Nej, inte allt om min mamma. Men en sak.
Vi har sällan sett eye to eye om saker. Vi har aldrig haft någon form av kompisrelation. Vi har föga gemensamt och mycket att lappa ihop. Men igår var jag så stolt att jag glömde allt som hänt och inte hänt. Jag var stolt som om jag var föräldern och hon var mitt överbegåvade barn.
Mamman hade konsert med sin kör, Stockholms motettkör, igår i Clara kyrka. Ni vet, tillhållet för knarkareliten. Anyhoo, konserten var värd de stora orden i sig. Men någonstans i mitten av den skulle mamman kliva fram som konsertens enda solist. Jag var nog mer nervös än hon. Magknip nästan. Men när hon tog den första tonen släppte all tyngd jag burit på mina axlar, alla tantkrämpor och förskjutna ryggkotor, all sorg, smärta och svärta. Allt rann av mig, som vore jag gore-tex i regnväder. Nåt sånt.
Jag hade ingen aning. Här har jag gått i 23 år och trott att mamman varit duktig, när hon i själva verket varit fullkomligt briljant. Hon har ju den där begåvningen jag alltid önskat att jag hade haft. En begåvning som gjort det lättare att förstå vad man skulle ägna dagarna åt. Gå upp på morgonen för. Något att kanske var tillfreds med. Nöjd, rentav.
Innan jag somnade igår tänkte jag på mitt gig på torsdag. Och jag kom på att om jag bara ärvt en tiondel av mammans musikalitet så borde det gå alldeles strålande. Det kändes annorlunda. Till och med fint.
Djeeez. Jag blir helt sentimental bara av att rekapitulera gårdagkvällen. Måste nog sluta innan jag blir en blödig, rödögd liten pöl. Vad många ö:n det blev i den meningen för övrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar