den när jag hade bon(ne) chance

Gårdagskvällen var episk. Mina förstklassiga vänner, som ligger bakom den grammatiskt inkorrekta klubben Bon Chance, har flyttat ut densamma till Landet. Den gjorde sig utmärkt där. Det gjorde tillika alla Bon-stammisar och Stockholms svängigaste band; Mr Miyagi, i vilket fina John och Abel spelar. Det var så vansinnigt tajt och musikaliskt att jag filmade åtta minuter av spelningen. Emellertid har jag upplevt lite komplikationer av datormässig karaktär när jag försökt importera filmklippet. Men jag återkommer med Youtubelänk så fort jag löst det. Nu: bilder.



Javid var där och mellanlandade lite innan han skulle tillbaka ut och rädda världen.


Här är de, John och Abel.


Och resten av bandet.


Charlie, Olle och Johan. Jätteglada klubbarrangörer.



Thögersen och Jonstoij sa whazaaa.


Mattan.



Den här bilden tycker jag är kul. Ingrid täcker Andrea medelst tumme.


Här tog Ingrid ned tummen. Solidariskt. Andrea blev glad. Ingrids bror Nils fick också vara med.


Sen kom Dag!


Och Ivan också, som här gör sin allra bästa snygg-min.


Den här tog vi också, där jag ser aningen mindre retarded ut.

Jag tycker i allmänhet att det ser ut som att jag har mingelfotograferat. Kul ju. Odén = nya Michael Björnlycke ftw.

den med det senaste från wonderflat

Jag fick ju som bekant låna lägenhet av A i en vecka. Som tack för en solid tjänst bjöd jag in honom, plus one, på middag igår. Tänka sig vad glad man blev när hans plus one var min BFF med samma initial! Min plus one var F, som dök upp på utsatt tid, trots att han informerats om middagen blott två timmar innan. Det var förstklassigt beteende å hans sida.


Jag treatade dem till franskt långkok.


Min Martha Stuart-sida sydde en köksduk i den trendiga stilen "Bohemian-French".


Rotfruktssoppa återigen. Till förrätt denna gång.


Här är de, A och A. Så hiiimla fina.


Här äter vi boeuf bourgignon, som jag misstänker att jag är något av en natural på att laga.


Och jag safeade även med desserten - vit choklad-parrecorre.

På återseende.

den om min räddare

När jag tog Parispackningen och sjappade andra gången i mitt liv var det höst. Det var 2007 och hela idén till landsflykten hade jag fått i augusti samma år, efter många otursamma sommarneuroser. Precis innan jag åkte träffade jag min fina vän K. Hon gav mig en avskedspocket; J.D. Salingers "Catcher in the rye". Det var hennes favorit sedan många år tillbaka och hon tyckte att jag skulle ha den. Det var så ironiskt, för jag var ju just i färd med att göra en Holden Caulfield. Som väl alla ungdomar gör i viss utsträckning i och för sig. Men ändå. Jag och Holden har dessutom gemensamt att vi båda hamnade i gökboet till slut.

J.D. Salinger kolade härom dagen. Inte för att det spelar någon roll egentligen. Han har ju inte publicerat något på hundra år. Men jag blir ändå märkligt vemodig när jag tänker på det. Tack för den fiktiva samhörigheten, J-Dizzle och V.I.F.


Jag har hört att den här mannen vägrade sälja rättigheterna till romanen. Men om den gavs ut 1951 borde Salingers upphovsrätt inte sträcka sig längre än till 2021, inte sant jurister? Salinger-inferno att se fram emot på 20-talet kan man tänka sig.

den om dool

Åh, DOOL. Varför "Days of our lives" översatts till "Våra bästa år" när det sänds på TV3 är ytterst oklart. Varken Bo, Hope, Marlena eller John har ju haft en enda bra dag. Inte sedan jag först såg dagtidsssåpan i elvaårsåldern i alla fall. Jag kom att tänka på DOOL när jag såg bilderna från det senaste dygnet i Wonderflat. Inte för att det pågått någon form av drama här. Inga skändare och ingen återuppstånden Stephano DiMera. Men just såpans tagline kändes så rätt: Like sand through the our glass, so are the days of our lives.

So här are the days of our Wonderflat:


Tisdagsmorgon. Tisdagskaffe ur 70-talsklenoden till kaffebryggare.


Tisdagsfrukost med Mongot och Filip.


Jag gjorde scones. Gotte.


Till kvällen kom EB och stekte rårakor.


Ja, vi brukar se så här retarderade ut när vi äter.


Sen hängde jag upp mina nya gardiner på det här sensuella sättet.


Det gäller att gardinerna faller rätt. Här har jag för övrigt lite vertigo eftersom jag står på jättehög stege. Som Phoebe i 30 Rock, alternativt Lucille 2 i Arrested Development.


Nästa kväll är jag på markhöjd igen.


Och jag har släpat in hela TVÅ nya möbler; fåtölj och soffbord (som för övrigt inte har någon soffa som ger bordet sitt epitet). T gör här sin bästa Ernst Kirchsteiger-myyyys-min.


Jag får helt enkelt feeling när jag ser den här fåtöljen. Och vet ni vad den bellade? 150 pengar. Sjukt taget.


Jag piffade fönstret med ranunkel. T tyckte att ordet ranunkel var hilarious.


Fönsterböcker. Lubiewo av Michal Witkowski, som ligger överst i högen, är för övrigt asfet. Rå som fan. Välskriven på ett alldeles säreget sätt. Och så vill man döda sig själv lite granna. Alltså uppfyller den huvudrekvisiten för en bra bok. Läs den!


Kanske att jag har Stockholms, eller i vart fall Vasastans, tantigaste fönster. Älskar't.


Ikväll var det också matlag. Jeans lagade soppa som var gotte. Och bakade bröd gjorde han också.

Det var allt från Wonderflat för närvarande. Nu en liten genus-PM. Kramiiiiizzz.

den om hur jag saknar katta men gläds åt roomie

Jag är sedan igår tillbaka i mitt favoritresidens, Wonderflat, med T-bone, eller Mongot som hon kallats sedan hon stukade foten i söndags. Wonderflat är det finaste jag vet i Stockholm. Dels för att jag råkar bo med världens intelligentaste och wittyaste kvinna. Dels för bohemcharmen, de enorma fönstrena och de knarriga trägolven. Mitt rum är fantabulous, men för att markera den nya eran där jag mår bättre och tillika är en bättre person mot allt och alla, har jag nya inredningsambitioner. När jag ackumulerat de mest väsentliga nyheterna ska jag fota och visa. Så att ni vill komma hem till mig och hänga.

Det enda som är kass med att inte bo hos A är att det inte finns den minsta tillstymmelse till katt i Wonderflat. Tänka sig att jag som är djurofob skulle bli så fäst vid en katt. Men det hjälps inte. Jag saknar Spökis precis hela tiden minns de fina stunderna vi hade ihop. Som när hon lade sig bredvid mitt huvud och snarkade som en hel karl om nätterna. Eller när jag insåg att hon inte gillade Coops tunnskivade skinka som A hade köpt, men däremot jublade (på kattvis) när hon fick min delidiskkalkon med paprikasmak. Eller när hon klev omkring på tangenterna på datorn så fort jag lämnade henne ensam med den. Det tyder på god smak vill jag påstå, att hon ville surfa på webben. En katt av den rätta kalibern.

Love really hurts without you, Spökis.

http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=8995781&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=&fullscreen=1

den om helgnätter

Två nätter i rad hamnade jag hos F förra helgen. Det beror på att F är en oerhört bra person, samt att det alltid är roligt hos honom. Sannolikt på grund av hans status som oerhört bra person. Brukar liksom hänga ihop, inbillar jag mig. Jag tog några ascrappy bilder ni kan gotta er åt. Puss.








Vi älskar dig också, F.

den om film, fonetik och förstås livet

När ni läser det här inlägget rekommenderar jag att ni spelar klippet nedan, såsom soundtrack till texten. Eller, ja.

http://www.youtube.com/v/IA_ubhYgjAc&hl=sv_SE&fs=1&color1=0x2b405b&color2=0x6b8ab6

Låten kommer nämligen från soundtracket till Synecdoche New York, vilket inte alls uttalas som jag trodde med betoning på den första stavelsen som i tex. "anecdote". Istället betonas "nec" och man uttalar dessutom den sista vokalen, alltså "synekdokiiii" (eller för den avancerade fonetiska skolan: sə-ˈnek-də-(ˌ)kē).

Då vet vi det. Men på svenska måste man väl ändå betona det "synekdåååk", eller har jag sagt fel hela tiden? Äsch. Hur som helst såg jag och en skadad liten T-bone den filmen igår. Och det är klart det framgick med all önskvärd tydlighet att den var vansinnigt pretentiös. Som min kära vän H uttryckte så går ju inte teateruppsättningen, vars vara filmen handlar om, och dess namn obemärkt genom pretentionsfiltret. "An obscure moon over an obscure world". Mja.

Men jag är beredd att ha överseende med mycket. Förutom att den var sådär indiefilmsvacker och vemodigt melodramtatisk så centrerade den kring temat fiktion versus verklighet. Huruvida man själv spelar huvudrollen i sitt liv, vem som håller i manuset och hur det sammanvävs. Och varför jag blev så hänförd av Synecdoche New York var just för att jag, vilket jag bland annat nämnde här, alltid känt att någon måste ha narratat mitt liv. Det är liksom lite för ironiskt för att det skulle vara verkligt, och det ligger därför nära till hands att jag bara är en fiktiv karaktär. Se filmen.

den om kina och a-teens

Säga vad man vill om Kinas lagar i allmänhet, men just den här borde låta inspirera västerländska lagstiftare. Varför man i Sverige och resten av världen inte gjort playback-framträdanden straffbara tidigare övergår mitt förstånd. Det faktum att man har så stort tålamod och överseende med mimande artister, får nämligen till följd att fansens bild av artisten bli fullständigt skev, eftersom många inte kan avgöra huruvida artisterna sjunger live eller mimar.
Många ungdomar gillade tex. A-teens när det begav sig. Men såvitt jag vet gjorde de inte ett endaste framträdande där de inte mimade till studioinspelningarna under sin fleråriga karriär. Det förefaller närmast en skymf mot de artister som faktiskt behärskar sång, att den här playbackepidemin ännu härjar.

http://www.youtube.com/v/rUf7iBsPtBI&hl=sv_SE&fs=1&color1=0x2b405b&color2=0x6b8ab6


Visst framstår det som rätt löjeväckande?

den klockan tio i sex

Det är orimligt att förvänta sig att jag skulle kunna prestera någon form av prosaiskt orienterad text just nu. Inte för att jag till vardags brukar hålla någon sådan skrivstandard, men det är just det att jag verkligen önskar att jag kunde. Precis just nu. Att, som Virginia Woolf, skriva ett välformulerat avskedsbrev till sin man, trots totalt övermäktig superneuros. Eller på något annat stilistiskt frapperande sätt berätta att jag äter oliver. Det gör jag inte. Jag kan inte äta oliver efter matförgiftningsepisoden. Men jag önskar att jag kunde äta dem, oliverna. Och att jag kunde berätta om hur jag åt dem.

Vet ni hur det är att vakna i det här varje morgon? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt inte, trots ytterst tappra och beundransvärda försök, att ni kan förstå det. Men utan skärpa eller förståelse, utan att zooma ut eller in, så är det ungefär lika mysigt som en fuktig röv, eller hur man säger. Och jag tänker inte elaborera mer än så. För det kan jag inte. God natt.

den om världens bästa modell

Den förtjusande mannen A, som jag lånar lägenhet av, har en lika förtjusande katt vid det givna namnet Spökis. Eftersom jag jobbat hårt på att bonda med djur och barn de senaste åren är jag inte ens rädd för henne. Och hon är definitivt inte rädd för mig, utan att för den sakens skull vara respektlös. Bland annat vaknade jag imorse av att hon lagt sig på sängen och snarkat bredvid mitt huvud. Och gosa fick man också. Jävla trevligt. Eftersom vi nu är totalt BFF, vågade jag dessutom ha photoshoot med henne. Typiskt photogénique katt.

 

Här är Spökis i sin favoritmiljö, badkaret. Varför ett tomt badkar, undrar du. För att du ska ha något att fråga om, hälsar Spökis kaxigt.

 

Här instruerade jag henne att se oskyldig ut. Nailed it!

 

Och här sa jag: Give me fierce!

 

Här är hennes the titta-under-lugg-shot.

 

Och här preparerar Spökis för en high-tass med fotografen.

 

Jag får vara med.

 

Vi kindpussas, som man gör i modebranschen.

 

That's a wrap you guys.