Det är orimligt att förvänta sig att jag skulle kunna prestera någon form av prosaiskt orienterad text just nu. Inte för att jag till vardags brukar hålla någon sådan skrivstandard, men det är just det att jag verkligen önskar att jag kunde. Precis just nu. Att, som Virginia Woolf, skriva ett välformulerat avskedsbrev till sin man, trots totalt övermäktig superneuros. Eller på något annat stilistiskt frapperande sätt berätta att jag äter oliver. Det gör jag inte. Jag kan inte äta oliver efter matförgiftningsepisoden. Men jag önskar att jag kunde äta dem, oliverna. Och att jag kunde berätta om hur jag åt dem.
Vet ni hur det är att vakna i det här varje morgon? Jag tror inte det. Jag tror faktiskt inte, trots ytterst tappra och beundransvärda försök, att ni kan förstå det. Men utan skärpa eller förståelse, utan att zooma ut eller in, så är det ungefär lika mysigt som en fuktig röv, eller hur man säger. Och jag tänker inte elaborera mer än så. För det kan jag inte. God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar