Imorse när jag gick upp var jag bakis. Jag har tydligen ännu inte lärt mig dygden att hantera en öppen bar. Dessutom skulle jag spela igår, så all alkoholkonsumtion jag ville bedriva fick ske inom loppet av 30 minuter. Jag tyckte att jag fick i mig ganska blygsamma mängder och jag kunde ju fortfarande sjunga under det andra setet (eller? Niclas?). Oavsett vilket så drabbades jag av en karmachock imorse.
Jag började såklart med att snooza, vilket man ju i alla förekommande fall får betala för senare. Jag insåg sedan efter en kraftansträngning för att ta mig upp ur sängen att jag hade bokat klass på nazi-sats. Om man inte ska bli prickad i bokningssystemet får man helt enkelt infinna sig. Och för att jag skulle hinna till Hötorget till halv sju var jag tvungen att cykla. Det regnade. Jag var nära vattenplaning - något som tydligen även drabbar cyklister - uppskattningsvis sju gånger på sju minuter.
Det torde vara tämligen uppenbart att jag blev illamående av träningen och jag tänker därför raskt gå vidare till sugigt moment nummer femtielva idag. På jobbet visade det sig att allt var kaos. Ingen överraskning där. Alls. Men jag var inte upplagd för att uppfinna hjulet, så det söhöhög.
Jag fick i och för sig en osugig paus när jag åt lunch med D. Och sen kom C och allt var nice. Sedan skulle dock helvetet komma att bryta ut igen med dunder och brak, bokstavligen. Något smartass till människa hade kommit på att det vore latjo att ordna fyrverkerier på Skeppsbron. De kom så nära att jag trodde att jag skulle dö den tragiska fyrverkeridöden på vägen tillbaks till jobbet. Eller i vart fall förlora ett öga eller nåt. "Oh, är det sankta Lucia som ligger där utanför advokatbyrån? Nej, det är bara en paralegal utan ögon". Fatta sugigt.
Sen fick jag reda på mitt tentaresultat. Och jag veeeet, sett till insatsen är det ett bra resultat. Men sen när bryr jag mig om omständigheter? Jurister bryr sig inte om omständigheter. Man ska vara i form, alltid. Inte ett sugarsle, and a sugarsle I was. Dessutom - nu var det inte universum som drabbade mig utan jag som drabbade universum. Stackars universum.
På kvällen var jag och T och såg Tre systrar på Stadsteatern. Den var inte som jag hade föreställt mig den. Annorlunda. Men bra. Väldigt bra. Någon gång under andra akten pockade min mage på uppmärksamhet. Och på den vägen var det. Jag och min mage fick köras hem i taxi och sen minns jag inte så mycket mer. Jag minns dock T som höll mig i handen. Och att hon kallade mig mongoskalle.
Det finns dåliga dagar. Och sen finns det dagar som inte borde få kallas dagar.
Bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar