den med the dump

Jag ska snart återkomma till Egyptenbravaderna, men först lite annat crap jag tänkte dryfta med er.

Jag måste avreagera mig efter the dump. Och nej, jag menar inte bajs den här gången, utan att jag just sa tack och hej liver till pappan. Det känns så våldsamt skönt att jag börjar bli orolig för att jag ska bli lycklig nu. Lycklig liksom. Lyckliga människor kan inte skriva och inte sjunga. Hur skulle det se ut?

"Hej och välkomna kära underbara medmänniskor till denna blogg om mig - en sprudlande glad person med massa idéer, förhoppningar, drömmar och framtidstro. Idag hände en helt fantastisk sak. Jag fick en punchrulle av min kompis. Är hon inte bäst? Så himla gulligt. Puss och kram snuttisar."

Helt utan att vara ironisk. Det skulle vara början till slutet. Jag skulle bergis skaffa vänner med principer, som inte snackade skit, som skriver korrekt svenska utan fristående bisatser och meningar som börjar med "Och".

Låt oss bara hoppas att detta scenario inte realiseras. Förmodligen ingen risk dock, med tanke på att jag är många tvångstankar, självskadebeteenden och katastrofala styvmödrar därifrån. Pappan må vara borta ur bilden, men jag är densamma. Ain't it sweet.