den med irritation av idag, torsdag den sjunde januari

Hej vänner. Nu var det på alltför länge sedan jag bjöd på en språklig tokrant. Så nu kör vi, hej.

 

Jag och L diskuterade idag hur man inte riktigt kan låta bli att känna sig superior, överlägsen, i förhållande till de franska universitetsstudenterna. Detta får oss givetvis att framstå som självbelåtna översittare, och visst det är vi beredda att hålla med om, men är det verkligen okej när franska jur. stud. räcker upp handen för att fråga vad ”ad hoc” betyder? Eller vad en dygd är?

 

Nej, precis. En annan anledning till den ofrånkomliga känslan av suveränitet är att vi är bättre på att stava än dem. Och notera då väl att det här är Louise andra, och mitt tredjespråk. Det är orimligt hur de ständigt misstar sig på skillnaden mellan ”-er” och ”é”. För att alla ickefrankofoner ska förstå problematiken följer här en liten fransk grammatik 101.

 

Regelbundna verb kan ha följande ändelser i infinitivform:

-       er            (parler)

-       ir            (finir)

-       re            (vendre)

 

När den första gruppen, dvs. er-verben, böjs i perfekt particip, s.k. passé composé, ser det ut på följande vis:

-       é            (j’ai parlé)

 

Nu kommer kruxet. Infinitivformen ”parler” uttalas likadant som participen ”parlé”.

Detta är för svårt för fransmännen att hålla reda på i skriftspråk. Helt plötsligt, när man läser igenom franska universitetsstudenters anteckningar, dyker det upp en ”c’est au juge de déterminé”, när det egentligen ska vara ”c’est au juge de déterminer”. På svenska skulle den här felskrivna meningen låta ”det är upp till domaren avgjort”, istället för ”det är upp till domaren att avgöra”.

 

Jag är omgiven av retards. Nu vill jag åka hem.