den med idol

Jag försöker sluta säga "eureka" hela tiden, men uttrycket saknar motstycke i det som resterar av mitt vokabulär. Inte för att jag springer om kring naken längs Seine som Archimedes gjorde, men jag kan absolut förstå att man opponerar sig mot min frekventa användning av uttrycket. Men i brist på bättre måste jag få klämma ur mig ett eureka för Piratebay. Vilken liten guldgruva jag har hittat. Internet 2007 alltså. Piratebay ger oss nämligen möjlighet att följa Idol som vore vi kvar i Stockholmslunken. Det är så skönt att få störa sig. Vrida sig i illamåendekrämpor varje gång någon säger "leverera" eller pratar om "svenska folket". Jag älskar att hata.

Imorgon är det allahelgonafeast här. Hos er också kanske? Här innebär det ju, med alla katolska traditioner och what not, att allt är stängt. Tillika skolan. Just det, det har ni kanske ännu inte blivit varse allesamman; jag har börjat gå i skola. Glasslevning kändes inte som rätt steg på karriärstegen. Skola är fett, man får typ använda hjärnan och grejer. Jag går dessutom i en grupp som består av fyra elever. Fatta många sylar man får i vädret. Idag har vi diskuterat tjurfäktningens vara eller icke-vara, att använda päls eller ej samt kosmetisk respektive medicinsk djurtestning. I debatten om tjurfäktning fanns inte många opponenter dock, eftersom ingen av oss fyra kommer från Spanien som dess förespråkare tydligen kommer från, enligt lärarinnan. Jag använde ordet obsolet på franska och fick en adekvat mängd beröm. Jag börjar ana att jag rockar det här språket.

Nu dröjer det inte alltför länge innan jag kommer hem. Befriande nog ser det ut som att lägenhetssituationen har fått en lösning och jag ser fram emot att kunna bjuda på sentimentalt-och-kärt-återseende-glögg någon annanstans än hos min far. Jag misstänker att han är rätt nöjd med den saken han också. Så glögg gott folk. Om det finns ugn där jag ska bo utlovar jag också hembakt mjuk pepparkaka.

Om inte solen skiner så förbannat somrigt imorgon ska jag slänga på peter jöbacks julskiva det första jag gör. Imorgon är det november och officiellt startskott för julmusik vilket, förutom glögg, är det enda jag gillar med jul. Redan i augusti när jag skulle packa mina nödvändigheter och åka hit var Mariah Carey respektive Peter Jöbacks julskivor på hög prioritetsnivå. Rudolph here I come.

Nu ska jag slänga på mig ett fynd från Montreuil-marknaden som vi besökte i söndags och gå och träna. Det är en intensivt rosa munkis som jag hoppas ska gå hem på passet "bodycombat", vad nu det är. Marknaden var för övrigt en angenäm upplevelse. S blev så till sig av alla klädberg att hon glömde bort att vara bakis. Jag tycker om att kämpa lite, gräva lite djupare och pruta lite mer, när premissen är att inget kostar mer än 2 euro. Man behöver inte vara generad. Vi ses igen Montreuil. Och er, kära trogna anförvanter, ser jag också snart igen!

den med gossedjuren

H berättade en charmerande historia för mig en gång. Hans syster hade träffat en fransman för säg femton år sedan. Idag är hon 35, gift och har barn. Samma fransman skickar fortfarande blommor och gossedjur till henne när hon fyller år.

Jag tror jag har träffat min gossedjurskickare i alla fall. Här existerar inte tretimmarsregeln när man ska svara på sms till exempel. Tvärtom. Om jag inte svarar efter en kvart skickar han ett till. Eller ringer. Jag måste slå upp "du kväver mig" i ett lexikon. Vi träffades igår. En timme efter vår rendez-vous får jag ett sms som jag inte svarar på. Två timmar senare ett till. Jag svarar inte. Denna morgon har han ringt tre gånger och skickat två sms. Jag har inte svarat, men tydligen är det ingen hint. Begreppet hint verkar för honom främmande och inte bara för att det är på engelska.

Igår hade vi 7-mannamiddag i vår synnerligen enkla boning. Ambitionsnivån däremot var hög. Alla deltagande uppmanades att tala franska. Och det gick över förväntan. Vi höll ut flera timmar med hjälp av vin, bouillabaisse och edith piaf. Det är befriande att få prata franska med svenskar. Föga frapperande månne, men jag gillar ju att känna mig bra. Ja, det där sista var väl knappt nödvändigt att tillägga. Jag misstänker nämligen att ingen utom mina homies som redan känner mig läser den här oerhört universellt intressanta bloggen.

Jag har för övrigt erfarit lite hippievibbar. Det hela har resulterat i att jag köpt en groddlåda. Nu växer små nätta alfalfagroddar i mitt kök. Jag ska sköta om dem som vore de mina barn. Eller förresten, barn skulle jag tappa bort eller inte orka med. Men som jag sköter om S då kanske. Jag tror att hippiegrejen emanerar från en stor avsaknad av reggae i mitt liv. Jag känner att reggaen talar till mig. Snart kommer jag kära kärlek och frihet.

Vi har ett tämligen begränsat nyhetsflöde här nere. Men idag lyssnade jag hör och häpna till en rapportsändning som kom med för mig mycket lovande nyheter. Tydligen sjunker bostadspriserna i Stockholm. Yay!

Jag har börjat oroa mig mycket för den penibla situation jag eventuellt försätts i att behöva flytta hem till min far när jag kommer hem. Nog för att min far är charmerande, men jag har ingen önskan att bli hans inneboende för det. Så detta är en desperat vädjan till alla som känner sig manade att hålla ögonen öppna åt er arma vän som annars är på väg rakt mot uteliggarhood.

Min macbook som efter H:s förslag heter Keith (efter Keith Jarrett sannolikt) är pur kärlek, men vi har något otalt med varandra vad gäller bilduppladdning. Jag återkommer med fler posebilder på mig själv (givetvis) i olika miljöer så snart jag och Keith löst fejden.

den med mina grejer

Jag tänkte försöka vara originell den här gången och öppna med något positivt. Det känns lite obekvämt, men ibland måste man rubba sina cirklar. Jag skulle kunna berätta om igår utan att möta för mycket motstånd. Det var nämligen en kväll av idel positiva händelser. Först var jag på "återbesök", om man så vill, i mina gamla hoods där jag bodde 2005. Jag, en vän från Sorbonne och en av våra gäster som behövde rastas (eftersom han är M:s gäst och M har varit dödssjuk i över en vecka) var och åt på L'industrie. Jag beställde givetvis samma mat som jag gjort i princip varje gång jag varit där (eftersom jag ju är 80 år och inte tar några risker i onödan). Till mitt försvar kan också sägas att det inte finns rum för misstag när man får bord halv elva och jag hade kunnat äta upp Viktor. Fantastiskt ställe i alla fall. Sen mötte vi upp resten av gänget på Popin och begav oss till Trip-tyque. Jag har nämligen hittat ett samarbete med elektron. Jag brukar dansa min jag-har-just-fått-en-elchock-dans och så länge man inte tar det på jag-är-på-fredsgatan-och-försöker-dansa-techno-allvar så är man rätt safe. Kulmen i alla fall var när jag träffade ett gäng fransmän och pratade franska i tre timmar. En av killarna kanske var min själsfrände, eftersom han liksom jag avskyr värme. Det är en väldigt provocerande sak att säga i det här hushållet eftersom S har en pakt med solen och det är en skymf om jag uttrycker mitt missnöje. Jag höll i alla fall låda väldigt länge om allt som hade med svettiga, stinkande, kladdiga tunnelbaneresor att göra. Jag är sjukt nöjd med mig själv. Jag gick genom tavlan och ut ur bilden. Skön grej. Nu är vi kompisar på franska. Fatta, jag har en personlighet på franska. Yeah.

På onsdag ska jag provjobba på glasskafét. Jag ska bli glassleverska. Min fjärde karriär här på åtta veckor. Hur mycket gillar man inte den statistiken.

Jag fick min dator i fredags. Bannade mig själv för att jag inte kommit på att man kan beställa från Sverige och få hitfraktat förrän nu. Om jag bara gjort det för åtta veckor sen hade ju boken kunnat vara tryckt nu ju. Å andra sidan kvar jag väl tvungen att hitta mig själv igen först, innan jag kunde skriva.
Jag har fortfarande inte vågat sätta på den. Den är för vit. För fin. Den skrämmer mig i sin yttersta perfektion. Men jag ska närma mig den idag.

VI har som bekant gäster och har bott sju personer på fyrtio kvadrat i två dygn nu. Förutom de uppenbara problemen med att ta sig från punkt A till punkt B i lägenheten samt att alla ska bajsa samtidigt så består min största frustration i hur det inte råder syskonregler oss emellan. Alla andra som har syskon vet att man får låna om man frågar, inte annars. Ingen sådan kodex finns här. Kalla mig anal men jag är alldeles för integritetsmån för att inte bli totalt perplex när mina badrumsartiklar står utan kork på helt andra ställen än jag brukar hålla dem på. Ni vet, var sak har sin plats och what not (väskplatsen, skoplatsen... ja, har varit med förr). Eller att jag vid frukostbordet upptäcker att mina mjukisbyxor som jag inte hittade när jag letade, de facto bärs av någon olegitimerad.

Nu ska jag ta med mig min nya mackie och sätta mig på Starbucks. Jag får så mycket skit här för att jag gillar Starbucks. Men enligt ovan angivet är jag ju per definition Freuds fallstudie av en anal människa. Jag tycker helt enkelt inte om att chansa när det gäller något så ödesmättat som kaffe. Och kvaliten är mycket ojämn i den här staden. Därför känns Starbucks tryggt. Varför är jag ens defensiv? Ni känner mig. Jag känner mig.

Bra. Tack och hej.

den när jag är den som är den

Jag börjar försumma trädgården jag odlat, mitt forum för självutlämnade, kärleksbarnet jag klämt. Min lilla bloggie alltså. Men hädanefter skall inget passera obemärkt i bloggosfären som inte gör det "irl", som vi cyberspacevana brukar säga. Från och med nästa vecka har jag verkligen inget att skylla på, så harangerna om att leva utan alfabetets tre sista bokstäver och dylikt kan ej längre förekomma... FÖR JAG HAR KÖPT EN MACBOOK!

Det förtjänade till och med ett utropstecken. Min nya baby anländer snart och då är ambitionen att jag ska återuppta det här "skrivandet" jag orerar om ibland. Jag har ackumulerat en del stoff här nere, som man säger på fackspråk. Och dessutom - inspiration, schminspiration. Min lilla mackie kommer per definition bli förlängningen av min kreativa, högra hjärnhalva. Jag skulle rakt aldrig be om mer. Sen är jag under upplärning vad gäller alla funktioner man kan dra nytta av genom så kallad "hacking"-teknik (som det heter på rättsinformatiken, för er som förstår referensen).

Anyhoo. Idag är det onsdag. Jag fasar inför den kommande helgen då vi väntar inte mindre än tre gäster. För att inviga er i den accelererande paniken och klaustrofobin ska jag förtälja att vi har två dubbelsängar i det här hushållet. Och en dusch som tenderar att kloggas igen efter två användningar. Ja, ni kan nog fylla i luckorna vid det här laget. Den enda lösningen såvitt jag kan se är att två personer får bli tilldelade uppdraget att spela bortamatch. Jag kan sträcka mig till att alternera. Men i övrigt kompromissar jag i minsta möjliga utsträckning vad gäller min sida av sängen. Gud, jag kommer behöva många terapitimmar efter det här.

Och sen kör det på i rullande schema. Jag har egentligen inget problem med gäster förutom när de är ALLA ANDRAS. Just det. Ingen av mina vänner behagar hälsa på mig av vad jag förstår. För den som tror att jag inte är besviken (och därmed heller inte känner mig) vill jag ta tillfället i akt att explicit dementera den tanken. Jag är mycket besviken och eftersom jag har det charmiga draget att aldrig glömma något, få nu för allt i världen inte för er att jag inte kommer minnas detta.

Hmpf. Liten samvetesresa for ya. Jag är så vän och foglig annars på det här forumet. Cynisk månne, men inte otrevlig, så jag kände att jag hade en kupong att lösa in. Jag gillar er egentligen, men er frånvaro får mig att starkt betvivla om det är besvarat. Enligt sången kommer jag hem igen till jul, vilket därmed är er deadline.

Over and out.

den med å, ä och ö

Alla som någonsin träffat mig vet att jag min utgångspunkt här i livet är att alla människor är onda till dess de bevisat motsatsen. Ibland passerar emellertid människor som får mig att ifrågasätta uppfattning. En sådan har vi träffat här som helt sonika lånat ut sin dator till vårt arma oupkopplade kollektiv. Så här kan man tex. se ut när man är så snäll:



Så nu har alfabetet fått påökning med tre bokstäver och bloggen kan åter uppdateras som den förtjänar. Om ni för övrigt tycker att jag har utvecklat en fäbless för kolon så handlar det bara om att jag är van vid franska tangentbord där man måste hålla ner skift för att få en punkt istället för ett kolon (logiskt givetvis, som allt annat här).

Ibland kan internet göra en så glad. Idag vaknade jag till fyra fyrar i GP till vår skiva som tydligen släpps idag. Det gjorde mig glad. Lite vemodigt också för all del, att inte få vara med om det hela. Men jag har engagerat mig musikaliskt här ändå ska ni veta. Se nedan bildbeviset sedan i söndags när jag sjöng inte mindre än tre låtar på jazzklubben. (Notera väl hur lidelsefull jag är på en av bilderna).



Mina framträdanden genererade i ytterligare en musiker att addera till min grupp. Så nu har jag gitarr, bas och... flügelhorn. Jag vet inte riktigt men jag börjar misstänka att det kan vara ett genidrag att inte ha standarduppsättningen av instrument. Hur ska man bli stjärna om man inte är originell, menar jag.

Jag är kvinnan som håller sitt ord, så här har ni mitt nästan-khemiri-fynd:

Dagens bildkavalkad bjuder bland annat på en inblick i hur en tvättdag ser ut i Paris (dvs. hur mycket husvagnshustru jag kan se ut) samt lite semesterbilder från Jardin du Luxembourg.

den med nuit blanche

Det ar aterigen sondag. Min sjatte sondag i Paris om man raknar pa det. Jag tar det valdigt piano idag. Mitt huvud ar en tegelsten som vill losgora sig fran kroppen efter den daliga idén att blanda rott, vitt och rosa vin under gardagskvallen. Mina ben har ocksa nedsatt funktion. Hur 80-tal ar det inte med traningsvark? Kanns sjukt fanigt i alla fall.

Vad galler min kamera sa har jag, bortsett fran igar, inte anvant den pa flera veckor. Darfor ar bilduppdateringen mindre ambitios an tidigare. S har emellertid spelat ut sin paparazzigen sa det tacker upp bade hennes och min fotokvot. Jag skulle garna bjuda pa lite ogongodis direkt fran Thogersen Art inc. men det ar oklart var stjarnan sjalv befinner sig, sa ni far ge er till tals. Upcoming ar i vart fall en bild sen festen i fredags pa en norrbagge som inte helt saknar J H K:s charm. Att han dessutom inte ar frammande for diskussioner om Focault underblaser ju ytterligare likheterna. Har ar nagra av gardagens alster i alla fall.


Bild nummer tva ar ett exempel pa min och S senaste fotoinstallationsteknik - satta kameran pa en soptunna (lagom hojd) och anvanda sjalvutlosare. Bild nummer tre ar ett exempel pa M:s fototeknik - att se valdigt mycket fredsgatan ut. Den fjarde kanns mest valdigt Ika i rutan.



Har ser vi ett exempel pa kulturuppbad. Igar firades namligen Nuit Blanche. Vit natt helt enkelt. Alla var vakna. Det har var ett slags pjas uppspelad pa Place de la Colette. Resterande bilder kommer fran Paris Paris. Hur det lilla stallet ska vara det haftigaste man kan astadkomma i Paris forstar jag rakt inte. Men a andra sidan forstar jag inte hur ett litet stalle som fredsgatan har liknande status i Stockholm heller, sa felet ligger kanske hos mig, vad vet jag.
OBS! For att denna blogg inte ska ha nagra drag av det amerikanska, kristna pafundet Facebook, forsoker jag undvika bilder pa mina vanner i for hog utstrackning. Denna pa Ida var dock for bedarande for att inte exponeras.

Jaha. Eventuellt sjunger jag jazz ikvall. Sen far vi se vad det blir av den nya veckan. Har hangt alldeles for mycket pa svenska ambassaden (H&M) pa senaste. Sa jag kanske ska avancera, vi far se. Over och ut.

den med bodypump

I rest my case. Kommer inte berget till muhammed sa far helt enkelt muhammed komma till berget.

Eureka. Jag har kommit pa varfor jag inte till fullo nojs over min Parisvistelse. Det har enligt min teori valdigt lite med Paris att gora men desto mer med endorfiner. Jag trodde att jag kunde vara en normal manniska. Promenera hela dagarna, fika, skriva och vara glad. Men jag ar inte normal. Varfor jag envisas med att tro det ar absurt; inget hittills i mitt liv har tytt pa att jag skulle vara det.

Den felande lanken ar avsaknaden av bodypump. Eller annan traning som genererar i skakande lar och varkande armar. Sa enkel losning. Men sa dyr. Det enda stallet som tillhander de traningsformer jag foredrar tar ocksa generande summor for det. Jag betalade 303 ? for tre manader. Det var ironiskt nog det reducerade studentpriset.

Imorse fick jag i alla fall kanna mig hemma. Den bekanta bodypumpen nummer 62 (koreografin byts ut 4 ggr om aret, om nagon matematiker vill rakna ut hur lange fenomenet existerat) kandes overallt, efter fem veckors uppehall. Men tro inte annat an att jag log hela passet igenom. Varenda marklyft och bicepscurl.

Sen dess har jag flugit fram pa gatorna. Idag har jag ocksa lunchat med gitarristen som ville spela Stevie Wonder. Han var uppskattningsvis 35, liten, korpulent, halvflint och bankman. Han hade scenskrack ocksa. Men jag lyckades fora konversation pa franska i en timme, vilket ungefar motsvarar den totala tid franska jag pratat sen jag kom hit. Han verkade snall men ensam. Jag fick nastan lite moderskanslor. Vi ska engagera nagra fler i vart projekt i alla fall och jamma i helgen. Varfor inte liksom. Jag ar ju en oppen manniska. Spontan. Haha.

 

Nu ska jag ta min eftermiddagsfika pa Starbucks innan jag gar och knegar. Skriva lite lattexter till Magnus dubbar. Man blir sa kreativ av bodypump ni vet. Karlek till er alla.