Här kommer ett snorkigt inlägg av mig, språkmonstret. Egentligen är det sjukt förmätet att kommentera detta fel som så många gör att det blivit någon form av common law. Men idag har jag majestätisk tjockångest och vill mest dö, så då ger jag mig själv mandat att vara ett asshole mot alla som gör fel.
Objektsformer, you guys. Hur svårt kan det va? Eller, tydligen oerhört svårt. Jag pratar alltså i termer av skillnaden mellan "de" och "dem", som bevisligen inte har fastnat i särskilt många läger. Här kommer ett förslag till hur man kan tillämpa språkörat i ett sammanhang där många synes döva:
Om man har svårt att skilja mellan just objektsformerna "de" och "dem", dvs. ackusativ och dativ, föreslår jag att man sätter in första person singular i samma mening istället. Det brukar vara lättare att höra sig till det korrekta objektet i första eller andra person, istället för i tredje person eftersom både "de" och "dem" uttalas "dom".
jag = de
mig = dem
Okej? Pröva nu att byta ut enligt exemplen nedan
Jag går på bio = De går på bio
Du gav mig en örfil = Du gav dem en örfil
Räck upp handen, den som inte förstår.
onsdag 28 januari 2009
den till alla som behöver det
måndag 26 januari 2009
den om media
Jag har för länge sedan orerat om min relation till mediefolket, bland annat i det här inlägget.
Emellertid är denna outsinliga källa till humor allt annat än färdigbehandlad på det här forumet. Här kommer därför något av ett da capo, men med en oväntad twist.
För några veckor sedan var jag på Kvarnen och drack hejdå-öl, då min vän E skulle lämna landet för en europatour. De flesta som var där och sa hejdå var gemensamma vänner, med några undantag. Bland annat en, för mig, ny person vid namn P. Han hade någon form av förmåga att driva med sig själv och medielivet. Således var han en reell person.
MEN det har visat sig nu att man inte ska underskatta mediefolket. De här statuskåta blodiglarna som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att bjuda på - men gärna säljer - sig själva, kanske när allt kommer omkring sitter på något större än jag kunnat föreställa mig. Oavsett hur bajsnödiga de är, har de fattat något som de intellektuella aldrig förstått, nämligen vikten av att vara oberörbar.
Ett autentiskt exempel är denne P. Häromdagen fick jag för mig att han och jag skulle kunna bli kompisar. Ett fint utbyte hade jag föreställt mig. Jag skrev följtaktligen detta till honom på facebook, varvid han reagerade som vore han helt förståndshandikappad. Rent logiskt sett så borde ju människan minnas vem jag var, eftersom vi var tämligen få där den kvällen, samt att jag påminde honom om att vi spelade sten, sax och påse i typ en timme. Men nej. Ingen respons whatsoever.
Och det var då jag kom på det. Förutsatt att människan inte de facto är eller var helt retarderad, så har han på briljant manér, visat mig hur man bär sig åt för att ta sig fram i medievärlden, dvs. man låtsas inte komma ihåg någon eller något. Allt och alla är obetydliga.
Det är faktiskt imponerande. Big up till P och mediefolket.
Emellertid är denna outsinliga källa till humor allt annat än färdigbehandlad på det här forumet. Här kommer därför något av ett da capo, men med en oväntad twist.
För några veckor sedan var jag på Kvarnen och drack hejdå-öl, då min vän E skulle lämna landet för en europatour. De flesta som var där och sa hejdå var gemensamma vänner, med några undantag. Bland annat en, för mig, ny person vid namn P. Han hade någon form av förmåga att driva med sig själv och medielivet. Således var han en reell person.
MEN det har visat sig nu att man inte ska underskatta mediefolket. De här statuskåta blodiglarna som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att bjuda på - men gärna säljer - sig själva, kanske när allt kommer omkring sitter på något större än jag kunnat föreställa mig. Oavsett hur bajsnödiga de är, har de fattat något som de intellektuella aldrig förstått, nämligen vikten av att vara oberörbar.
Ett autentiskt exempel är denne P. Häromdagen fick jag för mig att han och jag skulle kunna bli kompisar. Ett fint utbyte hade jag föreställt mig. Jag skrev följtaktligen detta till honom på facebook, varvid han reagerade som vore han helt förståndshandikappad. Rent logiskt sett så borde ju människan minnas vem jag var, eftersom vi var tämligen få där den kvällen, samt att jag påminde honom om att vi spelade sten, sax och påse i typ en timme. Men nej. Ingen respons whatsoever.
Och det var då jag kom på det. Förutsatt att människan inte de facto är eller var helt retarderad, så har han på briljant manér, visat mig hur man bär sig åt för att ta sig fram i medievärlden, dvs. man låtsas inte komma ihåg någon eller något. Allt och alla är obetydliga.
Det är faktiskt imponerande. Big up till P och mediefolket.
torsdag 22 januari 2009
den om humaniora
I tisdags insåg jag ett av många fatala misstag jag begått de senaste åren. Det nu aktuella misstaget består i följande resonemang; humaniora sätter inte mat på bordet.
Något dylikt måste jag ha tänkt den där dagen i mars för fyra år sedan, när jag ansökte till juristlinjen. På något annat sätt kan jag inte förklara hur jag, istället för att göra det jag tycker är roligt, intressant, utmanande och stimulerande, valde att gå den mest ointellektuella av alla utbildningar: juristlinjen. Jag var ju, som ni vet, vansinningt intellektuell på den tiden. Efter tre år av bläddrande i lagboken, av att lära sig att kritik inte är tentarelevant och av oengagerande dumkunskaper är jag blott en skugga av mitt forna jag. Det är verkligen beklagligt att jag var smartare på gymnasiet än vad jag är nu.
Tisdagar. Så ödesmättade. Denna plötsliga insikt fick jag just i tisdags då vår nya metodkurs, inom ramen för ämnet rättshistoria, började. Efter att, i tre års tid, ha simmat mot en jetstream i en ginormous swimmingpool, föll äntligen polettjäveln ner. Kursen är nämligen helt och hållet abstrakt, s.k. bullshit. Och bullshit är det bästa jag vet. I tre år har jag lärt mig om rättsregler, men nu får jag ifrågasätta vad rättsregler är, om de existerar och i så fall hur. Fatta awesome!
Så, vad göra. Doktorera i rättshistoria? Riktigt onanera i rättsvetenskapens vara eller icke-vara. Det blir det ju heller inga "degers" av, så på sätt och vis skulle jag ju omintetgöra den kapitalistiska utsugaren i mig som valde att läsa juridik till förmån för filosofi och idéhistoria. Återställa mätarna.
Något dylikt måste jag ha tänkt den där dagen i mars för fyra år sedan, när jag ansökte till juristlinjen. På något annat sätt kan jag inte förklara hur jag, istället för att göra det jag tycker är roligt, intressant, utmanande och stimulerande, valde att gå den mest ointellektuella av alla utbildningar: juristlinjen. Jag var ju, som ni vet, vansinningt intellektuell på den tiden. Efter tre år av bläddrande i lagboken, av att lära sig att kritik inte är tentarelevant och av oengagerande dumkunskaper är jag blott en skugga av mitt forna jag. Det är verkligen beklagligt att jag var smartare på gymnasiet än vad jag är nu.
Tisdagar. Så ödesmättade. Denna plötsliga insikt fick jag just i tisdags då vår nya metodkurs, inom ramen för ämnet rättshistoria, började. Efter att, i tre års tid, ha simmat mot en jetstream i en ginormous swimmingpool, föll äntligen polettjäveln ner. Kursen är nämligen helt och hållet abstrakt, s.k. bullshit. Och bullshit är det bästa jag vet. I tre år har jag lärt mig om rättsregler, men nu får jag ifrågasätta vad rättsregler är, om de existerar och i så fall hur. Fatta awesome!
Så, vad göra. Doktorera i rättshistoria? Riktigt onanera i rättsvetenskapens vara eller icke-vara. Det blir det ju heller inga "degers" av, så på sätt och vis skulle jag ju omintetgöra den kapitalistiska utsugaren i mig som valde att läsa juridik till förmån för filosofi och idéhistoria. Återställa mätarna.
lördag 17 januari 2009
den med nya färger
Färger var ett tema som förekom i mitt senaste inlägg och på den linjen kommer jag att fortsätta med följande.
Igår, fredag, var det meningen att jag skulle skriva tenta. Det gjorde jag givetvis inte.
Jag har egentligen varit ganska kaxig på senaste tiden och påstått, inför mig själv och övriga berörda, att jag blivit bättre. Att det värsta är över och att jag snart kommer att sluta med allt crap och återfå koncentrationsförmågan etc. Men neeeej. Tid är som vanligt en dygd. Tid kom tillbaka och bajsade på mig. Jätteäckligt.
Jag gick i alla fall till universitetet. Till tentasalen. Två stiftpennor, sudd och en brämhultssmoothie på bänken. Men det var något utomkroppsligt över hela upplevelsen. Jag inbillar mig att min kropp var ute och flög över Seine och tittade på baguetter. I tentasalen var den i vart fall inte.Så jag gick utan att läsa frågorna.
Men som ni vet är jag ju en oerhört klarsynt person, så jag bestämde mig helt spontant (jag! spontan!) för att göra om allting från andra hållet. Kan jag inte möblera om i innanför hjärnbarken så kan jag göra det utanför. Så jag gick på en drop-in. Drop-intider brukar vara ett tecken på att man ska springa ifrån en frisersalong, men nya, spontana Odén gick in. Sålunda har jag nu mörkt hår, mörka ögonbryn, mörka ögonfransar och en parant page.
Ovannämnda process pågår dessutom i wonderflat. Jag och T har idag målat om hallen och imorgon är det kökets tur. Det handlar om att ta kontroll, likt allt annat. Förut kontrollerade hallen mig, nu är det jag som kontrollerar hallen. Ha!
Jag - Hallen; 1 - 0
Nytt år, nytt hår.
Igår, fredag, var det meningen att jag skulle skriva tenta. Det gjorde jag givetvis inte.
Jag har egentligen varit ganska kaxig på senaste tiden och påstått, inför mig själv och övriga berörda, att jag blivit bättre. Att det värsta är över och att jag snart kommer att sluta med allt crap och återfå koncentrationsförmågan etc. Men neeeej. Tid är som vanligt en dygd. Tid kom tillbaka och bajsade på mig. Jätteäckligt.
Jag gick i alla fall till universitetet. Till tentasalen. Två stiftpennor, sudd och en brämhultssmoothie på bänken. Men det var något utomkroppsligt över hela upplevelsen. Jag inbillar mig att min kropp var ute och flög över Seine och tittade på baguetter. I tentasalen var den i vart fall inte.Så jag gick utan att läsa frågorna.
Men som ni vet är jag ju en oerhört klarsynt person, så jag bestämde mig helt spontant (jag! spontan!) för att göra om allting från andra hållet. Kan jag inte möblera om i innanför hjärnbarken så kan jag göra det utanför. Så jag gick på en drop-in. Drop-intider brukar vara ett tecken på att man ska springa ifrån en frisersalong, men nya, spontana Odén gick in. Sålunda har jag nu mörkt hår, mörka ögonbryn, mörka ögonfransar och en parant page.
Ovannämnda process pågår dessutom i wonderflat. Jag och T har idag målat om hallen och imorgon är det kökets tur. Det handlar om att ta kontroll, likt allt annat. Förut kontrollerade hallen mig, nu är det jag som kontrollerar hallen. Ha!
Jag - Hallen; 1 - 0
Nytt år, nytt hår.
torsdag 15 januari 2009
den om de sju dödssynderna
Imorse var jag och T och C2 på Bakverket och åt frulle. Vi kom givetvis att börja diskutera de sju dödssynderna. Man kan föreställa sig att kedjan såg ut på följande vis: frossa i frukost - frosseri - dödssynder.
Vi - tre brudar med huvudet på skaft - lyckades emellertid inte komma på fler dödssynder än tre. Detta trots att vi länge försökte minnas både filmen och Magnumglassarna. Vi sög i alla fall. Sen ringde vi på back-up och fick reda på vilka de fyra bortglömda var, samt tillhörande färgkoder (?). Hur lättja och blått hör ihop är beyond me.
Hur som helst så uppkom en diskussion om vilken synd man helst skulle dö av. Nog för att jag känner en hel del vrede. Och vällust är ju nice. Men såsom recovering bulimiker (there, I've said it) är ju frosseri det självklara valet. Frosseri utan att behöva kräkas. Kanske till och med frossa i dödssyndsglassarna från Magnum. Vilken grej!
Så ska jag dö. Jag ser redan fram emot det. Vilken dödssynd väljer du?
"Syndigt goda"
Vi - tre brudar med huvudet på skaft - lyckades emellertid inte komma på fler dödssynder än tre. Detta trots att vi länge försökte minnas både filmen och Magnumglassarna. Vi sög i alla fall. Sen ringde vi på back-up och fick reda på vilka de fyra bortglömda var, samt tillhörande färgkoder (?). Hur lättja och blått hör ihop är beyond me.
Hur som helst så uppkom en diskussion om vilken synd man helst skulle dö av. Nog för att jag känner en hel del vrede. Och vällust är ju nice. Men såsom recovering bulimiker (there, I've said it) är ju frosseri det självklara valet. Frosseri utan att behöva kräkas. Kanske till och med frossa i dödssyndsglassarna från Magnum. Vilken grej!
Så ska jag dö. Jag ser redan fram emot det. Vilken dödssynd väljer du?
"Syndigt goda"
tisdag 13 januari 2009
den om att dregla
Jag har som bekant en kontrollsfär. Ganska stor till och med. Men ibland kan man tydligen inte behärska alla aspekter av den. Det är exempelvis viktigt för mig att vara vaken. Idag visade det sig emellertid att min kontroll var ytterst bristfällig i just denna signifikanta disciplin.
Jag har tenta på fredag. I förvaltningsrätt. Ni hör ju själva. Föööörvaaaaltniiiingsräääätt. Man kan knappt uttala ordet utan att somna. Och det var också precis vad jag gjorde. Till att börja med somnade jag på förmiddagen, men den gången var det en genomtänkt nap. Jag hade lagt mig i bönerummet på den mjuka mattan med väskan som kudde och jackan som täcke. Gjorde lite ont med väskan som kudde eftersom jag hade en hård matlåda i den, men den hindrade inte a good half hour av sömn.
Anyhoo. Andra gången jag somnade idag var för ca en timme sedan. Denna gång helt ofrivilligt i biblioteket. Jag hade tagit av mig glasögonen för att vila ögonen lite och vips hade jag sovit fyrtio minuter. När jag vaknade upptäckte jag till min förskräckelse att jag hade dreglat över mina instuderingsfrågor. Blä! Jag har inte dreglat på en kudde sen jag lärde mig krypa, men premiären skulle såklart komma i biblioteket, mitt bland stuck-up jurister och allsköns ambitiösa studenter. Mitt liv alltså.
lördag 10 januari 2009
den med the dump
Jag ska snart återkomma till Egyptenbravaderna, men först lite annat crap jag tänkte dryfta med er.
Jag måste avreagera mig efter the dump. Och nej, jag menar inte bajs den här gången, utan att jag just sa tack och hej liver till pappan. Det känns så våldsamt skönt att jag börjar bli orolig för att jag ska bli lycklig nu. Lycklig liksom. Lyckliga människor kan inte skriva och inte sjunga. Hur skulle det se ut?
"Hej och välkomna kära underbara medmänniskor till denna blogg om mig - en sprudlande glad person med massa idéer, förhoppningar, drömmar och framtidstro. Idag hände en helt fantastisk sak. Jag fick en punchrulle av min kompis. Är hon inte bäst? Så himla gulligt. Puss och kram snuttisar."
Helt utan att vara ironisk. Det skulle vara början till slutet. Jag skulle bergis skaffa vänner med principer, som inte snackade skit, som skriver korrekt svenska utan fristående bisatser och meningar som börjar med "Och".
Låt oss bara hoppas att detta scenario inte realiseras. Förmodligen ingen risk dock, med tanke på att jag är många tvångstankar, självskadebeteenden och katastrofala styvmödrar därifrån. Pappan må vara borta ur bilden, men jag är densamma. Ain't it sweet.
Jag måste avreagera mig efter the dump. Och nej, jag menar inte bajs den här gången, utan att jag just sa tack och hej liver till pappan. Det känns så våldsamt skönt att jag börjar bli orolig för att jag ska bli lycklig nu. Lycklig liksom. Lyckliga människor kan inte skriva och inte sjunga. Hur skulle det se ut?
"Hej och välkomna kära underbara medmänniskor till denna blogg om mig - en sprudlande glad person med massa idéer, förhoppningar, drömmar och framtidstro. Idag hände en helt fantastisk sak. Jag fick en punchrulle av min kompis. Är hon inte bäst? Så himla gulligt. Puss och kram snuttisar."
Helt utan att vara ironisk. Det skulle vara början till slutet. Jag skulle bergis skaffa vänner med principer, som inte snackade skit, som skriver korrekt svenska utan fristående bisatser och meningar som börjar med "Och".
Låt oss bara hoppas att detta scenario inte realiseras. Förmodligen ingen risk dock, med tanke på att jag är många tvångstankar, självskadebeteenden och katastrofala styvmödrar därifrån. Pappan må vara borta ur bilden, men jag är densamma. Ain't it sweet.
söndag 4 januari 2009
den om egypten, del 2
Följetongsbloggande. Det känns fett 2009.
Apropå nyår så tror jag att jag firade vad som skulle kunna vara min enda lyckade nyårsafton i Egypten. I vår bokning ingick nyårsmiddag, och tattarfamiljen Landerfors-Odén (som för övrigt smugglade ut omeletter och smörgåsar från frukostbuffén, inlindat i servetter varje morgon) bangade såklart inte på gratisbuffe. Jamais, jamais. Så vi åt snällt från den gigantiska buffén där allt var en fröjd för ögat men en besvikelse för smaklökarna. De söta egyptierna hade ansträngt sig in absurdum för att åstadkomma en festlig tillställning med magdans på scenen och what not. Vi blev placerade vid samma bord som ett ungt svenskt par av brutalt stel karaktär. Vi gjorde så gott vi kunde och spexade med leksakerna vi blivit tilldelade. L försökte blåsa ut silverserpentiner men skapade mest en gigantisk boll av serpentintrassel. Vi spelade trumkomp med besticken och satte på oss accessoarerna som låg på bordet, se bild nedan.
När vi tätit och druckit upp och hade lekt med allt som fanns att tillgå bestämde vi oss för att det var dags att återgå till vår dagliga rutin av läsning och sömn. Så vid tiosnåret gick vi hem. Läste. Somnade. Vi hade ingen ambition att hålla oss vakna över tolvslaget och gjorde det inte heller. Ingen summerade året, reflekterade, analyserade. Nästa morgon var det bara 2009. BÄSTA NYÅRSAFTONEN EVER.
Visst ser det gott ut?
Frukten var möglig och tårtan smakade skit.
Nu ska jag gå och träna så fortsättningen följer vid något senare tillfälle. Åh Sats. Som jag saknat Sats. I gymmet på hotellet fanns ett gym som jag besökte, men där fick jag springa på löpband till tonerna av arabisk musik. Det var lite avtändande. Salam salam tills vidare.
Apropå nyår så tror jag att jag firade vad som skulle kunna vara min enda lyckade nyårsafton i Egypten. I vår bokning ingick nyårsmiddag, och tattarfamiljen Landerfors-Odén (som för övrigt smugglade ut omeletter och smörgåsar från frukostbuffén, inlindat i servetter varje morgon) bangade såklart inte på gratisbuffe. Jamais, jamais. Så vi åt snällt från den gigantiska buffén där allt var en fröjd för ögat men en besvikelse för smaklökarna. De söta egyptierna hade ansträngt sig in absurdum för att åstadkomma en festlig tillställning med magdans på scenen och what not. Vi blev placerade vid samma bord som ett ungt svenskt par av brutalt stel karaktär. Vi gjorde så gott vi kunde och spexade med leksakerna vi blivit tilldelade. L försökte blåsa ut silverserpentiner men skapade mest en gigantisk boll av serpentintrassel. Vi spelade trumkomp med besticken och satte på oss accessoarerna som låg på bordet, se bild nedan.
När vi tätit och druckit upp och hade lekt med allt som fanns att tillgå bestämde vi oss för att det var dags att återgå till vår dagliga rutin av läsning och sömn. Så vid tiosnåret gick vi hem. Läste. Somnade. Vi hade ingen ambition att hålla oss vakna över tolvslaget och gjorde det inte heller. Ingen summerade året, reflekterade, analyserade. Nästa morgon var det bara 2009. BÄSTA NYÅRSAFTONEN EVER.
Visst ser det gott ut?
Frukten var möglig och tårtan smakade skit.
Nu ska jag gå och träna så fortsättningen följer vid något senare tillfälle. Åh Sats. Som jag saknat Sats. I gymmet på hotellet fanns ett gym som jag besökte, men där fick jag springa på löpband till tonerna av arabisk musik. Det var lite avtändande. Salam salam tills vidare.
den om egypten, del 1
BOMBOMBOM!
Jag är tillbaka i kylan utanför och värmen på mitt frukostspot Bagel Street. Dagen till ära får jag, tillsammans med min avokadobagel, avnjuta deras 90-talsplaylist. För närvarande; "Säg mig var du står" med Carola.
Jag är i alla fall lite mer tannad och har lite mindre påsar under ögonen. Jag har haft en family-bonding-vecka bland försäljare, blonderade ryssar och blekfeta svenskar (oss inkluderade). Det finns många highlights att redogöra för, varför jag delar upp historian i ett antal delar. Oklart än hur många det blir. Ni i Internetgenerationen kan ju inte läsa texter på en skärm om de är längre än 500 ord, som vi vet.
Jag börjar med ett litet bildspel för maximal förståelse.
Hurghada är uppbyggt för turismen. Det rådde inga tvivel om den saken. Varannan byggnad var ett hotell och för att vi västerlänningar ska känna oss som hemma fanns det givetvis ett
Hotellpersonalen på vårt hotell hade dessutom försökt skapa sann julkänsla. Det ska ju inte kännas som om man kommer till ett annat land liksom.
Den pimpade lobbyn.
Men vi hittade snart till det mest genuina, nämligen Röda havet. Se bara hur glad jag blev.
När vi steg av planet fick vi omedelbart tre nya vänner; whisky, trevis och alkogel. Allt för att förebygga magsjuka. Så fort man tex. tar i pengar skall alkogel appliceras noggrant på hela handpartiet. Mamman demonstrerar här för er:
Nu har jag nog förbrukat mitt utrymmeskapital. Ses i nästa inlägg you guys.
Jag är tillbaka i kylan utanför och värmen på mitt frukostspot Bagel Street. Dagen till ära får jag, tillsammans med min avokadobagel, avnjuta deras 90-talsplaylist. För närvarande; "Säg mig var du står" med Carola.
Jag är i alla fall lite mer tannad och har lite mindre påsar under ögonen. Jag har haft en family-bonding-vecka bland försäljare, blonderade ryssar och blekfeta svenskar (oss inkluderade). Det finns många highlights att redogöra för, varför jag delar upp historian i ett antal delar. Oklart än hur många det blir. Ni i Internetgenerationen kan ju inte läsa texter på en skärm om de är längre än 500 ord, som vi vet.
Jag börjar med ett litet bildspel för maximal förståelse.
Hurghada är uppbyggt för turismen. Det rådde inga tvivel om den saken. Varannan byggnad var ett hotell och för att vi västerlänningar ska känna oss som hemma fanns det givetvis ett
Hotellpersonalen på vårt hotell hade dessutom försökt skapa sann julkänsla. Det ska ju inte kännas som om man kommer till ett annat land liksom.
Den pimpade lobbyn.
Men vi hittade snart till det mest genuina, nämligen Röda havet. Se bara hur glad jag blev.
När vi steg av planet fick vi omedelbart tre nya vänner; whisky, trevis och alkogel. Allt för att förebygga magsjuka. Så fort man tex. tar i pengar skall alkogel appliceras noggrant på hela handpartiet. Mamman demonstrerar här för er:
Nu har jag nog förbrukat mitt utrymmeskapital. Ses i nästa inlägg you guys.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)