I tisdags insåg jag ett av många fatala misstag jag begått de senaste åren. Det nu aktuella misstaget består i följande resonemang; humaniora sätter inte mat på bordet.
Något dylikt måste jag ha tänkt den där dagen i mars för fyra år sedan, när jag ansökte till juristlinjen. På något annat sätt kan jag inte förklara hur jag, istället för att göra det jag tycker är roligt, intressant, utmanande och stimulerande, valde att gå den mest ointellektuella av alla utbildningar: juristlinjen. Jag var ju, som ni vet, vansinningt intellektuell på den tiden. Efter tre år av bläddrande i lagboken, av att lära sig att kritik inte är tentarelevant och av oengagerande dumkunskaper är jag blott en skugga av mitt forna jag. Det är verkligen beklagligt att jag var smartare på gymnasiet än vad jag är nu.
Tisdagar. Så ödesmättade. Denna plötsliga insikt fick jag just i tisdags då vår nya metodkurs, inom ramen för ämnet rättshistoria, började. Efter att, i tre års tid, ha simmat mot en jetstream i en ginormous swimmingpool, föll äntligen polettjäveln ner. Kursen är nämligen helt och hållet abstrakt, s.k. bullshit. Och bullshit är det bästa jag vet. I tre år har jag lärt mig om rättsregler, men nu får jag ifrågasätta vad rättsregler är, om de existerar och i så fall hur. Fatta awesome!
Så, vad göra. Doktorera i rättshistoria? Riktigt onanera i rättsvetenskapens vara eller icke-vara. Det blir det ju heller inga "degers" av, så på sätt och vis skulle jag ju omintetgöra den kapitalistiska utsugaren i mig som valde att läsa juridik till förmån för filosofi och idéhistoria. Återställa mätarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar