Jag tänkte försöka vara originell den här gången och öppna med något positivt. Det känns lite obekvämt, men ibland måste man rubba sina cirklar. Jag skulle kunna berätta om igår utan att möta för mycket motstånd. Det var nämligen en kväll av idel positiva händelser. Först var jag på "återbesök", om man så vill, i mina gamla hoods där jag bodde 2005. Jag, en vän från Sorbonne och en av våra gäster som behövde rastas (eftersom han är M:s gäst och M har varit dödssjuk i över en vecka) var och åt på L'industrie. Jag beställde givetvis samma mat som jag gjort i princip varje gång jag varit där (eftersom jag ju är 80 år och inte tar några risker i onödan). Till mitt försvar kan också sägas att det inte finns rum för misstag när man får bord halv elva och jag hade kunnat äta upp Viktor. Fantastiskt ställe i alla fall. Sen mötte vi upp resten av gänget på Popin och begav oss till Trip-tyque. Jag har nämligen hittat ett samarbete med elektron. Jag brukar dansa min jag-har-just-fått-en-elchock-dans och så länge man inte tar det på jag-är-på-fredsgatan-och-försöker-dansa-techno-allvar så är man rätt safe. Kulmen i alla fall var när jag träffade ett gäng fransmän och pratade franska i tre timmar. En av killarna kanske var min själsfrände, eftersom han liksom jag avskyr värme. Det är en väldigt provocerande sak att säga i det här hushållet eftersom S har en pakt med solen och det är en skymf om jag uttrycker mitt missnöje. Jag höll i alla fall låda väldigt länge om allt som hade med svettiga, stinkande, kladdiga tunnelbaneresor att göra. Jag är sjukt nöjd med mig själv. Jag gick genom tavlan och ut ur bilden. Skön grej. Nu är vi kompisar på franska. Fatta, jag har en personlighet på franska. Yeah.
På onsdag ska jag provjobba på glasskafét. Jag ska bli glassleverska. Min fjärde karriär här på åtta veckor. Hur mycket gillar man inte den statistiken.
Jag fick min dator i fredags. Bannade mig själv för att jag inte kommit på att man kan beställa från Sverige och få hitfraktat förrän nu. Om jag bara gjort det för åtta veckor sen hade ju boken kunnat vara tryckt nu ju. Å andra sidan kvar jag väl tvungen att hitta mig själv igen först, innan jag kunde skriva.
Jag har fortfarande inte vågat sätta på den. Den är för vit. För fin. Den skrämmer mig i sin yttersta perfektion. Men jag ska närma mig den idag.
VI har som bekant gäster och har bott sju personer på fyrtio kvadrat i två dygn nu. Förutom de uppenbara problemen med att ta sig från punkt A till punkt B i lägenheten samt att alla ska bajsa samtidigt så består min största frustration i hur det inte råder syskonregler oss emellan. Alla andra som har syskon vet att man får låna om man frågar, inte annars. Ingen sådan kodex finns här. Kalla mig anal men jag är alldeles för integritetsmån för att inte bli totalt perplex när mina badrumsartiklar står utan kork på helt andra ställen än jag brukar hålla dem på. Ni vet, var sak har sin plats och what not (väskplatsen, skoplatsen... ja, har varit med förr). Eller att jag vid frukostbordet upptäcker att mina mjukisbyxor som jag inte hittade när jag letade, de facto bärs av någon olegitimerad.
Nu ska jag ta med mig min nya mackie och sätta mig på Starbucks. Jag får så mycket skit här för att jag gillar Starbucks. Men enligt ovan angivet är jag ju per definition Freuds fallstudie av en anal människa. Jag tycker helt enkelt inte om att chansa när det gäller något så ödesmättat som kaffe. Och kvaliten är mycket ojämn i den här staden. Därför känns Starbucks tryggt. Varför är jag ens defensiv? Ni känner mig. Jag känner mig.
Bra. Tack och hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar