måndag 22 december 2008

den som jag måste skriva av mig

Varenda gång jag är på jobbet måste jag ta diskussionen om kvinnors lämplighet som högt uppsatta jurister. Mina två manliga advokater hävdar att juridiken är på väg - jag citerar - "käpprätt åt helvete". Detta på grund av det ökade antalet kvinnliga jurister. En jurist är för övrigt alltid man om inte annat anges, enligt dem. Om man haft en förhandling i vilken en kvinna dömt har man följaktligen haft en förhandling med en "kvinnlig jurist". Eller för all del en "bitch"; ett frekvent förekommande uttryck för en jurist som råkat vara kvinna och som fattat ett beslut som går mina advokater emot.

Jag har inte läst genusvetenskap. Jag har engagerat mig måttligt i allt som har med skeva genusförhållanden att göra. Och jag vill dessutom passa in, vara en del av gemenskapen på byrån. Jag vill inte att advokaterna ska anpassa sitt språk när jag är med för att sedan "vara sig själva" när jag inte är där. Jag vill inte alienera någon här. Men jag kan inte kompromissa med debatterna. Jag förändrar föga. Det känns mestadels helt och hållet lönlöst att försöka, trots att jag har rationella argument (vilket de anser vara manligt) och advokaterna har en fingertoppskänsla för hur illa det går om kvinnor tar över (och givetvis är ju känslor en kvinnlig företeelse enligt dem).

Jag kan prata om pilsner och degers och dollars och jag behärskar deras lingo. De betraktar mig som en av dem. De lyssnar på vad jag säger och beaktar mina synpunkter. Idag sa de båda - när jag förklarade att jag blev provocerad och blev personligen påhoppad - att deras åsikter inte gällde mig. Nej nej, jag skulle bli en utmärkt advokat. De menar bara att "kvinnor i allmänhet" inte ska dominera juristyrket. Och jag kan kompromissa med saker. Men inte det här. Det går inte. Det ska inte behöva gå. Men det är mer än ett dilemma. Mer än brydsamt. Mer än att jag själv kan utarbeta en strategi. Ibland skrattar jag så att de förstår hur löjeväckande dumma de är. Ibland argumenterar jag. Ibland himlar jag med ögonen.

Men jag får inte ihop det här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar