den som inte skulle blivit

Jag är kvar. Bitter som aldrig förr. Vatten på kvarnjäveln och what not.

Gårdagen som skulle inneburit min dramatiska sorti bestod av idel farväl. Tala om att man känner sig en aning tilintetgjord när man efter stora ord och gester tvingas återvända... på grund av strejken!
Vid sextiden tog jag mina 50 kg som jag rakt inte kunde bära själv (trots all bodypump ytterst svårsläpat, konstigt nog) ner till Rivoli efter att M och I kommit med den briljanta idén att åtminstone välja färdsättet taxi till flygbussarna. Planet skulle gå vid nio och jag kände mig kaxigt ostressad. När jag, efter att minst tre lediga taxibilar ignorerat mitt vinkande, fick tag i en taxi, angav jag destinationen Denfert-Rochereau, s'il vous plaît, varpå taxichaffisen säger: Det kan du fetglömma. Ungefär. Då visade det sig att hela området i fråga var avstängt för demonstrationer. Stolta jävla fransmän som demonstrerar för att spärrvakter ska få fortsätta gå i pension vid 50 års ålder. Suck it up människor.
I vart fall så rådde chaffisen mig att åka taxi hela vägen till Orly. Kände mig tämligen maktlös i det läget och antog erbjudandet. Efter att han svurit ett hundratal gånger åt köerna som gjorde att vi kröp fram i 20 km/h, anlände jag till Orly. Kalaset kostade då 50 euro. Med lite enkel matematik kan man dra slutsatsen att det kostade mer än själva flygbiljetten. En strejkfri dag skulle det ha kostat 25. Anyhoo, jag kom dit bara för att se att mitt flyg var inställt. Återigen på grund av strejken som tydligen drabbat främst Norweigan airlines. Not so much någon annan destination än just Stockholm heller. Norweigan airlines hade heller ingen informatör på plats. En man blev så arg att han svimmade in kön till incheckingen.

I turbulensen pratade jag med två tämligen frustrerade kvinnor. Kvällen var en deja vu för dem, då de gått igenom samma procedur att åka ut till Orly för att se att flyget var inställt även i måndags. Till skillnad från vissa andra hade de dessutom jobb och ansvar och grejer att komma hem till, vilket gjorde situationen än mer kritisk.
Jag har nu åkt snålskjuts på deras driftighet och fått en biljett bokad på ett SAS-flyg imorgon bitti. Annat bolag, annan flygplats. Håll tummarna.

Eftersom jag är i Frankrike har denna kväll bestått av alkoholdränkning av frustrationen. En klassiker. F och M gjorde mig sällskap över ett eller två eller x antal glas vin på Chez Prune. Det kändes värdigt.

Enligt vad Kafka beskriver i Processen blir han oskyldigt häktad, inspärrad, kvarhållen. Jag börjar misstänka att jag och han har väldigt mycket gemensamt. Jag hör av mig om jag någonsin tar mig härifrån.

den sista

Igår firade jag födelsedag. Det faktum att så många gjorde mig den äran att höra av sig bådar gott inför min hemkomst, eftersom jag därmed förutsätter att jag har en plats kvar i folks hjärtan. Jag vaknade av ett sms från H, punktligt klockan 07.30. Efter det låg jag och vred och vände mig till klockan 10, då jag hade fått strikta restriktioner av S att inte gå upp ur sängen förrän dess hon sa till. Det visade sig sedan att hon förberett frukost med mandelcroissants. Härlig tillställning.

Resten av dagen gick åt till att klämma in 40 kg bagage i två väskor som uppskattningsvis rymmer 10 kg vardera. Rulla, vika, pressa. Jag tror dock att det gick vägen och att jag har en alternativ karriär som packare in charge om det skulle skita sig med juridiken. Hm, lagerarbetare heter det kanske. Och emballerare med en eufemism.

Till kvällen åt jag födelsedagsmiddag/the last supper med järngänget, som bestod av falafel från stället på koshergatan som är "Lenny Kravitz-approved". Den mannen kan sin falafel. Sen hade I bakat en dessert. Och presenter fick jag. En kokbok, en dikt som S hade komponerat på franska, eiffeltornsörhängen, en signaturmugg och en thermos från Starbucks mm. Så här glad blev jag då:




Om bara ett fåtal timmar anländer jag till Arlanda. (Till? På? Prepostitioner är svårt till och med på modersmål). Mitt svenska nummer är numer i bruk, så alla "gud vad jag har saknat dig-sms" kan skickas dit. Tack och hej.

den med patrioten

Fy tusan vad mysigt det är att ha gäster ibland. I alla fall när det kommer hit välartade, rappa människor som brukar samma lingo som undertecknad. Tydligen har jag placerat min egen jargong på en hög piedestal och saknar förmåga att värdera andra varianter. Jag ser emellertid inget fel med det. Jag har lärt mig av fransmännen att man ska vara stolt över sitt språk. Gärna på gränsen till arrogant intställning ska man ha. Det är ingen hypotes; jag har de facto blivit utskälld av en fransos som ansåg att det var "ridicule" att jag inte hyste större respekt för mitt land och mitt språk. Snubben hade tydligen bott i Sverige under sex månader och således ansåg han sig behörig att berätta för mig om hur Sverige var, om vårt välfärdssystem och dess fördelar. Vi som överger det för att upptäcka andra länder är inte särskilt intelligenta eftersom "det inte blir bättre än i Sverige". Charmerande kille by the way.

Det är kyligt ute nu. Mina kära gäster tog med sig kylan från Sverige visade det sig. Tack snälla. Hmpf. Men trots att det inte är många grader över plusstrecket idag, blommar pelargonerna än på vår innergård. Det är helt orimligt rent naturvetenskapligt. T utbrast förundrat: "Om jag vore pelargon skulle jag då rakt inte välja att blomma nu". Och jag förstår det inte heller. Men å andra sidan känns det från och med nu legitimt att lyssna på julmusik och bära raggsockor. (Inte för att vi inte gjort det sistnämnda sen september. They don't do golvvärme i det här landet). I onsdags firade jag, S och M vår sista kväll ihop med tända ljus och Peter Jöbacks julskiva, som givetvis var det mest essentiella i min packning i augusti. På Starbucks är det julpyntat och de har släppt årets bästa skiva; Starbucks Christmas Compilation CD. Frukta ej, ni kommer allesamman få ta del av den, trots att Starbucks tack och lov inte öppnat i Stockholm. Den kommer gå på repeat när jag har kombinerad välkommen hem carro-, födelsedags- och glöggfest.

Nu går det inte för sig att sitta här längre. Jag har farväl att ta. Först och främst ska jag duscha efter ett sentimentalt avsked till vad som kanske var min sista bodypump en francais. En sista gång kommer jag och kittlar era frankofila centra på detta forum, men från och med tisdag är mitt svenska nummer åter i bruk och från och med onsdag är hela jag i bruk i Stockholm.
Grosses bises tills dess.

den när katten kom ut ur korgen

I tolv veckor lyckades jag hålla den unika tigern hemlig för alla som må beröras i den. En slug jävel - D - tryckte ner några tangenter och mitt fria forum var ett minne blott. Således kan viss censurering förekomma i de sista posterna innan min avresa. Vilken klaustrofobisk känsla det är att behöva tala gott om folk. Det känns främmande. Olustigt.

Jag har i vanlig ordning mer sarkasmer än visdomar att bjuda på. Vad jag dock vill poängtera när jag fortfarande har chansen, är följande lilla aforism. Jag tenderar ju som bekant att överanalysera ungefär allt som kommer i min väg. Inget passerar Odén utan en grundlig scan, som man brukar säga. Således fanns både medel och mål med den här lilla avvikningen till resa.
Men eftersom jag totalt saknar ödmjukhet har det inte förrän nu slagit mig att man kanske kan förstå "meningen" (nödord, läses med mycket distans) med saker och ting i väntan på Godot. Låt mig exemplifiera. Jag är ju ursprungligen här för att finna Godot. Men han lär osannolikt knacka på dörren any time soon. Med andra ord är lärdomen fullbordad av de slutsatser man kan dra redan i väntefasen. Nog har jag hittat mig själv igen, alla gånger.

Oj. Det var inte meningen att go straffrätt on your ass med fullbordanspunkter och dylikt. Hur som helst är det nog en effekt av gårdagens stora händelse - jag får hoppa på juristlinjen omedelbart efter min hemkomst!
Jag brukar inte utdela många utropstecken, men det känns påkallat. Även jag har tydligen flyt ibland. Ser förtjust fram emot den stress och totala världsfrånvändhet det innebär att ställa in sig på juridik-mode. Förstå att jag inte använt min hjärna på ett halvår. Känner mig ringrostig, men hoppas att viloläget inte orsakat permanent skada på hjärnkapaciteten.

Stay tuned för fler metakognitiva inlägg om höstens händelser

den med min scheme

Jag tycker om norska. Jag vill nästan påstå att hur det än blivit med franskan så har min norska blivit mer och mer oklanderlig. Igår skulle jag boka flygbiljetter och eftersom jag utan minsta tvekan kommer överstiga SAS bagageviktsrestriktioner (för att inte tala om ryanairs, som personifierar snålhet, då man numer måste betala för allt incheckat bagage), åker jag med Norweigan. Föredömligt billigt för oss tungviktare. Själva bokningsritualen var dessutom gårdagens höjdpunkt. Hur mycket roligare är inte "flyplassen" än "flygplatsen"?
Det oroar visserligen en cynisk själ att risken finns att man uppfattas som positiv och trevlig om man skulle få för sig att konvertera till norska. Å andra sidan är min norske vän (som tidigare figurerat på bild) här ett litet svart stycke likt mig. I vart fall får jag inga provocerande optimistiska vibbar från honom, så rädslan förefaller överflödig.

Nu börjar jag räkna ner dagarna. Tisdagen den 20:e november återvänder jag. (Dagen efter min 22:a födelsedag, hint hint). Det ligger tämligen nära i tiden, vilket gläder mig. Jag kommer således kunna medverka på ett flertal spelningar i slutet av november, varav inte mindre än tre sker i Stockholm. Jag har hört att ni har det kallt där hemma, så om även era hjärtan frusit till en smula på kuppen, har ni med andra ord möjlighet att komma och tina upp dem med lite reggae. Riva Babylons murar och sådär. Och träffa mig.
Igår satt jag på ett kafé vid st michel, som hade vad som i det här landet är ett sällsynt koncept, nämligen fair-trade. Vid bordet bredvid satt en lagom ovårdad kille och läste en politisk tidning. Han tog kontakt efter ett tag och började hålla ett engarerat men föga övertygande tal om hur jag borde manifestera mer. Under tiden han pratade envisades ett gäng blomflugor med att cirkulera runt hans huvud. Den enda förklaringen jag kunde komma på till varför blomflugorna lät mig vara, var att de kanske var mer into den mindre tvättade hårtypen. Och hur ekvationen gick ihop vet jag inte, men jag saknade i den stunden mitt band intensivt. Så juridicum, schmuridicum. Jag kommer hem ändå, för jag behöver Livelihood och Livelihood behöver mig.

Dessutom har jag gått i skolan illegalt den senaste veckan, så det kan ju vara läge att sjappa innan man utsätts för reprimander. Som ni vet är jag rätt anal av mig och förmår inte ens planka på tunnelbanan. Att jag gått en vecka i skolan innebär därmed ett stort steg i min personliga utveckling. Men hur tillbakalutad jag än försöker låta när jag stoltserar inför de andra med min scheme, så darrar ändå underläppen till ibland.

Nu ses vi verkligen jättesnart mina vänner.

den där poletten föll ner

Jag saknar biblioteket. Jag saknar hur det är så tyst där, att man kan höra hur min höft knäcker för varje steg jag tar med högerbenet, när jag går fram och tillbaka mellan läsplats och kafé sexan. Jag saknar surdegsbröd. Jag saknar att förare respekterar stopplikten vid övergångsställen. Jag saknar kaffe latte och jag saknar intellektuell stimulans. Att vara stressad och bara den banala saken att kunna sitt språk.

Om jag inte var så militant ateistiskt lagd skulle jag tro att någon högre makt försökte signalera till mig att jag är redo för Stockholm igen. Förr var jag uttråkad där och nu är jag uttråkad här. Nog för att kalla kårar fortfarande ilar längs med ryggraden när jag tänker på tex. fredsgatan. Men dels så har hela det fenomenet raljerats över in absurdum i det här hushållet och således skapat en välbehövlig distans. Dels så är det faktiskt vinter nu, så det kommer ändå inte på tal att gå dit. Smooth.

Kulmen på kurvan var dock en händelse häromdagen, när jag satt på Starbucks (se bilden nedan) och tittade ut såg jag en kille gå förbi. Han hade på sig en orange Eastpack-väska. Helt plötsligt slog det mig att jag saknade jurist-Pontus, som envisades med just en orange Eastpack-väska tills dess den gick sönder. Då köpte han en grå.
Poängen är att jag tänkte komma hem. Beslutet är dock avhängigt juridiska institutionen och huruvida jag får hoppa på i slutet av november. Men hey, jag är en sån där problemlösare. Så kanske ses vi snart allesamman.

den med idol

Jag försöker sluta säga "eureka" hela tiden, men uttrycket saknar motstycke i det som resterar av mitt vokabulär. Inte för att jag springer om kring naken längs Seine som Archimedes gjorde, men jag kan absolut förstå att man opponerar sig mot min frekventa användning av uttrycket. Men i brist på bättre måste jag få klämma ur mig ett eureka för Piratebay. Vilken liten guldgruva jag har hittat. Internet 2007 alltså. Piratebay ger oss nämligen möjlighet att följa Idol som vore vi kvar i Stockholmslunken. Det är så skönt att få störa sig. Vrida sig i illamåendekrämpor varje gång någon säger "leverera" eller pratar om "svenska folket". Jag älskar att hata.

Imorgon är det allahelgonafeast här. Hos er också kanske? Här innebär det ju, med alla katolska traditioner och what not, att allt är stängt. Tillika skolan. Just det, det har ni kanske ännu inte blivit varse allesamman; jag har börjat gå i skola. Glasslevning kändes inte som rätt steg på karriärstegen. Skola är fett, man får typ använda hjärnan och grejer. Jag går dessutom i en grupp som består av fyra elever. Fatta många sylar man får i vädret. Idag har vi diskuterat tjurfäktningens vara eller icke-vara, att använda päls eller ej samt kosmetisk respektive medicinsk djurtestning. I debatten om tjurfäktning fanns inte många opponenter dock, eftersom ingen av oss fyra kommer från Spanien som dess förespråkare tydligen kommer från, enligt lärarinnan. Jag använde ordet obsolet på franska och fick en adekvat mängd beröm. Jag börjar ana att jag rockar det här språket.

Nu dröjer det inte alltför länge innan jag kommer hem. Befriande nog ser det ut som att lägenhetssituationen har fått en lösning och jag ser fram emot att kunna bjuda på sentimentalt-och-kärt-återseende-glögg någon annanstans än hos min far. Jag misstänker att han är rätt nöjd med den saken han också. Så glögg gott folk. Om det finns ugn där jag ska bo utlovar jag också hembakt mjuk pepparkaka.

Om inte solen skiner så förbannat somrigt imorgon ska jag slänga på peter jöbacks julskiva det första jag gör. Imorgon är det november och officiellt startskott för julmusik vilket, förutom glögg, är det enda jag gillar med jul. Redan i augusti när jag skulle packa mina nödvändigheter och åka hit var Mariah Carey respektive Peter Jöbacks julskivor på hög prioritetsnivå. Rudolph here I come.

Nu ska jag slänga på mig ett fynd från Montreuil-marknaden som vi besökte i söndags och gå och träna. Det är en intensivt rosa munkis som jag hoppas ska gå hem på passet "bodycombat", vad nu det är. Marknaden var för övrigt en angenäm upplevelse. S blev så till sig av alla klädberg att hon glömde bort att vara bakis. Jag tycker om att kämpa lite, gräva lite djupare och pruta lite mer, när premissen är att inget kostar mer än 2 euro. Man behöver inte vara generad. Vi ses igen Montreuil. Och er, kära trogna anförvanter, ser jag också snart igen!

den med gossedjuren

H berättade en charmerande historia för mig en gång. Hans syster hade träffat en fransman för säg femton år sedan. Idag är hon 35, gift och har barn. Samma fransman skickar fortfarande blommor och gossedjur till henne när hon fyller år.

Jag tror jag har träffat min gossedjurskickare i alla fall. Här existerar inte tretimmarsregeln när man ska svara på sms till exempel. Tvärtom. Om jag inte svarar efter en kvart skickar han ett till. Eller ringer. Jag måste slå upp "du kväver mig" i ett lexikon. Vi träffades igår. En timme efter vår rendez-vous får jag ett sms som jag inte svarar på. Två timmar senare ett till. Jag svarar inte. Denna morgon har han ringt tre gånger och skickat två sms. Jag har inte svarat, men tydligen är det ingen hint. Begreppet hint verkar för honom främmande och inte bara för att det är på engelska.

Igår hade vi 7-mannamiddag i vår synnerligen enkla boning. Ambitionsnivån däremot var hög. Alla deltagande uppmanades att tala franska. Och det gick över förväntan. Vi höll ut flera timmar med hjälp av vin, bouillabaisse och edith piaf. Det är befriande att få prata franska med svenskar. Föga frapperande månne, men jag gillar ju att känna mig bra. Ja, det där sista var väl knappt nödvändigt att tillägga. Jag misstänker nämligen att ingen utom mina homies som redan känner mig läser den här oerhört universellt intressanta bloggen.

Jag har för övrigt erfarit lite hippievibbar. Det hela har resulterat i att jag köpt en groddlåda. Nu växer små nätta alfalfagroddar i mitt kök. Jag ska sköta om dem som vore de mina barn. Eller förresten, barn skulle jag tappa bort eller inte orka med. Men som jag sköter om S då kanske. Jag tror att hippiegrejen emanerar från en stor avsaknad av reggae i mitt liv. Jag känner att reggaen talar till mig. Snart kommer jag kära kärlek och frihet.

Vi har ett tämligen begränsat nyhetsflöde här nere. Men idag lyssnade jag hör och häpna till en rapportsändning som kom med för mig mycket lovande nyheter. Tydligen sjunker bostadspriserna i Stockholm. Yay!

Jag har börjat oroa mig mycket för den penibla situation jag eventuellt försätts i att behöva flytta hem till min far när jag kommer hem. Nog för att min far är charmerande, men jag har ingen önskan att bli hans inneboende för det. Så detta är en desperat vädjan till alla som känner sig manade att hålla ögonen öppna åt er arma vän som annars är på väg rakt mot uteliggarhood.

Min macbook som efter H:s förslag heter Keith (efter Keith Jarrett sannolikt) är pur kärlek, men vi har något otalt med varandra vad gäller bilduppladdning. Jag återkommer med fler posebilder på mig själv (givetvis) i olika miljöer så snart jag och Keith löst fejden.

den med mina grejer

Jag tänkte försöka vara originell den här gången och öppna med något positivt. Det känns lite obekvämt, men ibland måste man rubba sina cirklar. Jag skulle kunna berätta om igår utan att möta för mycket motstånd. Det var nämligen en kväll av idel positiva händelser. Först var jag på "återbesök", om man så vill, i mina gamla hoods där jag bodde 2005. Jag, en vän från Sorbonne och en av våra gäster som behövde rastas (eftersom han är M:s gäst och M har varit dödssjuk i över en vecka) var och åt på L'industrie. Jag beställde givetvis samma mat som jag gjort i princip varje gång jag varit där (eftersom jag ju är 80 år och inte tar några risker i onödan). Till mitt försvar kan också sägas att det inte finns rum för misstag när man får bord halv elva och jag hade kunnat äta upp Viktor. Fantastiskt ställe i alla fall. Sen mötte vi upp resten av gänget på Popin och begav oss till Trip-tyque. Jag har nämligen hittat ett samarbete med elektron. Jag brukar dansa min jag-har-just-fått-en-elchock-dans och så länge man inte tar det på jag-är-på-fredsgatan-och-försöker-dansa-techno-allvar så är man rätt safe. Kulmen i alla fall var när jag träffade ett gäng fransmän och pratade franska i tre timmar. En av killarna kanske var min själsfrände, eftersom han liksom jag avskyr värme. Det är en väldigt provocerande sak att säga i det här hushållet eftersom S har en pakt med solen och det är en skymf om jag uttrycker mitt missnöje. Jag höll i alla fall låda väldigt länge om allt som hade med svettiga, stinkande, kladdiga tunnelbaneresor att göra. Jag är sjukt nöjd med mig själv. Jag gick genom tavlan och ut ur bilden. Skön grej. Nu är vi kompisar på franska. Fatta, jag har en personlighet på franska. Yeah.

På onsdag ska jag provjobba på glasskafét. Jag ska bli glassleverska. Min fjärde karriär här på åtta veckor. Hur mycket gillar man inte den statistiken.

Jag fick min dator i fredags. Bannade mig själv för att jag inte kommit på att man kan beställa från Sverige och få hitfraktat förrän nu. Om jag bara gjort det för åtta veckor sen hade ju boken kunnat vara tryckt nu ju. Å andra sidan kvar jag väl tvungen att hitta mig själv igen först, innan jag kunde skriva.
Jag har fortfarande inte vågat sätta på den. Den är för vit. För fin. Den skrämmer mig i sin yttersta perfektion. Men jag ska närma mig den idag.

VI har som bekant gäster och har bott sju personer på fyrtio kvadrat i två dygn nu. Förutom de uppenbara problemen med att ta sig från punkt A till punkt B i lägenheten samt att alla ska bajsa samtidigt så består min största frustration i hur det inte råder syskonregler oss emellan. Alla andra som har syskon vet att man får låna om man frågar, inte annars. Ingen sådan kodex finns här. Kalla mig anal men jag är alldeles för integritetsmån för att inte bli totalt perplex när mina badrumsartiklar står utan kork på helt andra ställen än jag brukar hålla dem på. Ni vet, var sak har sin plats och what not (väskplatsen, skoplatsen... ja, har varit med förr). Eller att jag vid frukostbordet upptäcker att mina mjukisbyxor som jag inte hittade när jag letade, de facto bärs av någon olegitimerad.

Nu ska jag ta med mig min nya mackie och sätta mig på Starbucks. Jag får så mycket skit här för att jag gillar Starbucks. Men enligt ovan angivet är jag ju per definition Freuds fallstudie av en anal människa. Jag tycker helt enkelt inte om att chansa när det gäller något så ödesmättat som kaffe. Och kvaliten är mycket ojämn i den här staden. Därför känns Starbucks tryggt. Varför är jag ens defensiv? Ni känner mig. Jag känner mig.

Bra. Tack och hej.

den när jag är den som är den

Jag börjar försumma trädgården jag odlat, mitt forum för självutlämnade, kärleksbarnet jag klämt. Min lilla bloggie alltså. Men hädanefter skall inget passera obemärkt i bloggosfären som inte gör det "irl", som vi cyberspacevana brukar säga. Från och med nästa vecka har jag verkligen inget att skylla på, så harangerna om att leva utan alfabetets tre sista bokstäver och dylikt kan ej längre förekomma... FÖR JAG HAR KÖPT EN MACBOOK!

Det förtjänade till och med ett utropstecken. Min nya baby anländer snart och då är ambitionen att jag ska återuppta det här "skrivandet" jag orerar om ibland. Jag har ackumulerat en del stoff här nere, som man säger på fackspråk. Och dessutom - inspiration, schminspiration. Min lilla mackie kommer per definition bli förlängningen av min kreativa, högra hjärnhalva. Jag skulle rakt aldrig be om mer. Sen är jag under upplärning vad gäller alla funktioner man kan dra nytta av genom så kallad "hacking"-teknik (som det heter på rättsinformatiken, för er som förstår referensen).

Anyhoo. Idag är det onsdag. Jag fasar inför den kommande helgen då vi väntar inte mindre än tre gäster. För att inviga er i den accelererande paniken och klaustrofobin ska jag förtälja att vi har två dubbelsängar i det här hushållet. Och en dusch som tenderar att kloggas igen efter två användningar. Ja, ni kan nog fylla i luckorna vid det här laget. Den enda lösningen såvitt jag kan se är att två personer får bli tilldelade uppdraget att spela bortamatch. Jag kan sträcka mig till att alternera. Men i övrigt kompromissar jag i minsta möjliga utsträckning vad gäller min sida av sängen. Gud, jag kommer behöva många terapitimmar efter det här.

Och sen kör det på i rullande schema. Jag har egentligen inget problem med gäster förutom när de är ALLA ANDRAS. Just det. Ingen av mina vänner behagar hälsa på mig av vad jag förstår. För den som tror att jag inte är besviken (och därmed heller inte känner mig) vill jag ta tillfället i akt att explicit dementera den tanken. Jag är mycket besviken och eftersom jag har det charmiga draget att aldrig glömma något, få nu för allt i världen inte för er att jag inte kommer minnas detta.

Hmpf. Liten samvetesresa for ya. Jag är så vän och foglig annars på det här forumet. Cynisk månne, men inte otrevlig, så jag kände att jag hade en kupong att lösa in. Jag gillar er egentligen, men er frånvaro får mig att starkt betvivla om det är besvarat. Enligt sången kommer jag hem igen till jul, vilket därmed är er deadline.

Over and out.

den med å, ä och ö

Alla som någonsin träffat mig vet att jag min utgångspunkt här i livet är att alla människor är onda till dess de bevisat motsatsen. Ibland passerar emellertid människor som får mig att ifrågasätta uppfattning. En sådan har vi träffat här som helt sonika lånat ut sin dator till vårt arma oupkopplade kollektiv. Så här kan man tex. se ut när man är så snäll:



Så nu har alfabetet fått påökning med tre bokstäver och bloggen kan åter uppdateras som den förtjänar. Om ni för övrigt tycker att jag har utvecklat en fäbless för kolon så handlar det bara om att jag är van vid franska tangentbord där man måste hålla ner skift för att få en punkt istället för ett kolon (logiskt givetvis, som allt annat här).

Ibland kan internet göra en så glad. Idag vaknade jag till fyra fyrar i GP till vår skiva som tydligen släpps idag. Det gjorde mig glad. Lite vemodigt också för all del, att inte få vara med om det hela. Men jag har engagerat mig musikaliskt här ändå ska ni veta. Se nedan bildbeviset sedan i söndags när jag sjöng inte mindre än tre låtar på jazzklubben. (Notera väl hur lidelsefull jag är på en av bilderna).



Mina framträdanden genererade i ytterligare en musiker att addera till min grupp. Så nu har jag gitarr, bas och... flügelhorn. Jag vet inte riktigt men jag börjar misstänka att det kan vara ett genidrag att inte ha standarduppsättningen av instrument. Hur ska man bli stjärna om man inte är originell, menar jag.

Jag är kvinnan som håller sitt ord, så här har ni mitt nästan-khemiri-fynd:

Dagens bildkavalkad bjuder bland annat på en inblick i hur en tvättdag ser ut i Paris (dvs. hur mycket husvagnshustru jag kan se ut) samt lite semesterbilder från Jardin du Luxembourg.

den med nuit blanche

Det ar aterigen sondag. Min sjatte sondag i Paris om man raknar pa det. Jag tar det valdigt piano idag. Mitt huvud ar en tegelsten som vill losgora sig fran kroppen efter den daliga idén att blanda rott, vitt och rosa vin under gardagskvallen. Mina ben har ocksa nedsatt funktion. Hur 80-tal ar det inte med traningsvark? Kanns sjukt fanigt i alla fall.

Vad galler min kamera sa har jag, bortsett fran igar, inte anvant den pa flera veckor. Darfor ar bilduppdateringen mindre ambitios an tidigare. S har emellertid spelat ut sin paparazzigen sa det tacker upp bade hennes och min fotokvot. Jag skulle garna bjuda pa lite ogongodis direkt fran Thogersen Art inc. men det ar oklart var stjarnan sjalv befinner sig, sa ni far ge er till tals. Upcoming ar i vart fall en bild sen festen i fredags pa en norrbagge som inte helt saknar J H K:s charm. Att han dessutom inte ar frammande for diskussioner om Focault underblaser ju ytterligare likheterna. Har ar nagra av gardagens alster i alla fall.


Bild nummer tva ar ett exempel pa min och S senaste fotoinstallationsteknik - satta kameran pa en soptunna (lagom hojd) och anvanda sjalvutlosare. Bild nummer tre ar ett exempel pa M:s fototeknik - att se valdigt mycket fredsgatan ut. Den fjarde kanns mest valdigt Ika i rutan.



Har ser vi ett exempel pa kulturuppbad. Igar firades namligen Nuit Blanche. Vit natt helt enkelt. Alla var vakna. Det har var ett slags pjas uppspelad pa Place de la Colette. Resterande bilder kommer fran Paris Paris. Hur det lilla stallet ska vara det haftigaste man kan astadkomma i Paris forstar jag rakt inte. Men a andra sidan forstar jag inte hur ett litet stalle som fredsgatan har liknande status i Stockholm heller, sa felet ligger kanske hos mig, vad vet jag.
OBS! For att denna blogg inte ska ha nagra drag av det amerikanska, kristna pafundet Facebook, forsoker jag undvika bilder pa mina vanner i for hog utstrackning. Denna pa Ida var dock for bedarande for att inte exponeras.

Jaha. Eventuellt sjunger jag jazz ikvall. Sen far vi se vad det blir av den nya veckan. Har hangt alldeles for mycket pa svenska ambassaden (H&M) pa senaste. Sa jag kanske ska avancera, vi far se. Over och ut.

den med bodypump

I rest my case. Kommer inte berget till muhammed sa far helt enkelt muhammed komma till berget.

Eureka. Jag har kommit pa varfor jag inte till fullo nojs over min Parisvistelse. Det har enligt min teori valdigt lite med Paris att gora men desto mer med endorfiner. Jag trodde att jag kunde vara en normal manniska. Promenera hela dagarna, fika, skriva och vara glad. Men jag ar inte normal. Varfor jag envisas med att tro det ar absurt; inget hittills i mitt liv har tytt pa att jag skulle vara det.

Den felande lanken ar avsaknaden av bodypump. Eller annan traning som genererar i skakande lar och varkande armar. Sa enkel losning. Men sa dyr. Det enda stallet som tillhander de traningsformer jag foredrar tar ocksa generande summor for det. Jag betalade 303 ? for tre manader. Det var ironiskt nog det reducerade studentpriset.

Imorse fick jag i alla fall kanna mig hemma. Den bekanta bodypumpen nummer 62 (koreografin byts ut 4 ggr om aret, om nagon matematiker vill rakna ut hur lange fenomenet existerat) kandes overallt, efter fem veckors uppehall. Men tro inte annat an att jag log hela passet igenom. Varenda marklyft och bicepscurl.

Sen dess har jag flugit fram pa gatorna. Idag har jag ocksa lunchat med gitarristen som ville spela Stevie Wonder. Han var uppskattningsvis 35, liten, korpulent, halvflint och bankman. Han hade scenskrack ocksa. Men jag lyckades fora konversation pa franska i en timme, vilket ungefar motsvarar den totala tid franska jag pratat sen jag kom hit. Han verkade snall men ensam. Jag fick nastan lite moderskanslor. Vi ska engagera nagra fler i vart projekt i alla fall och jamma i helgen. Varfor inte liksom. Jag ar ju en oppen manniska. Spontan. Haha.

 

Nu ska jag ta min eftermiddagsfika pa Starbucks innan jag gar och knegar. Skriva lite lattexter till Magnus dubbar. Man blir sa kreativ av bodypump ni vet. Karlek till er alla.

den med regelverket

Sondag. Dygnet pa anda och en bris av angest passerar i rummet. Sondag som sagt.

I fredags jobbade jag pa mitt nya jobb. Laget under kontroll anda. Litet och extremt franskt stalle. Côte de boeuf, tartare de thon och entrecôte. Jag var ensam servitris och sen var det en kille i baren, Felicien, som rokte och drack rodvin hela kvallen. Fransk men snall. Pa fredagkvallar spelar ocksa en jazztrio i ett horn. Ni forstar den stereotypa stamningen.
Det var i vart fall inget nederlag for sjalvkanslan att vara dar. Tva belgiska kvinnor pussade pa mig nar de gick, kallade mig deras "petite fille" och dricksade generost. Bekraftelsebehov ar min arvedel. Apropa dricks sa var den anda betydande och an mer lovande ar det faktum att jag far lonen direkt i handen varje kvall. Huruvida nagon fransk myndighet forvantar sig att jag sjalv ska betala in skatt ar dubiost. Har far man ju lonen brutto. Planen ar att skylla pa straffrattsvillfarelse om nagon skulle kommentera att jag inte har nagra planer whatsoever pa att betala in skatt. Tyvarr har jag mot alla odds lart mig lite for mycket pa juristlinjen for att sjalv tro pa den bortforklaringen. Well well. Ingen respekterar regler har anda. Chefen var tex en halvtimme sen till min jobbintervju.

Merde detta u-land. Har nog aldrig blivit sa explicit provocerad som igar. Det var lordag. Jag och magnus skulle ga pa H&M och Zara. Man tar seden dit man kommer ni vet. Jag ar ju inte fodd igar, sa eftersom det var lordag och darmed total anarki i dessa butiker, gick jag till herravdelningen for att prova klader. Nar jag statt en halvtimme i ko och ska ga in i en provhytt stoppar butiksbitradet mig och sager att du din javel, du ar kvinna, du kan inte prova har. Jag sager: men monsieur, s'il vous plaît! Han skakar pa huvudet. Jag papekar att han ju maste sett mig i min kvinnliga kroppshydda under de 30 minuter jag koat. Han kunde ju sagt till lite tidigare menar jag. Han rycker pa axlarna. Jag biter mig hart i lappen och gar darifran. Till kvinnornas omkladningsrum. Koar 45 minuter till for att inse att alla fem plagg ar fula.
Och anledningen till att jag inte fick prova var for att jag var kvinna. Hade inte spelat nagon roll om jag provat herrklader eller damklader.
Jag hatar det har landet.

I mina gamla trakiga klader gick vi sedan ut i alla fall. Det ar anmarkningsvart hur jag anpassat mig efter det kontinentala dygnet. Vi tog oss inte till forsta baren forran vid ett. Och pa den vagen ar det hela tiden. No more upp och hoppa klockan sex. Da har jag inte gatt och lagt mig an. Var ar Carro? Varfor kan inte Paris anpassa sig efter mig?
Nar jag kommer hem kommer jag bli en av de dar eftermiddagsgrupppersonerna. Sloddret. Jag kommer bli Viggo, for er som forstar referensen.

Nu maste jag mata Stephanie. Och sen blir det sondagsjazz. Nasta gang hoppas jag kunna dela med mig av fler vyer. Fotoprojektet ligger lite pa is. Stay tuned.

den utan dator

Jag brukar inte vara sarskilt klumpig. Faktiskt inte. Jag gor sallan forhastade ryck som forsatter mig riskfyllda positioner som kan mynna ut i klumpighet. Ni vet ju hur totalt balanserad, lugn och genomtankt jag ar.

Men nej. Jag spillde ut vatten over nagra val valda tangenter pa m:s dator. Nu har vi ett ouppkopplat u-landstillhall i var lagenhet. Franskt forvisso, men jag tycker synd om er som inte i samma frekvens kommer fa avnjuta denna blogg.

Jag slog upp "operativsystem" och "spilla". Harddisk visste jag till och med vad det hette. Sen begav jag mig till en Mac-butik och lyckades forklara problematiken pa franska, vilket ocksa ar min enda bedrift forra veckan. Forhoppningsvis lagas den sa jag kan ateruppta min fina relation till cyberspace.

Idag har jag emellertid goda internet- och myglingsmojligheter da jag ar tillbaka pa addadog. Oversatter lite fler texter i lagom tempo. Det pratas om att man kan forsoka losa det med anstallning for min del. Allt som sags har ar dock pa abstrakt hippiebasis. Det pratas mycket. Enormt mycket. Men i realiteten ar det inte sa mycket action. Har en eventuell back-up i form av ngt slags bar. Tydligen har jag lamnat in ett cv dar. Kan inte for mitt liv minnas det, men jag har a andra sidan varit kroniskt bakfull i en vecka (medaljens baksida nar man ar arbetslos), sa jag far val tro dem. I vart fall ska jag traffa en (man) chef imorgon och pa den vagen ar det.

I morgon ska jag ocksa oppna ett franskt bankkonto. All typ av pappersskrivande har finner jag extremt underhallande. Framforallt slutar jag aldrig forvanas over hur manga instanser som kraver uppgifter om mitt karleksliv. Ska jag tex erhalla en elrakning kravs det att jag kryssar i rutor for huruvida jag ar anka/gift/separerad/celibat. Kanns alltid lika kul att fylla i celibat-rutan. Nar mannen pa banken laste upp frageformularet reagerade han med en misstanksam blick nar jag svarade nej pa fragan om jag var gift. Nu spekulerar jag bara, men blicken tycktes avsloja en viss instinkt att han omedelbart borde falla pa kna och stalla upp som min blivande make. Hjalp nagon! Har sitter en ogift kvinna over 20!

I ovrigt ar jag omringad av svenskar. Nagra av dem passar mig bra rent sjalsligt.

Men jag jobbar pa det. Pratade med nagra franska personer pa en fest i lordags.  Problemet ar bara att jag drar exakt samma historia infor alla. Sen kommer jag inte pa nagot mer att saga och da gar jag till nasta och upprepar. Men the good news is att jag kan forleda folk att tro att jag kan franska med den historien. Och den bekraftelsen racker for mig.

Vi vet ju alla att det ar viktigt det dar med bekraftelse. En liten dos fick jag igar nar jag sjong pa jazzklubben som jag tidigare lagt upp bilder pa. Eftersom det hela var mycket oforberett behagade inga av mina vanner dyka upp, och saledes finns inga bildbevis pa upplevelsen. Men tro mig, det var fett. Jag hade ingen prickig klanning, men jag sjong ut hela Billie Holidays smarta som kompensation.

Har knutit lite kontakter. Dels en lite oklar kontrabassist som kom fram till mig efter framtradandet igar. Dels ett bossa-band som jag far sjunga med nar jag lart mig atminstone femton latar i deras repertoar. Det rullar framat musikaliskt. Tur, for jag gar omkring och ar totalautistisk hemma. 

Borde kanske tanka pa att utfora lite faktiskt arbete. Eller kolla myspace eller nagot annat vettigt. 

Donc je vous laisse. À bientôt mes amis.

den när jag kom tillbaka

Odén är tillbaka. Så känns det.

La Perle - det där geniala stället - sammanförde återigen människor. Denna gång en måndagkväll. I blandat sällskap lyckades jag ha sådana där värdefulla nonsensdiskussioner så det kittlar i flera hjärncentra. Vad menar man egentligen med uttrycket "rätt upp i krysset" och hur luktar prostata? Det var ett glatt gäng som bestod av några svenskar och några amerikaner. En av svenskarna var Martin som gick på samma gymnasium som jag. Världen kanske inte är liten men Paris är. Martin visade sig vara snäll. Vi var dock lite oense angående antal nödvändiga sömntimmar. Han hävdade att jag levde mer eftersom jag hade tre fler vakna timmar per dygn än vad han hade. Men eftersom jag alltid har varit en glaset-är-halvtomt-tjej anser jag att han är den privilegierade av oss, då han slipper tre timmar av ångest varje dygn. Nåja, diskussionsfråga.

Och jag tror äntligen äntligen att hösten är på väg! Det förtjänar till och med ett exklamationstecken. Titta här vad fint Marais var när det regnade igår:



Jag älskar regn och jag älskar höst. Ikväll ska jag kolla läget i svenska kyrkans kör och gå på något slags date. Ska bli intressant. Arbetslös, javisst. Men det får man väl vara ibland. On a lighter note lämnar jag er för denna gång.

Och så här kulturell kan man vara på Centre Pompidou:



Glömde också säga att jag har hittat världens mest fantastiska jazzklubb. Den ser ut så här:

den med sortin

När man börjar jobba först klockan sex på kvällen hinner man onekligen bygga upp en del ångest under de "lediga" timmarna på dagen. Det har jag blivit varse de senaste dagarna. Igår till exempel började jag hyperventilera mitt på gatan när klockan närmade sig fem. Förvisso med lite yttre åverkan; nämligen den årliga technoparaden som tillika avslutas i Bastiljen där mitt jobb ligger. Vart man än gick såg det ut såhär:




Det visade sig att technopersonan var mer kreativ än själva musiken dock. Vilka danser, vilka danser. Det var annat än Fredsgatan som vi brukar raljera över i det här hushållet. Jag hade önskat att någon gav dem en spegel. Och framförallt ville jag skrika: ge dem ett ackord! Snälla!

Jag tog mig till slut till jobbet i alla fall. Min enda kompis Ian (brittisk typ, så han förstår sarkasm och således mig) skulle sluta och jag var fast bestämd att göra detsamma. Kvällen innan var dock mycket bättre i fråga om tillfällen att storma ut. Jag tappade räkningen på alla reprimander. Igår var stämningen mer ömsesidigt apatisk och därför inte läge att göra dramatisk sorti. Den penibla situationen består ju också i att om jag slutar utan vidare kommer jag ju inte få ett öre för de här sex dagarna. Men min sorti är icke förty ett faktum. Min nya plan, som möjligen behöver lite finslipning, är att komma på en orsak att sluta omedelbart utan att förolämpa dem. (Jag tänker i banorna "min mamma är sjuk, måste hem" eller "jag har fått jobb där och där"). Förslag utlyses omgående!

Eftersom jag har jobbat den här veckan har mitt liv raserats. Jag har missat ett flertal kvällar på La Perle. En middag med påföljande festtillställning igår samt all livslust. Jag har helt enkelt inte så mycket att rapportera. Jag lovar att återkomma med nyheter om kommande veckas highlife. Frukta ej, cynismen består, men kretsar kring nytt stoff.

Jag lämnar er med några Parisvyer.