Hela sommaren har jag varit paranoid över att bli ihjälkörd av fellow cyklister. Men som med allt annat i mitt liv är min fiende inte alla andra, utan... trumvirvel... jag själv. Detta fick jag återigen bekräftat i söndags när jag och T skulle cykla den korta sträckan från Wonderflat till St Eriksplan. När vi kom till Vasaparken var det lövhalka. T som satt på pakethållaren flög över på vänstra sidan och jag lyckades gira men halkade på nästa lövhög åt andra hållet. T landade på höften och jag landade med bröstkorgen på styret. Det var inte jätteskönt. Men nu har vi blåmärken (eller grönmärken) så det står härliga till.
Jag tror att det här kan ge mig viss streetcredd. Fett ghetto att vara totalt bruisad. Förutom att det inte var snuten som orsakade det förstås.
T däremot ojar när hon ställer sig upp, sätter sig ner, ja, när hon rör sig över huvud taget. Men trots min skadeglada läggning kan jag förstå gnället. Se på bilderna längst ner hur mycket det ser ut som att hon varit och bråkat med sina huliganpolare.
Det gula området mitt i sörjan är verkligen imponerande. Kroppen använder hela färgspektrat minsann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar