den med psykbryt

Ganska ofta känns det som att en stor publik, ett smärre hav av cineaster, sitter och tittar på mitt ironiska liv, hånler och stundom tar de sig för magen av skratt. Ungefär som i 90-talsfilmen The Truman Show där inte bara storebror såg en, utan också resten av världen. Det måste ligga något slags komplott bakom det faktum att allt jag tar mig för kommer tillbaka och bajsar mig i ansiktet. Som att jag idag hade en biljett till Lyon. Det hade jag inte längre, visade det sig när jag kom till Arlanda. Lufthansa tyckte inte att jag skulle få åka med, eftersom jag inte nyttjat tur- utan bara returresan jag bokade för två månader sedan. Apropå gårdagens inlägg om dåliga investeringar liksom. Det måste vara uppgjort. Det är för osannolikt att det skulle hända på riktigt.

Och hur bedriver Odén damage control, undrar du nu. Jo, det ska jag förtälja. Jag vägrade lämna Arlanda och i mitt ursinne lyckades jag hitta en biljett till Genève tre timmar senare och en till Paris sex timmar senare. Den förra kostade 6 500 pengar, enkel resa, den senare 2 600. Eftersom jag fortfarande inte fått ett nytt bankkort var det heller inte så enkelt att jag kunde boka resjäveln själv, utan var tvungen att få finansassistans från Amina. Hon är en jävla klippa för övrigt. Anyhoo, eftersom jag har världhistoriens finaste vänner så får jag dessutom bo hos Yosef i Paris inatt. För tågen till Lyon trafikeras inte nattetid. Givetvis.

Jag ringde också S någonstans i ruset av mitt psykbryt. Hon hade varit på Yasuragi och hittat zen över helgen och höll följaktligen på att få ett simultanpsykbryt när jag berättade inlevelsefullt (läs: hysteriskt) om dagens händelser. Hon uppmanade mig att hitta zen, så för att göra detta försöker jag gå tillbaka till Berlin-mode här invid gate 9. På följande vis såg det till exempel ut sista dagen.


Det var nyårsdagen och vi var tämligen förstörda på alla tänkbara vis. Vi åt en tyst frukost och drog oss sedan tillbaka till lägenheten för att ha fredagsmys som jag misslyckades kapitalt med, då jag somnade fem minuter in i Taking Woodstock.


På kvällen bestämde den självutnämnde lagledaren J att vi skulle äta schnitzel och lyssna på jazz i Charlottenburg.


Vi letade upp den mest tyska, smaklösa restaurangen vi kunde hitta.


Verkligen bedrövligt ful var den. Men eftersom det inte gick så snabbt för oss i största allmänhet den dagen blev vi kvar på den fula restaurangen alldeles för länge och missade jazzen. Men det gjorde ju inte så mycket när vi hade fått en sådan redig kallsup av tysk fulkultur.

Även Jim Carrey hade ju goda stunder i den ovannämnda filmen. Så även jag uppenbarligen.