den med sortin

När man börjar jobba först klockan sex på kvällen hinner man onekligen bygga upp en del ångest under de "lediga" timmarna på dagen. Det har jag blivit varse de senaste dagarna. Igår till exempel började jag hyperventilera mitt på gatan när klockan närmade sig fem. Förvisso med lite yttre åverkan; nämligen den årliga technoparaden som tillika avslutas i Bastiljen där mitt jobb ligger. Vart man än gick såg det ut såhär:




Det visade sig att technopersonan var mer kreativ än själva musiken dock. Vilka danser, vilka danser. Det var annat än Fredsgatan som vi brukar raljera över i det här hushållet. Jag hade önskat att någon gav dem en spegel. Och framförallt ville jag skrika: ge dem ett ackord! Snälla!

Jag tog mig till slut till jobbet i alla fall. Min enda kompis Ian (brittisk typ, så han förstår sarkasm och således mig) skulle sluta och jag var fast bestämd att göra detsamma. Kvällen innan var dock mycket bättre i fråga om tillfällen att storma ut. Jag tappade räkningen på alla reprimander. Igår var stämningen mer ömsesidigt apatisk och därför inte läge att göra dramatisk sorti. Den penibla situationen består ju också i att om jag slutar utan vidare kommer jag ju inte få ett öre för de här sex dagarna. Men min sorti är icke förty ett faktum. Min nya plan, som möjligen behöver lite finslipning, är att komma på en orsak att sluta omedelbart utan att förolämpa dem. (Jag tänker i banorna "min mamma är sjuk, måste hem" eller "jag har fått jobb där och där"). Förslag utlyses omgående!

Eftersom jag har jobbat den här veckan har mitt liv raserats. Jag har missat ett flertal kvällar på La Perle. En middag med påföljande festtillställning igår samt all livslust. Jag har helt enkelt inte så mycket att rapportera. Jag lovar att återkomma med nyheter om kommande veckas highlife. Frukta ej, cynismen består, men kretsar kring nytt stoff.

Jag lämnar er med några Parisvyer.