag ar normalt ratt bra pa att hanga och spendera kvalitetstid med mig sjalv, men truth to be told sa kande jag meningsloshetens narvaro alltfor val. Jag ar val helt enkelt lite for ostimulerad. Sa pass val kanner jag anda Caroline Odén att jag utan pardon kan saga att hon inte bor bli lamnad ensam med sina tankar.

Men idag kommer min barnvakt, S. Hon ar ju mer en orkan an en vindpust i alla fall. Vi kan leka "I huvudet pa Caroline Odén"-leken tillsammans istallet. Det loser sig nog.

Framforallt vill jag att hon ska jobba sin magi med hyresvardinnan. Jag gillar att ha M i lagenheten och amnar ha honom dar aven fortsattnigsvis, men det kraver att de okarismatiska fransyskorna samarbetar lite. S brukar dock fa som hon vill, sa jag hoppas att det ar en internationellt overforbar foreteelse.

Nej horni, har blir inga barn gjorda. A andra sidan ar mina arbetsuppgifter idag att svara i Florence telefon nar hon och Olivier ar pa mote, och an sa lange ar de pa kontoret, sa min roll kommer forst nar de har akt. Tillvaron innebar att jag stiftat en nara bekantskap med webben. Inget ont som inte har nagot gott med sig va.

Sa vi ses i cyberspace vanner!

den med carolina klüft

Det är inte lätt det här att ha en blogg. Jag brukar inte vara den som är den, men folk nuförtiden har ju så mycket åsikter. Hur ofta skriva inlägg? Anpassa efter webbnördarna eller analfabeterna? Helt plötsligt har jag blivit om möjligt än mer självmedveten dessutom. Jag och Magnus turas om att fälla kommentaren: shit, det där är bloggmaterial.
Det känns olustigt. Helt plötsligt börjar jag förstå människor jag inte alls vill förstå, typ Alex Schulman eller Ebba von Sydow. Bloggens essens är ju öppenheten. Det är vidrigt. Varför kan människor inte bara samexistera utan att känna varandra?

On that note. För att fläka ut mitt liv en smula så har jag mer och mer börjat tro på att man kan ta seden dit man kommer. Eller nja, fullt så generell är nog inte tesen, men i vart fall verkar man kunna ta Carro dit hon kommer. Jag har nämligen lokaliserat quinoabiffar, pinjenötshoummous och sojayoghurt (yofu för den avancerade skolan).

Har gjort några tappra försök att springa och kompensera för vin- och cigarettexcesserna. Det är dock inte helt oproblematiskt. Trottoarerna är fulla med folk och fransoserna väjer inte för den springande blondinen konstigt nog. Grönområden är heller inte riktigt deras kopp te. Tog mig förvisso till luxemburgparken imorse, men med femtielva stopp vid övergångsställena.
Meningen är ju att jag ska springa av mig agressionerna och avlasta Magnus, men vid varenda övergångsställe ångrar jag att jag inte tog med mig min luger, så att säga. Men det nya svarta är i och för sig att tänka: vad hade Caroline Klüft gjort? Det gjorde jag och tankemodifikationen resulterade i att jag blev den där svensken som stod och hoppade vid övergångsställena. Ja, det är tur att man inte ser sig själv objektivt som jag brukar säga. Det hade nog varit smärtsamt.
Däremot fick jag skratta gott under motionsrundan när några japanskor blev bajsade på. Och till skillnad från när andra nationaliteter blir bajsade på så börjar de ju varken svära eller skrika. Däremot tog de sig för munnen och såg minst sagt indignerade ut. Classic japaner.

Men sammantaget börjar jag växa i marais-skorna. En fin blandning av koscher och regnbåge. Ja, sött och salt som man säger i Sverige, så att ni ska förstå. Jag skriver ju för pöbeln. Däremot har vi ännu ingen fungerande musikanordning. Vi har dock åtminstone planer på att ta oss till lämplig marknad. Man får kanske sätta på sig burkan om man inte vill bli antastad, men vad gör man inte för ett klipp.

Till nästa gång,

-cajan