Jag har inte varit i Paris sedan jag bodde här under hösten 2007. När Marais var hemma. Igår kväll gick jag och min packning en kort promenad genom mina gamla kvarter, från Chatelet till St Paul, på väg till Yosef där jag skulle debutera som couchsurfare. Han bor ett kvarter bort från lägenheten som jag delade med M och S i tre månader. På Rue des rosiers närmare bestämt, kanske mer känd som falafelgatan.
Vad jag emellertid kunde konstatera så fort jag stigit av RER B var att jag - trots att Paris är det finaste jag vet dans le monde entier - inte kommit över obehaget av att vara där. Freud skulle bergis kalla det tvångsmässigt, men oavsett hur man väljer att rubricera sinnesstämningen är den alltför lätt att förnimma. Jag minns hur det kändes som om alla människor jag passerade på gatan stirrade på mig. Att de tyckte att jag var stor som en elefant och inte borde sätta min fot i Paris. Jag erinrar mig att jag lät bli att gå in i klädaffärer för att slippa butiksbiträdenas glosögon; vi har inget här i din storlek, var god avlägsna dig omedelbart från området.
Det gläder mig dock en smula att den typen av tankar inte var potenta nog att rasera de övriga intrycken igår kväll. Om någon form av känsla hade övertaget så var den mest av nostalgisk karaktär.
Längs Rue de Rivoli släpade jag packning för, som det kändes, hundrade gången.
Jag passerade vår gamla metrostation...
...och byggnaden som gett den namnet.
Yosefs lägenhet är alldeles perfekt bohemisk och parisisk.
Och om man går ut på balkongen är det precis så här idylliskt.
Innan jag begav mig till Gare de Lyon gjorde Yosef smoothie och espresso till mig. Och spelade Beach Boys för den rätta känslan. Hotell Yosef alltså. Vilken grej. Dagen artade sig mycket väl efter detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar