Eureka. Jag har kommit pa varfor jag inte till fullo nojs over min Parisvistelse. Det har enligt min teori valdigt lite med Paris att gora men desto mer med endorfiner. Jag trodde att jag kunde vara en normal manniska. Promenera hela dagarna, fika, skriva och vara glad. Men jag ar inte normal. Varfor jag envisas med att tro det ar absurt; inget hittills i mitt liv har tytt pa att jag skulle vara det.
Den felande lanken ar avsaknaden av bodypump. Eller annan traning som genererar i skakande lar och varkande armar. Sa enkel losning. Men sa dyr. Det enda stallet som tillhander de traningsformer jag foredrar tar ocksa generande summor for det. Jag betalade 303 ? for tre manader. Det var ironiskt nog det reducerade studentpriset.
Imorse fick jag i alla fall kanna mig hemma. Den bekanta bodypumpen nummer 62 (koreografin byts ut 4 ggr om aret, om nagon matematiker vill rakna ut hur lange fenomenet existerat) kandes overallt, efter fem veckors uppehall. Men tro inte annat an att jag log hela passet igenom. Varenda marklyft och bicepscurl.
Sen dess har jag flugit fram pa gatorna. Idag har jag ocksa lunchat med gitarristen som ville spela Stevie Wonder. Han var uppskattningsvis 35, liten, korpulent, halvflint och bankman. Han hade scenskrack ocksa. Men jag lyckades fora konversation pa franska i en timme, vilket ungefar motsvarar den totala tid franska jag pratat sen jag kom hit. Han verkade snall men ensam. Jag fick nastan lite moderskanslor. Vi ska engagera nagra fler i vart projekt i alla fall och jamma i helgen. Varfor inte liksom. Jag ar ju en oppen manniska. Spontan. Haha.
Nu ska jag ta min eftermiddagsfika pa Starbucks innan jag gar och knegar. Skriva lite lattexter till Magnus dubbar. Man blir sa kreativ av bodypump ni vet. Karlek till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar