den som är slut som artist

I ett tidigare inlägg begick jag det ödesdigra misstaget orera i goda ordalag om min dåvarande kärlek Lars Eriksson. Jag var så lycklig, allt var så fint. Men det är över nu. Han är slut som artist. Jag vill inte ha honom i mitt liv längre. Det spelar ingen roll att han ber och bönar. Jag börjar tröttna på att han ringer femtio gånger om dagen. Ingenting han gör spelar längre någon roll efter hans uttalande. Fattaaaaa.

Lars i sin blogg angående en filmpremiär:
"Jag såg Frida Hallgren som är med i filmen Så som i Himmelen. Jag älskar den filmen, det är en av de få filmer jag sett två gånger på bio! Jag sa till henne att jag tyckte om henne i den filmen och henne som skådespelare i övrigt. Hon verkade glad, och för övrigt så ser hon lika fräsch ut i verkligheten som hon gör i filmerna :)"

Finn ett oförlåtligt fel. Så som i himmelen är förmodligen en av de sämsta filmerna som någonsin producerats och visats i Sverige och hujedamej, till och med i utlandet. Det är en skam inte bara för svensk film utan för Sverige. Landssorg. Flagga på halvstång någon!
När jag såg Så som i himmelen på Röda kvarn (innan det blev Urban Outfitters, duuuuh) skrattade jag nervöst hela filmen lång. Både åt det generande korkade manuset och den generande korkade publiken som föreföll ta intrigerna på allvar och dessutom, som det heter, "beröras" av filmen. Kanske fällde en tår när Micke Nyqvist dog till tonerna från sin egen kör. Jesus.

Och Frida Hallgren. Fullkomligt obstinat. Och sen en smiley på det. Euh. Lars får gärna halka och bryta lårbenshalsen for all i care.



P.s. T kommer slå mig med de lemmar hon har kvar om jag inte skriver att det är synd om henne för att hon stukat foten.
Done and done T! D.s.