den när jag gav upp

Japp. Klockan är 10.48. Jag skrev i knappt två timmar av fem möjliga. Sen gick jag därifrån. Blankade, som det heter på juristspråk. Nu sitter H och P och skriver där uppe i Brunnsviksalen och kommer sova gott de kommande nätterna. Men deras masochistiska vän C blankade. Det är inte första gången. Det är andra. Jag höll på att bajsa på mig förra gången av samvetskval och inte är det särskilt mycket bättre den här gången. Bajs.

den om min praktikant, del 2

Det är onsdag. En byrådag. En stressad dag. Så stressad att jag knappt hinner blogga. Då, mina vänner, har det gått långt. Och vet ni vad som är mest enerverande av allt?

Hands down min praktikant.

Jag hade ju en vision om det här. Det skulle vara han och jag - ett dreamteam där jag var den som lade upp fötterna på skrivbordet och han var den som masserade dem. Men efter sex veckor kan följande konstateras:

- han har fortfarande inte lärt sig hur man sparar dokument i klientregistret

- han pratar fortfarande Örebrodialekt i ultrarapid

- han sitter och tittar på klockan och gäspar från första stund på morgonen tills han går hem vid halv fyra (halv fyra! då har man ju inte ens slutat på dagis)

- han sitter mest och surfar på aftonbladet.se (skammens websajt) och ställer dumma frågor om uppmärksammade mord eller knarkande TV-kändisar

- han har fortfarande inte lärt sig hur man faxar eller ens hur man väljer pappersfack i skrivaren

- han har sedan vinterns inträde burit Canada Goose-jacka

- han har aldrig ens rört mina fötter när jag lagt upp dem på skrivbordet


Denna prekära situation gör mig helt förtvivlad eftersom jag, istället för den delegerande tillvaro jag hade föreställt mig, får en dubbel börda. Dels måste jag ödsla tid på att förklara och instruera och dels på att rätta allt som han sedermera gör. Jag har dessutom bjuckat på alla mina knep som jag klurade ut och använde mig av i början när jag inte kunde någonting. Men hur förvaltar han den värdefulla informationen? Jo, han säger "aaaa, dää ä ju jäättesmart" och gör sedan helt fel ändå.
De andra på byrån tror att han lider av en blandning mellan att inte vara intresserad av juridik och att komma från Örebro. Men kom igen. Jag är ju inte ens intresserad av juridik men jag behöver ju inte vara helt bortkommen för det. Själv tror jag att han är en blandning mellan ett mähä och en komplett retard.

Skjut mig. Bara skjut mig.



Ömma fötter.

den lyckade

Okej, seriöst, hur ballt är inte det här?

den med what goes around

...comes around etc. Jag tycker mig kunna skönja detta fenomen överallt. Ett kretslopp. Jag har tex. glömt min halsduk hos F tre gånger. När han tog med sig den till mig igår så tyckte uppenbarligen universum att jag hade för många pluspoler och därför glömde jag en annan halsduk på tunnelbanan omedelbart efter att jag fått tillbaka den förstnämnda. Det kanske finns något mått av logik i det som jag dock inte tänker erkänna.

Men det var igår. Den dåliga dagen. Idag tyckte universum hör och häpna att jag borde få vila mig från tvångsmässighet en dag och få plugga en stund. Jag har tragglat både underprisöverlåtelser och uppskovsbelopp. Tack universum!

Universum har treatat mig med en annan god nyhet idag, nämligen att jag och A ska få låna en lägenhet i New York. Det finns tydligen en fantastisk människa här i världen som heter Francois. Han förbarmade sig över oss och övertalade en kompis att vi skulle få låna dennes lägenhet downtown. I heart Francois. Jag ska strutta omkring och sjunga som Ella; "I've a cosy little flat in what is known as old Manhattan, we'll settle down, right here in town". Och det kommer vara sant.

Hoppas nu att universum vill att jag ska skriva tentan på torsdag. Det vore great alltså.



We'll turn Manhattan into an isle of joy.

den som jag kommer ångra imorgon

Jag har länge lobbat för alkolås på mobiltelefoner. Kanske borde man ta det ett steg längre och införa detsamma för bloggar.

Att vara neurotisk är en sak, men nu råder total obalans. Medan neuroserna består av tvångstankar så är det här en emotionell anarki. Vad hände med mina vänner rim och reson undrar man.

För att vara mindre kryptisk så är det så här. Idag tog jag ledigt från jobbet för att plugga. Och det är ju så att mina dagar är räknade om jag inte sätter tentan till vilken jag skulle plugga. I vart fall mina CSN-dagar och troligtvis också mitt jobb. Hey dominoeffekt.
Men vad har jag nu gjort idag. Hm. That's a thinker.
Först snoozade jag i två och en halv timme. När jag till slut gick upp vid halv tio hade jag förlamande ångest från tånaglarna upp till hjässan. Jag lyckades till slut förflytta mig till köket för att äta en tallrik yoghurt. Eller en kopp var det förresten. Jag tycker yoghurt smakar bättre i kopp.
Jag upptäckte att jag hade fått ett vykort. Ovanligt. Det var en inbjudan till en middag på Långholmens värdshus med min dysfunktionella styvfamilj. Då blev jag tvungen att röka två cigaretter i köksfönstret. Att gå utanför dörren var inte att tänka på.
Medan jag satt uppkrupen i fönstersmygen såg jag hur solen strålade utanför. Hånade mig. Då blev jag arg och gick och la mig i sängen igen.
Sen stirrade jag upp i taket som en person som borde ha burit tvångströja i två timmar. Satte på datorn. Såg ett par avsnitt av Mad men. Klockan blev två, tre. Kvart över tre hade jag svettats ut så mycket ångest i lägenheten att jag inte kunde vara kvar, så jag fattade dagens första rationella beslut och gick och tränade. Det gick grymt dåligt. Tja, vad hade jag väntat mig.

Efter det mötte jag upp C och E och skulle köpa present till A. Även det gick utomordentligt dåligt. Eller jag vet inte, men det är så jag minns det. Sen skulle jag gå in och köpa en likadan mössa som jag just tappat bort. De var såklart slut. Istället stod jag och speglade mig i ett provrum si sådär 45 minuter. En tvångshandlingsklassiker.

Nu har jag varit på matlaget med F, K, J, L och T. J lagade sin första soppa och han gjorde succé. Kanske det enda som inte var totalt misslyckat idag. Men sen kom jag på att alla var på för bra humör och aningen för lyckliga. Plötsligt kände jag mig upprörd igen. Som tur är så börjar dagen lida mot sitt slut.

Och ville ni höra om det här? Neeeeeeej. Men man får inte alltid som man vill. Just det.

den som är slut som artist

I ett tidigare inlägg begick jag det ödesdigra misstaget orera i goda ordalag om min dåvarande kärlek Lars Eriksson. Jag var så lycklig, allt var så fint. Men det är över nu. Han är slut som artist. Jag vill inte ha honom i mitt liv längre. Det spelar ingen roll att han ber och bönar. Jag börjar tröttna på att han ringer femtio gånger om dagen. Ingenting han gör spelar längre någon roll efter hans uttalande. Fattaaaaa.

Lars i sin blogg angående en filmpremiär:
"Jag såg Frida Hallgren som är med i filmen Så som i Himmelen. Jag älskar den filmen, det är en av de få filmer jag sett två gånger på bio! Jag sa till henne att jag tyckte om henne i den filmen och henne som skådespelare i övrigt. Hon verkade glad, och för övrigt så ser hon lika fräsch ut i verkligheten som hon gör i filmerna :)"

Finn ett oförlåtligt fel. Så som i himmelen är förmodligen en av de sämsta filmerna som någonsin producerats och visats i Sverige och hujedamej, till och med i utlandet. Det är en skam inte bara för svensk film utan för Sverige. Landssorg. Flagga på halvstång någon!
När jag såg Så som i himmelen på Röda kvarn (innan det blev Urban Outfitters, duuuuh) skrattade jag nervöst hela filmen lång. Både åt det generande korkade manuset och den generande korkade publiken som föreföll ta intrigerna på allvar och dessutom, som det heter, "beröras" av filmen. Kanske fällde en tår när Micke Nyqvist dog till tonerna från sin egen kör. Jesus.

Och Frida Hallgren. Fullkomligt obstinat. Och sen en smiley på det. Euh. Lars får gärna halka och bryta lårbenshalsen for all i care.



P.s. T kommer slå mig med de lemmar hon har kvar om jag inte skriver att det är synd om henne för att hon stukat foten.
Done and done T! D.s.

den med vurpan

Hela sommaren har jag varit paranoid över att bli ihjälkörd av fellow cyklister. Men som med allt annat i mitt liv är min fiende inte alla andra, utan... trumvirvel... jag själv. Detta fick jag återigen bekräftat i söndags när jag och T skulle cykla den korta sträckan från Wonderflat till St Eriksplan. När vi kom till Vasaparken var det lövhalka. T som satt på pakethållaren flög över på vänstra sidan och jag lyckades gira men halkade på nästa lövhög åt andra hållet. T landade på höften och jag landade med bröstkorgen på styret. Det var inte jätteskönt. Men nu har vi blåmärken (eller grönmärken) så det står härliga till.

Jag tror att det här kan ge mig viss streetcredd. Fett ghetto att vara totalt bruisad. Förutom att det inte var snuten som orsakade det förstås.

T däremot ojar när hon ställer sig upp, sätter sig ner, ja, när hon rör sig över huvud taget. Men trots min skadeglada läggning kan jag förstå gnället. Se på bilderna längst ner hur mycket det ser ut som att hon varit och bråkat med sina huliganpolare.





Det gula området mitt i sörjan är verkligen imponerande. Kroppen använder hela färgspektrat minsann.

den om drömtydning

Inatt jag drömde något som
Jag aldrig drömt förut

Osv. Jag drömde nämligen om Lars från årets upplaga av Idol. (Jaaa, jag kollar på Idol. Om det ska himlas med ögonen över det kan ni ta er business elsewhere). Det var så trevligt att jag snoozade i två timmar för att slippa vakna till min bistra verklighet med dusch, avokado och Ring P1. Det sistnämnda får mitt djupt rotade svart- eller vittbeteende att slå volt och dagen är alltid förstörd efter att Agda, 78, ringt in och föreslagit att man borde införa en skatt för vissa män för att de är "dåliga".

Men tillbaka till Lars. Han har allt jag uppskattar hos en man. Han har läst massa opragmatiska språk och har på intet sätt byggt upp en trygg och förutsebar framtid. Han kommer sannolikt heller inte bli någon framgångsrik musiker. På frågan om varför man ska rösta på honom svarar han att han kan läsa runskrift hyfsat. Han är obekväm framför kameror och tittar under lugg, trots att han inte har någon. Han är vansinnigt charmig och har oregelbundna tänder. Oh, oregelbundna tänder. Dessutom har han alltid hoodie på sig. Det är alltid killen med hoodie för mig. Det ser så inbjudande ut.

Jag drömde att jag klappade honom på magen. Det var så långt det gick. Och ändå har jag fått mer drömflashbacks dagen efter än jag fått av någon mer vulgär dröm någonsin. Det slog mig nu att mitt undermedvetna spelade mig ett spratt. Mot bakgrund av drömmen och dess efterdyningar har det nämligen slagit mig att jag inte har varit kär på över två år. Jag minns knappt hur det går till. Är det så att man har en speciell person man vill gå och klappa på magen hela tiden, eller vad är det för funktion mitt undermedvetna försöker aktivera?

Nåväl, nog med psykoanalys för idag. Tills vidare har jag ju T vars mage jag kan klappa på.

den gone corporate

Såhär kommer det se ut på hemsidan när det senaste tillskottet till byråfamiljen ska dokumenteras.


Skolfoto 2008?



Från vänster: S, J, B och C

den jag har skjutit upp

Nu börjar det. Itutagandet.

Om knappt två veckor är det meningen att jag ska skriva tenta i skatterätt. Det känns övermäktigt. Ogenomförbart. Jag har inte pluggat de senaste åtta veckorna och måste därför ta igen dem på två. Man kan inte ens kalla det spurt. Jag har ju inte deltagit i något lopp, så att säga.

Och min strategi de senaste åtta veckorna har såklart varit att ta itu med allt utom det. Allt från att redecorata badrummet till att samla kärnfamiljen för första gången på tolv år. Ikväll ska jag gå och lägga mig innan elva. Måste. Nu ska jag borra nya hål i toalettdörren och dammsuga och tvätta. Fast efter Idol såklart.

Så jag vädjar till alla som läser - kom inte med roliga förslag på saker de kommande två veckorna. Jag är redan bitter. Låt oss inte förvärra det.

Godnatt då allesamman.

den utan sömn

Nu har jag legat och vridit mig i sängen i två timmar. Kanske tre. Jag vet inte. Jag försöker att inte kolla på klockan för att undvika att bli stressad och manisk. Det finns aldrig några förklaringar heller. Det stör mitt struktursinne vansinnigt mycket. Rent rationellt sett borde jag verkligen kunna somna just idag med hänsyn till hur dagen har sett ut:

- Jag gick upp i ottan och var på spinning
- Jag tillbringade dagen på universitetet som man blir trött av bara man tänker på det
- Jag spelade charmig hela kvällen när jag var ute och åt med juristpamparna
- Jag drack champagne, gindrink, rödvin och baileys i angiven ordning
- Jag har försökt läsa och lösa korsord

Jag börjar misstänka att jag är muterad. När det varken hjälper att knarka eller lyssna på valsång måste man ju vara vanskapt i någon mening. Det finns ytterst lite jag kan göra åt den saken i så fall. Och det gör mig på ännu sämre humör om det nu är möjligt. Jag avskyr att inte få bestämma. Åh Makt. Varför hatar Makt mig? Har jag varit otrogen mot dig, Makt? Jag bönar och ber, Makt. Krälar. Ta mig tillbaka!

Weeeeell. Off to en till kopp varm mjölk. Det smakar anus för övrigt. Blä.

den om att komma hem

Det är som en präktigt dålig schlager med tre ackord, ett monotont röstläge och kärringvibrato. Typ Kicki Danielsson.

En dålig schlager är att ha åkt baklänges i drygt fyra timmar i en vagn med för mycket barnskrik och för hög kupétemperatur. Och att dessutom ha spammat sin egen blogg i tristess trots åksjukan.

Min rekreationsresa var alldeles för kort. Over and out.

den om att kissa eller; att tjejer går två på toaletten

Eller ja, att det bara är tjejer som gör så kan väl för all del vara en sanning med modifikation. Jag var till exempel på en obskyr fest i utkanten av Malmö i lördags där ett par snubbar gick in på toaletten före mig. De var å andra sidan ett par, så jag vet varken om kissande bedrevs eller om det räknas.

Förr i tiden var i alla fall detta etablerade fenomen ett problem för mig. Jag fick scenskräck av att ha sällskap inne på toaletten och gjorde allt för att undvika situationen.

Det var då. Numer kan jag inte ens prestera när jag är ensam på toaletten, vare sig jag är hemma eller på allmän plats. Allra värst är tåg. Just nu till exempel känner jag att min morgoncappuccino runnit igenom, men jag befinner mig på ett X2000 och det är fyra timmar kvar till Stockholm. Il faut kissa. Men jag vet med mig sen tidigare att jag inte får ro på en tågtoalett. Never gonna happen. På ett korvstoppat tåg är det alltid kö till toaletten dessutom, vilket ju inte precis underlättar.

Det finns förmodligen ett stort spektra av tvångstankar som jag inte mäktat med att analysera. Istället har jag utarbetat vissa strategier för att lugna nerverna. Förr räckte det med att sätta på vattenkranen. Men numer krävs mer raffinerade metoder. Jag riskerar givetvis att framstå som lätt autistisk, men det enda som fungerar är att använda magstödet för att aktivera my south parts. Så jag sjunger. Gärna "Me and mrs Jones" av någon anledning. Även andra låtar kan också fungera. Det är vissa toner som min blåsa reagerar särskilt på. Så vad göra?

Jag är innerligt glad att jag inte är man. Fatta mig framför en urinoar. Inte en chans. Jag skulle vara den som alltid använde toaletten med stängd dörr. Den bajsnödiga.

den med förvirringen

Det finns alltså två betydelsefulla H:n i mitt liv. Problematiskt när man likt mig leker Kafka och benämner folk vid deras förnamnsinitial. Sålunda kommer den ambitiöse läkarstudenten och tillika briljante jazzpianisten kallas HJ. Mitt andra H, den välklädde ekonomen från mellanöstern som går och lägger sig senast kl 22 varje kväll, går härmed under HM.

Sålunda är för övrigt det nya således. Det var allt ya'll.



Herr K. Fellow neurotiker. Ytterligare en vän till mig.

den om vardagsunderhållning

Livet blir lite roligare reflexivt har jag märkt. H har nämligen en fäbless för att göra om icke-reflexiva till reflexiva verb. Humor you guys.

Den här helgen har vi till exempel kissat oss själva, H har pluggat sig, undertecknad har tränat sig, vi har druckit oss, pratat oss om livet och lyssnat oss på the musics. Och det har varit oss så totalt härligt. Kuuuuuul.

den när allt blev förlåtet

När jag var här senast i somras skrev jag ett ganska spydigt inlägg om hur jag upplevde Malmö som fult. Men Malmö - jag tar tillbaka - allt är förlåtet!

My bad, verkligen.

En simpel analys ger att mitt intryck av Malmö emanerade från det faktum att H på den tiden fortfarande bodde i och pendlade från Lund. Enkom på grund av allt hattande blev min Malmöupplevelse besudlad. Men nu har H bejakat sin borgerlighet och skaffat bostadsrätt i downtown Malmö. Och jag tycker om den så mycket att jag inbillar mig att den är min.
Den ligger, så att säga, mitt i prick i korsningen Södra Förstadsgatan/Möllevångsgatan. Det ryktas till och med att Timbuktu lär bo i samma hus under något slags fingerat namn. Lägenheten är, i sann H-anda, en blandning av ekologi, teak-möbler, gröna växter och LP-skivor. Och balkongen sen, mina vänner. En majestätisk balkong. OMG alltså. OMG.

Jag kan se mig själv i Malmö i alla avseenden utom ett - SATS. Jag var och tränade igår och det var en plågsam upplevelse utöver det vanliga. Att plågas är en sak, men att plågas på skånska är en helt annan. Hurtighetssyndromet är ju kroniskt för instruktörer och det köper jag. Men när en hurtig uppmaning på skånska dunkar ur högtalarna vill man bara krevera och dö. Keom eon beoys eand geöörls. Dö, kvinna! Ta ditt rosa linne och dö.

Nej hörni. Nu ska jag gå och köpa ljung till H och pimpa balkongen.



Malmö är så nära jag kommit mellanöstern. Men det duger bra åt yours truly tills vidare.



Och à propos mångkulturellt så finner man denna thaifastfood utanför kassorna på ICA. Inte en nasty korvfastfood där man kan köpa slaggproduktskorv med ett svampigt bröd för 5 spänn, som i Stockholm.

den om skönhetsoperationer

Hey ya'll. Jag borde egentligen vänta, smälta, kontemplera och vara ödmjuk. Men ödmjuk schmödmjuk. Här kommer inte bli några barn gjorda, eller snarare, jag kommer inte kunna krysta ut något mer aktieägaravtal idag om jag inte ventilerar följande omdelbart.

Jag har just träffat min vän H och hans vän S. S hade några idéer som jag inte precis sympatiserade med. Av någon outgrundlig anledning började vi nämligen prata om skönhetsoperationer, varvid S helt utan pardon häver ur sig att han tycker att sådana ingrepp bör vara statligt subventionerade. STATLIGT SUBVENTIONERADE!
(Här skulle jag kunna påpeka att han hade svårt att uttala ordet subvention, men hey, jag kan väl vara the bigger person. Alla måste få ha en åsikt, oavsett hur svårt de har att formulera den... typ.)

Anyhoo, han drev sin tes med utgångspunkt i att utseende tillhör kategorin "stil" och att alla borde ha rätt till en sådan. Jag citerar: "Asså, om man inte känner sig som sig själv i en stor näsa ska man ju kunna operera den till en liten". 
Mitt sinnestillstånd var därefter detsamma som om man av misstag lyssnar på Ring P1 på morgonen. Man vill drämma yoghurtskålen i golvet, krossa radion mot kylskpåpet och skrika: tänk klart tanken innan du pratar, gubbjävel!

Det känns överflödigt att älta motargumenten. Den som mot förmodan håller med S behöver inte bemöda sig med att läsa min blogg. Efter en stunds eftertanke och ett samtal med T har hela den här episoden dock mynnat ut i en briljant idé: nämligen SUBVENTIONERADE LOBOTOMIER!
S borde vara den första att kandidera.

Nej usch. Nu får jag dåligt samvete. Det är ju egentligen ytterst synd om S. En stackars desillusionerad kille med stora komplex. Kanske tror han att han inte kan bli älskad om han inte gör om sin näsa. Men jag säger som Dr Phil - yeou have geot teu löööve yoseeeelf.



Ideal anyone?

den om scrapbooking

Dagens ämne är ett skruvat samhällsfenomen. Jag har just blivit varse the five w:s of scrapbooking. För alla som inte hade Lee i historia på gymnasiet står the five w:s för who, what, when, where och why. Anyhoo, jag var just på Swanströms och köpte papper till inbjudningskort.* Det visade sig då att en hel avdelning tillägnas scrapbookingmaterial numer. På rullställningar hängde avancerade former av rosor, hjärtan, bokstäver, pärlor och sidenband. Allt var självhäftande. Runt ställningarna stod kvinnor med överlmanikyrerade naglar. Minutiöst valde de ut vilka paljetter som passade bäst med hösttemat på deras nya scrapbookuppslag.

En karta med fem paljetter kostar 32 kronor. Jag har därför dragit slutsatsen att det här är 2000-talets version av att supa bort hus och hem - att scrapbooka bort det. Och jag är på god väg. Eftersom jag inte har någon karaktär lämnade jag ju såklart butiken med lila kort, pärlor i olika storlekar och vita band. Crappers.
Kan man inte bara lägga pussel istället? Eller byta nappar?


* Ja, jag tänker ha fest. Jag fyller år och what not. Alla som läser bloggen är välkomna. Ni och bara ni är mina riktiga vänner.

den om hur allt var bättre förr

Eller i alla fall jag. Min numer inte så goda vän H inspirerade mig att begå ett ödesdigert misstag - att läsa igenom min blogg. Bara för att snabbt inse att jag var avgjort bättre förr. Innan jag sålde min själ till djävulen och började jobba på advokatbyrå. Innan jag bitchade om ryggskott. Innan jag hade sambo. Innan jag fick healing.
Det är över nu.

Jag undrar hur jag ska gå vidare. Något smartass (läs: H) som har några förslag?

den när jag blev besatt

Av Jenna Jameson alltså. Så fort peruken åkte på tog Jenna över mig. Hon var en våldsamt obehaglig typ som pratade om sig själv i tredje person och det på engelska dessutom. Hon tyckte inte att hon skulle behöva betala inträde. Hon gick fram till främmande folk och frågade vilka av hennes filmer de gillade mest. Hälsade med tårna. Smygsöp på toaletten. Hon lackade när hon inte vann kostymtävlingen och hon dansade exotisk dans på scenen.

Jag friskriver mig från allt ansvar. Blame it on Jenna. Men det är grymt orättvist att jag är bakfull som en mäla idag och inte Jenna.

den om det svarta och det vita

Jag tycker att det har varit lite väl mycket gnäll på senaste. Och visst får man göra sig lustig över mig. Det är jag generös nog att bjuda på. Herregud, jag skriver ju en blogg. Då ber man ju om att förlöjligas.

Men dagens brännpunkt handlar om träning. Det har nämligen framförts mycket kritik om mina vanor de senaste månaderna. Åren kanske till och med. Kritik som jag inte kan låta bli att bemöta på ett publikt forum som detta.

Jag har ju för vana att gå på 6.30-klasserna. Och det kan tyckas rubbat, men det finns givetvis skäl härför. De är till och med nära kopplade till det jag beskrev i ett tidigare ett inlägg om psykiska åkommor. Behållningen av det inlägget är att jag får höga borderline-poäng och och är dessutom rätt obsessive-compulsive. Och varför skulle man träna före soluppgången om man inte var lite lätt störd?

Precis. Kritiken är befogad. Neuroserna är ett faktum. Men kom ihåg att det också är därför ni älskar mig, ait?