den om demon

Carl Bildts vägran att kalla hem militärattachén, Niklas Wykmans retarderade övertygelse om terrorism och den gode fredspristagaren Barack Obamas oförmåga att över huvud taget agera. Jag kan inte nog understryka hur fantastiskt det är att världen i vart fall innefattar 7000 människor som infinner sig på Sergels torg en dag som denna.

den med nya syster sol-videon

Videon till låten i vilken jag medverkar såsom kör är klar. Jag får feeling. Enjoy.

http://www.youtube.com/v/dAQ60X_QuCs&hl=sv_SE&fs=1&color1=0x2b405b&color2=0x6b8ab6

den viktiga

Kom på demo idag. Extra extra, viktigt viktigt. Klockan sex på Sergels torg, för den som bor i Stockholm. Ses där, okej? Okej.

den om manlig regi(m)

När jag ändå är i farten kan jag passa på att tipsa om en text som handlar om en annan bransch som också skulle behöva en smärre eldsvåda i röven; filmindustrin. Läs Karoline Erikssons krönika om pengar till brudar här.

den om kvinnorna i juridiken

Affärsjuristerna Carina Holmgren och Anette Hansson har sannolikt rätt när de hävdar att advokatbranschen är den sista utposten vad gäller jämställdhet. Det föreligger, enligt min egen empiriska studie, en fullständigt openetrerbar blockad av högt uppsatta, manliga stofiler i vägen för kvinnliga advokatkarriärer. Själv sitter jag mest och väntar på ett generationsskifte, så det känns onekligen lättande när det ändå uppstår organisationer som "Legally Lady" och affärsjuridiska byråer som drivs av kvinnor. Nu vet jag ju var jag ska söka jobb i vart fall.

§ § § § § § § § § § § § § § § § § § § § § § § § § § § § § § §

den om tillfällig frankofili

Min bästa frukost måste vara den jag och C åt idag. Den består av en skål med café crème, ett stort glas jus d'orange, patisserier och alla världens tidningar på bordet. Frankofilt, frankotastiskt.









Som ni ser är C en s.k. crazy person som läser den del av tidningen som i mitt hem omedelbart hamnar i pappersinsamlingskassen utan att passera gå, liksom. Paris/brunch-gänget, kan vi inte ses på Saturnus nästa söndag?

den om lill-oden

Igår var en speciell dag. Närmast en milstolpe. Lill-Oden, sålunda min enda blodsbandssyster, tog studenten. Vi firade saken på värdigast möjliga manér.


Men först vill jag bara inflika att jag börjat läsa den här som jag fick låna av P. Så himla snällt och så himla bra.


Sen lagade jag mat. Massa mat. Massa avokado i synnerhet.


J kom och hjälpte till. Bland annat med att hälla upp vin till sig själv. Gulle.


Buffe på min gård.


Huvudrollen för dagen spelades alltså av ovan nämnda syster.


Här är mamman som får bekanta sig med J. På tiden.


Moster, kusin, oklar kompis till syster, syster.


Bekanta ansikten.


Här sjunger modern en sång till studenten med egenkomponerad text. En tradition i vår familj. Och hon berättar också stolt om hur båda hennes döttrar kunde ta treklanger redan som ettåringar. Oerhört begåvat av oss tydligen.


Sen åkte jag, C och J till T för fortsättning och dekadens.


Där var tillika M. Och sen har jag inget klart minne av vad som utspelade sig, så jag avslutar redogörelsen här. Tjing tjong.

den om min bloggpimp

Jag brukar använda det här forumet i syfte att vädra, dokumentera och sortera, och har så gjort i tre år. Jag har nämligen upptäckt att jag tenderar att bli mindre neurotisk då. Pröva själva. Jag rekommenderar det varmt. Hur som helst så har bloggen i fråga aldrig varit publik eller på något sätt marknadsförd. Tvärtom har den varit dold från sökmotorer. Och uppskattningsvis brukar ca 40 personer läsa dagligen. Dessa är alla vänner och bekanta. Tills igår.

Min nya bloggpimp, Sandra, bidrog med en nätt liten länk i sin superpoppisblogg och helt plötsligt hade närmare 300 personer besökt den unika tigern igår. Hur läckert är inte det?
Min fråga är bara, om S är min pimp, är jag hennes bitch då?


Kolla hennes blick. Hon ba: Jag äger dig nu, Caroline. Hoho.
Men det är helt klart den mest bedårande pimp en fellow bloggare kan drömma om, det står helt klart.

den om greenberg

Tidigare ikväll var jag på Grand och såg Noah Baumbachs nya rulle Greenberg. Förutom att Ben Stiller visar upp en dimension av skådespeleri jag inte anat att han hade inom sig, så gladdes jag också ut att man låtit hans motspelerskas karaktär vara tämligen vanlig. För det är ett så trist dramaturgiskt grepp, kan jag tycka, att låta den kvinnliga huvudrollen i en indierulle vara överdrivet eccentrisk. Framförallt i förhållande till de ofta stela, manliga huvudrollerna. Möjligen kan man förklara den saken i att män är överrepresenterade i regissörskåren. Men samtidigt är det precis så Miranda July framställer sin roll i Me and you and everyone we know. Som för övrigt är fantastisk.
Hur som helst så kände jag under tiden jag såg filmen ikväll att den, bortsett från Ben Stiller, var en aning platt. Men nu, ett par timmar senare, tror jag bestämt att jag tycker tvärtom, att den var... kuperad (?). Tänka sig va. Men se den, det tycker jag.

ETA: Den goda C1 har nu upplyst mig om att det finns ett begrepp för de stereotypa indiefilmskaraktärerna jag nämnde ovan; MPDG (Manic Pixie Dream Girl). Jeez.

den om ett way over due matlag

Nu när H är hemma från Singapore och slipper sin nudeldiet (som resulterade i stor ilska när jag publicerade bilder av vad jag åt i Lyon och här), tar jag mig friheten att publicera fler matbilder. För mat är ju gott, det vet vi. Och i tisdags var det en way over due date med matlaget.


J stod för grönsaksburgare som hon gjorde på blomkål, kikärter, morötter, persilja och vitlök. Miximixi följt av stekning. Det blev himla great verkligen.


Såhär ser en ätklar skapelse ut. Hur man friterar sin egen pompa sa du? Jo, det minns man givetvis från förra gången.


Sen förlorade jag de båda, för matlaget, alltid givna tävlingarna; vem som äter fortast, samt vem som äter mest. Kass insats från min sida faktiskt. Det är jag den första att erkänna.


F vann inte heller, men han var till synes glad ändå.

Sen kom den fantastiska kulturmamman dit så att vi kunde diskutera det alltid lika brännheta ämnet; huruvida Stagnelius var attraktiv eller ej. Så förpillans trevligt var det. Puss.

den om en holy day

Igår var det som bekant premiär för Holiday i ny setting på Kåken. Mitt engagemang i fotograferandet var tämligen litet igår, men om man vill se skarpare bilder så rekommenderar jag varmt att man tittar på Sandras alternativt Elsas.

Mitt bidrag till webben kommer här.






Terrassen var oerhört pimpad. Jag var förtjust.





Här är några halvkackiga bilder från middagen vi sedermera intog. Köttbullarna var dock, som L sa, "sjuka hästlängder från Tranans". Men vi hängde inte läpp för det.




Sen kom det folk. Vi gjorde vad vi gör bäst; drack öl, överröstade musiken och kramades.

den om de händigaste karlarna i stan

Nog för att det tog anmärkningsvärt lång tid för oss att få våra rövar ur vagnen, men som man säger, ju mer smuts desto större tillfredsställelse när man utövar fönsterputsning. Den här dagen började för kvinnorna i Wonderflat med blygsamt kaffedrickande för att sedan övergå i en Martin Timell-orgie av rang. Akrobatiskt fönsterputsande, följt av slipning samt inoljning av utemöbler och diverse omplanteringar.

Varför? Det hela är mycket enkelt. T hade viljan, uthålligheten och svordomarna, medan jag bidrog med förmågan att ta mig för allt som inte var att läsa kursbok i amerikansk affärsrätt. Att läsa kursböckerna har aldrig varit min stylee (sålunda närmast beneath me). Men eftersom kursföreståndaren omöjliggjort min annars eminenta strategi att varken läsa eller närvara på undervisning, utan bara plugga på gamla tentor en vecka innan utsatt tentadatum, så är jag uppenbarligen tvungen att läsa den här gången. Gah.


Anyhoo. Fönster. Extremt rena.


T är händigare än alla karlar i Vasastan, vilket torde framgå av bilden.


Flädersaftpaus.


Jag ägnade mig åt att plantera ut min hortensia. Och passade på att trycka ner en persilja också som, förutom koriander, är min bästa krydda.


Och slutligen mitt petunia- och murgrönesticklingsexperiment. Happy 24 maj, people.