den om bönder A-Z

Jag har som bekant firat jul i bibelbältet, närmare bestämt någon mil utanför det lilla samhället Boxholm i Östergötland. Det blev ungefär som jag tänkt mig.
- Vi åt varannan timme.
- Det lästes högt ur den heliga skriften, a.k.a Bibeln.
- Vi lyssnade på frireligiös julmusik.
- Alla fick en bok om Jesus, utgivet på ett Jesusförlag.
- Vi drack lättglögg, julmust, ramlösa och kaffe. Inget annat.
- Min morbror ursäktade sig hela tiden för att slå på teven och kolla på kanal 10 - en kristen kanal som man kan få in om man betalar dyra parabolkostnader för det. Tydligen fett värt.
- Vi gick i kyrkan.

Men nu är jag hemma. Jag tycks ha överlevt och är åter vid mitt skrivbord på kontoret för att uträtta lite bloggande och övrigt myglande. Det hade säkert gått bättre om det inte vore för den naggande huvudvärken. Jag fick nämligen för mig att jag skulle gå ut igår.
Det hela började med att jag - så fort jag kommit innanför dörren efter bondeexkursionen - kastade av mig packningen och sprang ut i köket för att tappa upp ett glas vin och röka en cigarett i köket. Alltsamman smakade så underbart att jag inte kunde göra, annat än att låta det fortskrida. För att jag inte skulle känna mig som skåpsupande trailertrash så bjöd jag dit några vänner, så att rökandet och krökandet skulle se mer städat och samordnat ut. Och när bollen väl började rulla, tog den uppenbarligen fart mot Berns.
På Berns såg det ut som att någon hade kört dit en busslast med bönder. Man hade ju liksom hoppats slippa något dylikt efter julhelgens tålamodsprövningar. Jag frågade E om hon också kände sig alldeles för gammal för den där tillställningen. Hon svarade - tämligen spot on - att de andra inte alls var yngre, bara fulare.

Idag sov jag till tolv. Men det hjälpte föga mot bakfyllan och efter att ha bakissvettats två timmar sitter jag nu med jackan och extraelementet på full styrka och huttrar. Inomhus alltså. Damn you kropp.

Stay tuned för bilder på bibellexikon m.m.

den som jag måste skriva av mig

Varenda gång jag är på jobbet måste jag ta diskussionen om kvinnors lämplighet som högt uppsatta jurister. Mina två manliga advokater hävdar att juridiken är på väg - jag citerar - "käpprätt åt helvete". Detta på grund av det ökade antalet kvinnliga jurister. En jurist är för övrigt alltid man om inte annat anges, enligt dem. Om man haft en förhandling i vilken en kvinna dömt har man följaktligen haft en förhandling med en "kvinnlig jurist". Eller för all del en "bitch"; ett frekvent förekommande uttryck för en jurist som råkat vara kvinna och som fattat ett beslut som går mina advokater emot.

Jag har inte läst genusvetenskap. Jag har engagerat mig måttligt i allt som har med skeva genusförhållanden att göra. Och jag vill dessutom passa in, vara en del av gemenskapen på byrån. Jag vill inte att advokaterna ska anpassa sitt språk när jag är med för att sedan "vara sig själva" när jag inte är där. Jag vill inte alienera någon här. Men jag kan inte kompromissa med debatterna. Jag förändrar föga. Det känns mestadels helt och hållet lönlöst att försöka, trots att jag har rationella argument (vilket de anser vara manligt) och advokaterna har en fingertoppskänsla för hur illa det går om kvinnor tar över (och givetvis är ju känslor en kvinnlig företeelse enligt dem).

Jag kan prata om pilsner och degers och dollars och jag behärskar deras lingo. De betraktar mig som en av dem. De lyssnar på vad jag säger och beaktar mina synpunkter. Idag sa de båda - när jag förklarade att jag blev provocerad och blev personligen påhoppad - att deras åsikter inte gällde mig. Nej nej, jag skulle bli en utmärkt advokat. De menar bara att "kvinnor i allmänhet" inte ska dominera juristyrket. Och jag kan kompromissa med saker. Men inte det här. Det går inte. Det ska inte behöva gå. Men det är mer än ett dilemma. Mer än brydsamt. Mer än att jag själv kan utarbeta en strategi. Ibland skrattar jag så att de förstår hur löjeväckande dumma de är. Ibland argumenterar jag. Ibland himlar jag med ögonen.

Men jag får inte ihop det här.

den med helgerna

Alltsedan mina föräldrar skiljde sig någon gång under -96 har jag haft en högst obekväm relation till julen och påföljande helgdagar. Det är jag givetvis inte ensam om och jag antar därför att fler med mig väljer att jobba sig genom helgerna. Det har alltid varit lätt att få arbetspass över jul och nyår och arbetsgivarna har alltid uppfattat det som en generös gest att "offra sig" och jobba då. I själva verket har ju snarare arbetsgivarna gjort mig en tjänst. Påfrestningen på psyket minskar onekligen när enbart en mindre del av dagen behöver tillbringas hemma.

Men det var då - på den tiden när jag jobbade med serviceyrken och the show must go on även under röda dagar. På den tiden då jag krängde blommor till tanter eller flyttade matvaror från höger till vänster på ett löpande band (och ibland vänster till höger om man fick sitta i en vänsterkassa). Mitt nya highlife på advokatbyrå känns allt annat än high den här tiden på året då man får ledigt över helgerna. Det känns faktiskt low. Hoho. Jag är rolig idag känner jag.

Förra året tillbringade jag julen med H. Vi lagade vegobullar och sojakorv och Berit Lyregårds rödkål. Drack plenty rödvin och kollade på Love actually. I år ska jag åka ner till obygden i Östergötland för att fira traditionell jul med köttberg och dopp i grytan. Vilket för övrigt är grosse. De är dessutom djupt pingstvänliga och därmed nykterister. Blä. Min jul. Mitt liv.



Juletid, stilla ro och frid.... NOT.

den om att suga ass

Jag gör det, den här dagen gör det, Carola gör det - nämligen suger ass.

Imorse när jag gick upp var jag bakis. Jag har tydligen ännu inte lärt mig dygden att hantera en öppen bar. Dessutom skulle jag spela igår, så all alkoholkonsumtion jag ville bedriva fick ske inom loppet av 30 minuter. Jag tyckte att jag fick i mig ganska blygsamma mängder och jag kunde ju fortfarande sjunga under det andra setet (eller? Niclas?). Oavsett vilket så drabbades jag av en karmachock imorse.

Jag började såklart med att snooza, vilket man ju i alla förekommande fall får betala för senare. Jag insåg sedan efter en kraftansträngning för att ta mig upp ur sängen att jag hade bokat klass på nazi-sats. Om man inte ska bli prickad i bokningssystemet får man helt enkelt infinna sig. Och för att jag skulle hinna till Hötorget till halv sju var jag tvungen att cykla. Det regnade. Jag var nära vattenplaning - något som tydligen även drabbar cyklister - uppskattningsvis sju gånger på sju minuter.

Det torde vara tämligen uppenbart att jag blev illamående av träningen och jag tänker därför raskt gå vidare till sugigt moment nummer femtielva idag. På jobbet visade det sig att allt var kaos. Ingen överraskning där. Alls. Men jag var inte upplagd för att uppfinna hjulet, så det söhöhög.

Jag fick i och för sig en osugig paus när jag åt lunch med D. Och sen kom C och allt var nice. Sedan skulle dock helvetet komma att bryta ut igen med dunder och brak, bokstavligen. Något smartass till människa hade kommit på att det vore latjo att ordna fyrverkerier på Skeppsbron. De kom så nära att jag trodde att jag skulle dö den tragiska fyrverkeridöden på vägen tillbaks till jobbet. Eller i vart fall förlora ett öga eller nåt. "Oh, är det sankta Lucia som ligger där utanför advokatbyrån? Nej, det är bara en paralegal utan ögon". Fatta sugigt.

Sen fick jag reda på mitt tentaresultat. Och jag veeeet, sett till insatsen är det ett bra resultat. Men sen när bryr jag mig om omständigheter? Jurister bryr sig inte om omständigheter. Man ska vara i form, alltid. Inte ett sugarsle, and a sugarsle I was. Dessutom - nu var det inte universum som drabbade mig utan jag som drabbade universum. Stackars universum.

På kvällen var jag och T och såg Tre systrar på Stadsteatern. Den var inte som jag hade föreställt mig den. Annorlunda. Men bra. Väldigt bra. Någon gång under andra akten pockade min mage på uppmärksamhet. Och på den vägen var det. Jag och min mage fick köras hem i taxi och sen minns jag inte så mycket mer. Jag minns dock T som höll mig i handen. Och att hon kallade mig mongoskalle.

Det finns dåliga dagar. Och sen finns det dagar som inte borde få kallas dagar.



Bra dag.

den live från kontoret

Det var någon som frågade mig vad livebloggande var, och om inte allt bloggande skedde live.
Det är givetvis en svår differentiering som bara berör svårt intellektuella människor, men jag vill påstå att det finns en viss skillnad. Livebloggande torde kunna ske i den stunden något faktiskt upplevs och inte som en rekonstruktion av ögonblicket i efterhand. Om jag till exempel livebloggar i New York så gör jag det i samma stund som jag upplever det jag skriver om. You get the picture.

Och vad händer denna morgon på lilla byrån på Skeppsbron?
Advokat B sitter i brottmålsförhandling varje vardag fram till jul, så när Big B är borta dansar vi råttor såklart på bordet. S har blivit förtjust i SR:s världsmusikkanal och har drivit upp webradion på högsta volym. Crazy va?!
J är på sitt andra jobb som hudterapeut. Hudterapeut är en eufemism för vaxare, så hon har nog fullt upp med någons skrev vid det här laget.
Jag var på dåligt humör redan från början eftersom batteriet tog slut i min iPod när jag promenerade hit. Efter den katastrofen skulle det sedan visa sig att de hade ny personal på Albert & Jacks, som såklart inte förstod min stammisstatus och därmed var jag tvungen att betala för kaffet. Brutalt, I say.

Ungefär nu skulle jag vilja skriva något för att knyta ihop säcken, men jag är trött (se förra inlägget).

den om vad mitt problem är

Jag har undrat över vad problemet är i allmänhet länge nu, och varför jag sover mer än jag är vaken i synnerhet.
Det här har aldrig hänt mig förut. De senaste åren har jag hoppat upp ur sängen (ja, till och med bokstavligen och börjat morgonen med några upphopp för att vakna) och tidigt dessutom. Jag har aldrig haft behov av mer än sex timmars sömn per dygn och därvid hävdat att ett större sömnbehov än så bara beror på lathet och inbillning.

Men what goes around comes around. Uppenbarligen. De senaste fyra-fem veckorna har jag legat i sömnkoma. Mitt sömnbehov har bestämt mitt liv, till skillnad från de senaste åren när situationen varit den omvända. Alltid, alltid kompromissa med sömn. Men nu hamnar föreläsningar, vänner, morgonträning, byrån, biblioteket och allt annat som spelar en betydande roll i mitt liv, på andra plats. Eller typ tionde plats och sömn är prioritet 1-9. Oavsett om jag sover på nätterna får jag kämpa som ett djur för att bända upp ögonen på dagarna. Jag kan napa tre gånger om dagen men vaknar aldrig. När jag tränar står jag och gäspar och likaså mellan varje klunk kaffe jag dricker. Bullen, vad ska jag göra?


Är jag egentligen en förklädd björn?

den om min mamma

Nej, inte allt om min mamma. Men en sak.

Vi har sällan sett eye to eye om saker. Vi har aldrig haft någon form av kompisrelation. Vi har föga gemensamt och mycket att lappa ihop. Men igår var jag så stolt att jag glömde allt som hänt och inte hänt. Jag var stolt som om jag var föräldern och hon var mitt överbegåvade barn.

Mamman hade konsert med sin kör, Stockholms motettkör, igår i Clara kyrka. Ni vet, tillhållet för knarkareliten. Anyhoo, konserten var värd de stora orden i sig. Men någonstans i mitten av den skulle mamman kliva fram som konsertens enda solist. Jag var nog mer nervös än hon. Magknip nästan. Men när hon tog den första tonen släppte all tyngd jag burit på mina axlar, alla tantkrämpor och förskjutna ryggkotor, all sorg, smärta och svärta. Allt rann av mig, som vore jag gore-tex i regnväder. Nåt sånt.
Jag hade ingen aning. Här har jag gått i 23 år och trott att mamman varit duktig, när hon i själva verket varit fullkomligt briljant. Hon har ju den där begåvningen jag alltid önskat att jag hade haft. En begåvning som gjort det lättare att förstå vad man skulle ägna dagarna åt. Gå upp på morgonen för. Något att kanske var tillfreds med. Nöjd, rentav.
Innan jag somnade igår tänkte jag på mitt gig på torsdag. Och jag kom på att om jag bara ärvt en tiondel av mammans musikalitet så borde det gå alldeles strålande. Det kändes annorlunda. Till och med fint.

Djeeez. Jag blir helt sentimental bara av att rekapitulera gårdagkvällen. Måste nog sluta innan jag blir en blödig, rödögd liten pöl. Vad många ö:n det blev i den meningen för övrigt.

den om livet

Alltså hörni, livet. Eller snarare döden. Vaskamansäj.
Ibland när man sitter och skriver inbördes testamenten mellan sambor, kan vissa ödesmättade känslor uppstå. Ja, mina vänner, jag sa känslor. Didn't see that coming, now did you? Men det är en sån dag idag.

Igår kretsade min tankeverksamhet kring huruvida jag såg ut som en hippie i mittbena och borde ha sidbena igen. Eller kanske lugg.
Idag är det all about döden. Hur jag alltid varit så nyfiken på den. Är det bara jag som längtar dit emellanåt, bara för att se om man hade rätt eller fel som ateist?
Tankarna svänger som jazzen helt enkelt.

Och à propos jazz så har jag fått kanske det roligaste giget ever. Jag får feta flous, foods och drinks på en reklambyråfest mot att jag spelar 20-talsjazz för dem. J beskrev det som att jag får betalt för att leva ut min dröm. Så jävla fly alltså. Jag kan ju, utan att skämmas, gå in för det totalt med håruppsättning och gardenior och the full monty, så att säga.
Detta fantastiska kommer att hända mig på torsdag. Bra mycket roligare än att skriva skatterättstenta i fem timmar i alla fall. Med början imorgon kommer det vara jag och Billie. Och old blue eyes såklart. Det kommer att förekomma inslag av juljazz också, så Frank är ett måste.

den till S

S!

Imorgon har jag tenta som jag inte kan blanka och du har mitt campuskort. Jag har - efter att ha ringt dig tolv gånger utan resultat - ringt till din mamma och till J. Inget vet var du är. Och jag behöver mitt campuskort. Or else, du vet. Det här är det sista forumet jag söker dig på innan jag ringer polisen, ait?

Get your tiny ass over here, eller i vart fall RING MIG!

den om a life jätte-ordinary

När jag var liten trodde jag att jag var speciell. Unik. Ett original till och med. Det skulle emellertid visa sig att så inte var fallet. Idag har jag nämligen haft ett massivt epiphany, blott en torsdag, bara sådär. Slutsatsen att jag är den mest ordinära människan jag känner kan med enkelhelt dras efter beaktande av följande faktorer:

- Jag läser en oerhört bred och vanlig utbildning.

- Jag har, efter en period av nazitidiga morgnar, återgått till att snooza en timme varje morgon. Jag har helt enkelt ingen kapacitet att sparka mig själv i röven längre.

- Jag kan numer banga på att träna när jag inte orkar. För ett år sedan skulle något sådant aldrig få förekomma.

- Jag är lätt småborgerlig. Kanske inte i sinnet, men desto mer i praktiken. Jag gillar att åka taxi. Jag tycker om Carin Wester och weekendresor. Jag köper dyr vegomat och plankar aldrig i kollektivtrafiken.

- Till och med min självdestruktivitet är tråkig och vanlig. Borderline sa du? Jaja, den diagnosen har väl alla. Typ så.

- Jag skriver en blogg. Jesus. Atypiskt för personer som tror gott om sin originalitet och förmåga att tillföra något nytt, men som sällan gör det.

- Jag gnäller massa. Åh, jag har sån träningsvärk, åh, jag har ryggskott, åh jag har en dålig hårdag. Mitt forna jag hade kunnat säga; "zip it, bitch", till sig själv och gå vidare.

- Jag är typ fett hetro, hur mycket jag än försöker tänka utanför boxen.

- Jag jobbar på en advokatbyrå. Say no more.

 

Och ironiskt nog lade jag nyligen sång på Tunes United-låten " A life less mediocre". Vilket totalt hyckleri alltså.

den med julstök och sentimentala tillbakablickar

Oopsie, jag råkade publicera ett utkast igår. My bad. Här kommer fortsättningen.


Det är över ett år sedan nu. Den 15 augusti 2007 sålde jag min lägenhet på Hornsgatan 57 efter att ha bott där i två år. Kanske tar det lika lång tid att komma över lägenheten som den tid jag de facto bodde i den. Än har jag inte gått vidare i alla fall, det kunde jag lätt fastslå igår när jag drack kaffe på Bysistorget som ligger mittemot min före detta residens. (Min residens, mitt residens? Det är svårt med neutrum och reale när man svänger sig med anglicismer). Det var hur som helst inte långt ifrån att jag fällde en tår inför alla mediemänniskor och Rikard Wolff som brukar hänga på kaffebaren.

Jag vet inte vad det är med hela området runt Mariatorget som gör mig så våldsamt sentimental. Efterhandsglorifiering? Det var ju på intet sätt så att åren jag tillbringade i den lägenheten enbart var good times. Tvärtom minns jag hur väggarna sakta närmade sig varandra på de 21 kvadraten de dagar som mitt liv bestod av crap och ågren. Men det går inte att komma förbi att de här två åren var fyllda av intensitet av olika slag och måste ha varit ödesmättade för mig.

Herregud. "Fyllda av intensitet". Kan man låta mer religiös eller? Anyhoo, trots att min ersättningsbostad (47 kap IL...) är allt man kan önska så har Hornsgatan 57 en alldeles speciell plats i mitt unga-vuxna-hjärta.



Hornsgatans enda gröna hus.

den från kontoret

Jag sitter på kontoret och lyssnar på P3 Rytm. På så hög volym att jag knappt hör vad klienterna som ringer säger. Och det är så totalt fly. Framförallt för att det just nu är ett reportage om "Högre Standard", en samlingsskiva av Partillo som är reggaeproducent och trummis, en välrenommerad sådan i de spirituella kretsarna. En av artisterna som gästar på skivan är min gamla vapendragare Isabel, eller Syster Sol för den som känner sig receptiv för artistnamn, och jag får mitt livs första moderliga vibbar. Jag är så stolt över den här kvinnan, denna amazon. Screw juridik, jag har bara reggae i min själ. Vem försöker jag lura?



"Om DU har bestämt dig."

den till alla terrorister där ute

Terroristfesten gick alltså av stapeln i lördags. Ni som missade den av olika skäl - magsjuka, 25-årsfester på Ekerö, Malmö - ni är välkomna att bittert ångra detta resten av era liv. Jag gick i vanlig ordning in för min roll. Kanske lite för mycket när jag hälsade på gästerna med bakbundna händer (man lär ju bära handklovar på Guantanamo, liksom), men ändå. Jag bjuder på det. Det sägs att jag höll tal också, och hoppade i sängen. Även om jag persoligen inte har något minne av dessa händelser är jag fullständigt övertygad om att jag gjorde succé.

Innan festligheterna drog igång - vilket var ganska sent eftersom jag hade hotat gästerna att de skulle stenas om de anlände före kl 21 - utarbetade jag och T en dans. Under kvällen blev den aktuell vid ett flertal tillfällen och vi är oerhört nöjda med detta vårt nya partytrick:

http://www.youtube.com/v/6Z6uoJy_83Q&hl=sv&fs=1

Nu måste jag ta en durre. Luktar skank efter bodypumpen. Men jag återkommer snart med mer skvaller från lördagen. Och givetvis den påföljande, obligatoriska ågren som följde mig under söndagen.

den med the scheme

Igår fyllde jag år. Varje gång jag fyller år brukar jag få the anxt, ungefär som på nyår. Påmminas om att man blir äldre, ett helt år har gått, men fortfarande har man inte åstadkommit någonting. Hu. Kvällen innan, dvs. i tisdags, var jag en förstklassig queen B, i synnerhet mot T. Jag surade och muttrade och grymtade, trots hennes tappra försök att rationalisera bort min bitterhet.

Men det blev en bra dag igår trots upptakten. Kanske den bästa av födelsedagar jag haft hittills. Jag jobbade, träffade en reggaeskäl på eftermiddagen för en spirituell kick, jobbade lite till för att sen äta gös och risotto på El Diablo med min kärnfamilj. Det var nice. Och gott. You guys oughtta do it. Jag fick blommor, överkast och lakan i present. Shit pommes, när man får (och tillika önskar sig) påslakan är man vuxen på riktigt.

När jag kom hem fann jag en papegojblomma (strelizia för alla fellow floristnördar) i min golvvas och tre paket stod uppradade framför den. T hade upenbarligen tröttnat på att jag gick omkring och frös hela tiden, så jag fick bla. raggsockor. Awesome.

Jag hade fått post också. Ett stor kuvert från min tidigare arbetsgivare, Ica Maxi. Däri fann jag ett omdöme. Och det var med stor stolthet och övertygelse om min egen storhet som jag läste att jag fått ett gott omdöme. Gott! Att jobba på Ica såg jag som att ta rast. Jag jobbade efter principen "minsta möjliga ansträngning", helt i avsaknad av arbetsmoral - och titta hur långt det tog mig! Det är briljant. Det är scheming på en nivå jag inte trodde var möjlig. Då ändrade jag plötsligt inställning och förstod att jag faktiskt hade åstadkommit något.

den om tvåsamhet

Jag blev verkligen föremål för en ginormeous (gigenorm) desillusion i helgen. Tänk er följande scenrio:

Du åker ut på landet i tron om att ett dop ska ta plats. Väl i kyrkan visar det sig att paret som skulle döpa sin nya kid hade lurat dit alla under falska premisser - de skulle nämligen gifta sig också. En minoritet av gästerna hade klurat ut det och kanske satt på sig en kavaj. Resten gick på bröllop i jeans och vandrarkängor. Och visst, trots att jag tycker att vandrarkängor borde bannlysas - även för vandrare - så förstår jag poängen med att man inte vill att ens gäster ska behöva maxa med galakläder. Men det finns ett problem på ett helt annat plan, som uppdagades i och med den obefintliga dresscoden.

Jag bor i Vasastan. Här drar man inte på sig ett par vandrarkängor, även om man bara ska ner till Konsum. Nej. Neeever gonna happen. Den faktorn spelade såklart in i mitt mitt klädval, som råkade vara en alldeles för dressig, svart chiffongklänning, nylonstrumpor och högklackat.
Men desto mer frustrerande är att mitt klädval sammanföll med min civilstatus. På det här 36-timmarsäventyret var nämligen jag den enda singeln. Det är sant. Enda poängen med att gå på ett bröllop om man är singel är ju att man kan ligga med en best man eller dylikt. Men nehehej. Det fanns inte ens någon best man på den här tillställningen, och hade det funnits en hade han haft med sig sina nykläckta kids och pratat om bröstmjölk. Det är fan grosse med bröstmjölk.

Anyhoo. Vad har mina kläder med detta att göra? Jo, ingen annan utom jag hade någon att klä upp sig för. Så bara min outfit avslöjade min promiskuösa och instabila tillvaro. Och det värsta som finns är att bli tyckt synd om av par som anser att tvåsamhet är skiten. Vänta tills det skiter sig, säger jag. Skrattar bäst som skrattar sist.

Ja. Nu låter jag onekligen bitter. Och det är helt sant. Bröllopsfesten var som det där hemska mellanstadiediscot där man inte blev uppbjuden till dans. Alla dessa lyckliga människor. Efter ett dygn under samma tak som dem så kände jag att jag bara var en halv person som inte hade någon som gjorde mig hel.
Den här normativa samlingen människor kanske har rätt. Bajs om de har det. Hur göra i så fall? Måste jag hitta en kille med vandrarkängor och månadslön nu eller?


Lyckligt par 1


Lyckligt par 2 och 3


Lyckliga kor

denna tisdag

Hey ya'll. Jag har varit ute på skärgårdsäventyr i helgen och inte hunnit posta det minsta lilla inlägg. Helgens inslag måste toootalt ventileras. Snart, men inte nu. Det hinns inte.

Innan jag springer hemifrån måste jag dock få beklaga mig över ett nytt tvångsbeteende. En gammal ovana jag har är att bita ner naglarna. Inget konstigt med det - bara en klassisk nervös tvångshandling. Men när naglarna är riktigt ojämna brukar jag rispa med den taggiga nageln längs med hakan och området över läpparna, dvs. mustaschområdet. Jag river upp dessa ställen tills det svider och en rodnad uppstår. Och igår lyckades jag dessutom rispa rakt igenom min överläpp, som således har spruckit. Det gör oooooont. Varför gör jag såhär?
Ait. Det var allt för tillfället.

den om hipsters

V: Hey jag heter Virvla och jag jobbar med meeeedia.
Jag bor på Skånegatan och har jättetjocka glasögon. Det tycker jag är ball.

Jag kollar nitiskt upp all den senaste musiken. Skulle dö om jag missade nåt som alla andra visste vad det var!

Jag gillar att hänga på Berns och Riche. Där känner man sig hemma liksom. Känner alla och så. Man vill ju inte riskera att se bortkommen ut, eller ännu värre, inte bli igenkänd och inte få gå före i kön! Fatta vad pinsamt att behöva betala inträde.

Jag brukar dricka cappuccino och min favoritmat är sushi.

Du kanske har läst min krönika? Den är nutidsanalytisk och halvprovocerande, men ändå inom ramarna för vad som förväntas.

Jag är väldigt smart. Därför vet jag hur jag ska spela mina kort så att jag kan bli en semicreddig kändis i hipstervärlden.

Skjortan är från Acne by the way.


C: Jaha. Själv tycker jag mest att det låter som om Ingvar Kamprad uppkallade en IKEA-gardin efter dig. Men hey, det är jag.



Se här. Jag och A var på fest i en hotellsvit på Chelsea Hotel. Och mycket riktigt, där höll de till, the hipsters. De hade Fredstagatan-hållning och gick på Parsons. Väldigt trevliga, men med lagom mycket avstånd. Såklart.
(Obs! A, till höger, jobbar på läkare utan gränser, ska snart åka till Australien ett halvår och plocka litchies och undvika hårprodukter  - inte hipster).

den om mr O

Så fort jag och A hade gått av planet på JFK började det, klagandet. Vi fick stå i kö i en och en halv timme för att få lämna fingeravtryck samt lappar för att intyga att vi inte var terrorister. Det blev avstampet för åtta påföljande dagar av klagande. På allt. Det finns inget land som man betalar så mycket pengar för att åka till och sedan tillbringa varje vaken timme med att hacka på. Allt från att man använder jordnötssmör i smoothies till de fördummande, populistiska valkampanjerna blev föremål för vårt explicita hat. Trots att jag jublade och dansade Obama-dansen och kramade om främlingar på Times Square när Obama vann valet, så äcklades jag till lika stor del av den sektuösa stämningen. Över att valet var en kommersiell kampanj. Över att ingen i det ifrågavarande landet vet vad mr O egentligen står för. Etcetera.

Och trots allt detta var jag så förtjust i New York att jag tänkte åka tillbaka dit i januari, eftersom S har fått glassigaste praktikplatsen på FN. Lite skevt, jävligt fett.

den-na morgon

Jag vaknade klockan sex imorse. Jag skulle inte träna, inte promenera, inte ha tidig föreläsning. Rien. Men neeeeej, inte kunde jag sova vidare. Biblioteket öppnar dessutom inte ens förrän klockan nio och eftersom jag har mina böcker inlåsta i ett skåp där (jag vet, fett rutti att ha skåp i biblan) så kunde jag knappast få någon läsning uträttad. Som sagt, jag visste att gårdagens framgångar skulle straffa sig. Jag har rätt så himla ofta, har det slagit er också?

Nåväl, nog om det. Jag har ett annat spörsmål. Festen med terroristtema som avhålls nästa lördag i min ära är ju något slags maskerad. Jag är därför i desperat behov av en orange fängelseoverall. Någon som läser fysik på KTH och har lust att låna ut en? Så långt har jag nämligen kommit i min forskning att jag vet att det är fysikarna som har orange overaller. Kemi har gula etc.

HM: Jag förväntar mig att du kommer inridande på kamel, aight?

den om min kulmen

Idag, barn, ska vi prata om det skriva ordet. Jag tycker nämligen om det väldigt mycket. Framförallt när jag själv utövar konsten givetvis. De senaste posterna av fotobloggande var inte för mig. Dels kan jag inte hålla en kamera rakt, så alla bilder jag tar är helt skeva. Dels får jag inget utlopp whatsoever för alla sylvassa idéer jag har när jag publicerar en bild. Nu är det slut på det roliga. Tillbaka till min banala verklighet av förvaltningsrätt och byråkläder, analyser och bitter ironi.

Och idag gjorde jag enorma framsteg. Bara sådär. A small step for mankind, a giant leap for C. Jag satt nämligen för första gången denna termin på universitetes bibliotek. Skål allesamman! Jag var på uni från nio på morgonen till fem på eftermiddagen. Gav inte upp förrän jag de facto somnade med huvudet på en bokrygg. Fick ett grymt attraktivt streck längs med högra kinden.
Tidigare denna termin har min ambitionsnivå legat på att i vart fall sitta av tiden. Inte ens det har gått vägen. Men utan att ta ut segern i förskott vill jag påstå att tiden innan New York var min kulmen. Nu kanske jag äntligen kan hoppa upp i sadeljävlen igen utan att bli avkastad på fem sekunder. Pepprish, pepprish.
Sen finns ju alltid risken att djävulen som alltid klamrar sig fast på min axel kommer övertala mig att jag kan suga ass i skolan resten av veckan eftersom jag ju hade en bra dag idag. Men då ska jag kasta vigvatten på den lille djävulen och prata latin med den, så kanske den försvinner. Jag kan jättemycket latin. Hör här bara; res judicata, litis pendens, jura novit curia, culpa in contrahendo, etc. Visst, allt är juridiska termer men latin som latin. Erkänn, coolt.

Hm, what else. Jo, i helgen ska jag på dop ute på en ö i Stockholms skärgård. Det gör mig lite nervös, för jag vet inte hur man beter sig på dop. Dessutom är jag militant emot barndop. Hur ska en tremånader gammal varelse kunna bestämma om den vill vara med i ett kyrkosamfund? Om den tror att Jesus delade ut massa bröd och fisk till folk?
Jag ska nog behålla de frågorna för mig själv. Men hur göra? Några tips?

den med fortsättningen

Okej, ya'll. Nu sitter jag på Charles de Gaulle och avslutar härmed denna fotobloggsmani som tagit över under semestern. När jag kommer tillbaka till Sverige är det i vanlig ordning massa ord och några visor. Men inget fotobloggande. Enjoy.



Ground Zero, eller; vad som finns kvar efter 9/11




Reastaurant Pastis i Meatpacking District




Bailey's och mörk varm choklad på Max Brenner vars slogan är "Chocolate by the bald man", vilket har visat sig bara den allra mest utsökta




Utsikt från ett penthouse vid Union Square. Där fick jag lära mig att man blir rik på hedgefonder. Uppenbarligen.




Election night!




Obama vann. Fest!

den med lite mer från de första dagarna i new york

Fotoblogg forts.


Francois åt en steak på argentinsk restaurang som täckte hela tallriken




MoMA




Hos Tank, vars hem behöver en extrem makeover. Han betalar 2000 dollar/månad för denna dump.




Hemma hos Audrey (notera JHK-lookalike t.v.)



"Alla pratar franska"


Mat




Såja. Lite att titta på i vart fall. Snart vankas riktiga kamerabilder, en redogörelse för election night samt en översiktlig beskrivning av New York.

den om de första dagarna i new york

Efter att har erhållit klagomål på att bloggen legat i något slags koma sen jag kom till New York så offrar jag nu en av mina dyrbara New York-timmar för er. Så, inget gnäll nu.

Mobilbilder




Nya skor




Jag beställde en liten smoothie





Jag har säg tusen bilder att lägga upp på säg allt som hänt och händer och framförallt Obama-night, men internet strejkar så jag får se när jag kan tänkas återkomma. Men jag kan ge en teaser tills vidare; den här snubben Francois ser ut som Jonas Hassen Khemiri. Score!

den när jag gav upp

Japp. Klockan är 10.48. Jag skrev i knappt två timmar av fem möjliga. Sen gick jag därifrån. Blankade, som det heter på juristspråk. Nu sitter H och P och skriver där uppe i Brunnsviksalen och kommer sova gott de kommande nätterna. Men deras masochistiska vän C blankade. Det är inte första gången. Det är andra. Jag höll på att bajsa på mig förra gången av samvetskval och inte är det särskilt mycket bättre den här gången. Bajs.

den om min praktikant, del 2

Det är onsdag. En byrådag. En stressad dag. Så stressad att jag knappt hinner blogga. Då, mina vänner, har det gått långt. Och vet ni vad som är mest enerverande av allt?

Hands down min praktikant.

Jag hade ju en vision om det här. Det skulle vara han och jag - ett dreamteam där jag var den som lade upp fötterna på skrivbordet och han var den som masserade dem. Men efter sex veckor kan följande konstateras:

- han har fortfarande inte lärt sig hur man sparar dokument i klientregistret

- han pratar fortfarande Örebrodialekt i ultrarapid

- han sitter och tittar på klockan och gäspar från första stund på morgonen tills han går hem vid halv fyra (halv fyra! då har man ju inte ens slutat på dagis)

- han sitter mest och surfar på aftonbladet.se (skammens websajt) och ställer dumma frågor om uppmärksammade mord eller knarkande TV-kändisar

- han har fortfarande inte lärt sig hur man faxar eller ens hur man väljer pappersfack i skrivaren

- han har sedan vinterns inträde burit Canada Goose-jacka

- han har aldrig ens rört mina fötter när jag lagt upp dem på skrivbordet


Denna prekära situation gör mig helt förtvivlad eftersom jag, istället för den delegerande tillvaro jag hade föreställt mig, får en dubbel börda. Dels måste jag ödsla tid på att förklara och instruera och dels på att rätta allt som han sedermera gör. Jag har dessutom bjuckat på alla mina knep som jag klurade ut och använde mig av i början när jag inte kunde någonting. Men hur förvaltar han den värdefulla informationen? Jo, han säger "aaaa, dää ä ju jäättesmart" och gör sedan helt fel ändå.
De andra på byrån tror att han lider av en blandning mellan att inte vara intresserad av juridik och att komma från Örebro. Men kom igen. Jag är ju inte ens intresserad av juridik men jag behöver ju inte vara helt bortkommen för det. Själv tror jag att han är en blandning mellan ett mähä och en komplett retard.

Skjut mig. Bara skjut mig.



Ömma fötter.

den lyckade

Okej, seriöst, hur ballt är inte det här?

den med what goes around

...comes around etc. Jag tycker mig kunna skönja detta fenomen överallt. Ett kretslopp. Jag har tex. glömt min halsduk hos F tre gånger. När han tog med sig den till mig igår så tyckte uppenbarligen universum att jag hade för många pluspoler och därför glömde jag en annan halsduk på tunnelbanan omedelbart efter att jag fått tillbaka den förstnämnda. Det kanske finns något mått av logik i det som jag dock inte tänker erkänna.

Men det var igår. Den dåliga dagen. Idag tyckte universum hör och häpna att jag borde få vila mig från tvångsmässighet en dag och få plugga en stund. Jag har tragglat både underprisöverlåtelser och uppskovsbelopp. Tack universum!

Universum har treatat mig med en annan god nyhet idag, nämligen att jag och A ska få låna en lägenhet i New York. Det finns tydligen en fantastisk människa här i världen som heter Francois. Han förbarmade sig över oss och övertalade en kompis att vi skulle få låna dennes lägenhet downtown. I heart Francois. Jag ska strutta omkring och sjunga som Ella; "I've a cosy little flat in what is known as old Manhattan, we'll settle down, right here in town". Och det kommer vara sant.

Hoppas nu att universum vill att jag ska skriva tentan på torsdag. Det vore great alltså.



We'll turn Manhattan into an isle of joy.

den som jag kommer ångra imorgon

Jag har länge lobbat för alkolås på mobiltelefoner. Kanske borde man ta det ett steg längre och införa detsamma för bloggar.

Att vara neurotisk är en sak, men nu råder total obalans. Medan neuroserna består av tvångstankar så är det här en emotionell anarki. Vad hände med mina vänner rim och reson undrar man.

För att vara mindre kryptisk så är det så här. Idag tog jag ledigt från jobbet för att plugga. Och det är ju så att mina dagar är räknade om jag inte sätter tentan till vilken jag skulle plugga. I vart fall mina CSN-dagar och troligtvis också mitt jobb. Hey dominoeffekt.
Men vad har jag nu gjort idag. Hm. That's a thinker.
Först snoozade jag i två och en halv timme. När jag till slut gick upp vid halv tio hade jag förlamande ångest från tånaglarna upp till hjässan. Jag lyckades till slut förflytta mig till köket för att äta en tallrik yoghurt. Eller en kopp var det förresten. Jag tycker yoghurt smakar bättre i kopp.
Jag upptäckte att jag hade fått ett vykort. Ovanligt. Det var en inbjudan till en middag på Långholmens värdshus med min dysfunktionella styvfamilj. Då blev jag tvungen att röka två cigaretter i köksfönstret. Att gå utanför dörren var inte att tänka på.
Medan jag satt uppkrupen i fönstersmygen såg jag hur solen strålade utanför. Hånade mig. Då blev jag arg och gick och la mig i sängen igen.
Sen stirrade jag upp i taket som en person som borde ha burit tvångströja i två timmar. Satte på datorn. Såg ett par avsnitt av Mad men. Klockan blev två, tre. Kvart över tre hade jag svettats ut så mycket ångest i lägenheten att jag inte kunde vara kvar, så jag fattade dagens första rationella beslut och gick och tränade. Det gick grymt dåligt. Tja, vad hade jag väntat mig.

Efter det mötte jag upp C och E och skulle köpa present till A. Även det gick utomordentligt dåligt. Eller jag vet inte, men det är så jag minns det. Sen skulle jag gå in och köpa en likadan mössa som jag just tappat bort. De var såklart slut. Istället stod jag och speglade mig i ett provrum si sådär 45 minuter. En tvångshandlingsklassiker.

Nu har jag varit på matlaget med F, K, J, L och T. J lagade sin första soppa och han gjorde succé. Kanske det enda som inte var totalt misslyckat idag. Men sen kom jag på att alla var på för bra humör och aningen för lyckliga. Plötsligt kände jag mig upprörd igen. Som tur är så börjar dagen lida mot sitt slut.

Och ville ni höra om det här? Neeeeeeej. Men man får inte alltid som man vill. Just det.

den som är slut som artist

I ett tidigare inlägg begick jag det ödesdigra misstaget orera i goda ordalag om min dåvarande kärlek Lars Eriksson. Jag var så lycklig, allt var så fint. Men det är över nu. Han är slut som artist. Jag vill inte ha honom i mitt liv längre. Det spelar ingen roll att han ber och bönar. Jag börjar tröttna på att han ringer femtio gånger om dagen. Ingenting han gör spelar längre någon roll efter hans uttalande. Fattaaaaa.

Lars i sin blogg angående en filmpremiär:
"Jag såg Frida Hallgren som är med i filmen Så som i Himmelen. Jag älskar den filmen, det är en av de få filmer jag sett två gånger på bio! Jag sa till henne att jag tyckte om henne i den filmen och henne som skådespelare i övrigt. Hon verkade glad, och för övrigt så ser hon lika fräsch ut i verkligheten som hon gör i filmerna :)"

Finn ett oförlåtligt fel. Så som i himmelen är förmodligen en av de sämsta filmerna som någonsin producerats och visats i Sverige och hujedamej, till och med i utlandet. Det är en skam inte bara för svensk film utan för Sverige. Landssorg. Flagga på halvstång någon!
När jag såg Så som i himmelen på Röda kvarn (innan det blev Urban Outfitters, duuuuh) skrattade jag nervöst hela filmen lång. Både åt det generande korkade manuset och den generande korkade publiken som föreföll ta intrigerna på allvar och dessutom, som det heter, "beröras" av filmen. Kanske fällde en tår när Micke Nyqvist dog till tonerna från sin egen kör. Jesus.

Och Frida Hallgren. Fullkomligt obstinat. Och sen en smiley på det. Euh. Lars får gärna halka och bryta lårbenshalsen for all i care.



P.s. T kommer slå mig med de lemmar hon har kvar om jag inte skriver att det är synd om henne för att hon stukat foten.
Done and done T! D.s.

den med vurpan

Hela sommaren har jag varit paranoid över att bli ihjälkörd av fellow cyklister. Men som med allt annat i mitt liv är min fiende inte alla andra, utan... trumvirvel... jag själv. Detta fick jag återigen bekräftat i söndags när jag och T skulle cykla den korta sträckan från Wonderflat till St Eriksplan. När vi kom till Vasaparken var det lövhalka. T som satt på pakethållaren flög över på vänstra sidan och jag lyckades gira men halkade på nästa lövhög åt andra hållet. T landade på höften och jag landade med bröstkorgen på styret. Det var inte jätteskönt. Men nu har vi blåmärken (eller grönmärken) så det står härliga till.

Jag tror att det här kan ge mig viss streetcredd. Fett ghetto att vara totalt bruisad. Förutom att det inte var snuten som orsakade det förstås.

T däremot ojar när hon ställer sig upp, sätter sig ner, ja, när hon rör sig över huvud taget. Men trots min skadeglada läggning kan jag förstå gnället. Se på bilderna längst ner hur mycket det ser ut som att hon varit och bråkat med sina huliganpolare.





Det gula området mitt i sörjan är verkligen imponerande. Kroppen använder hela färgspektrat minsann.