den 15 meter från campus

Säkert har ni läst DN:s artikelserie om högstadiet. Alla som någon gång gått i högstadiet känner ett våldsamt obehag när de läser reportaget om kidsen som super och knullar och fryser ut varandra. Supandet och knullandet isolerat har jag inte så mycket att erinra mot om det inte vore så att det genererade utfrysning. Vad är upp med denna ständiga problematik egentligen? Alla, unga som gamla, är helt försvarslösa mot social utfrysning. Och sällan går den att spåra till någon viss faktor utan sker snarare på helt godtyckliga grunder. Någon ska bort, punkt slut. Finn fem fel.

Nåt sånt.

På universitetet har de från och med augusti infört ett förbud mot att röka utomhus på campusområdet. Som vore vi i Kalifornien. Om man ska bedriva rökningsverksamhet måste det ske 15 meter bort från byggnaderna. En smärre landsväg bort alltså.



Förbudet ger upphov till två brännpunkter. Dels blir det en fråga om segregation. Dels en fråga om att man underblåser en ganska destruktiv gemenskap hos dem som vill röka. Universitetsstudenterna kommer alltså att grupperas till förmån för att rökare och icke-rökare ska få leva i samklang med varandra vilket ju fungerat ganska friktionsfritt fram till nu.

Om ett beslut med sådana konsekvenser kan fattas på ett universitet ser jag all anledning att rikta kritik mot befattningshavare på högstadiet som i så fall kan ha lika stort inflytande över utfrysning bland kidsen.

den om mitt game

Jag har verkligen maxat det senaste halvåret. Två år före examen är jag redan ett officiellt biträde som får leka med de stora pojkarna. Bow people, take a bow. För kvinnan bland männen. En katt bland duvor. Den infiltrerande reggaefilen.

den-na dagen ett liv

Idag är jag på betydligt bättre humör. Läste just de två senaste inläggen. Lite lätt PMS-osande. Men, som Christer Björkman sa 1992, imorgon är en annan dag. Idag är imorgon. En helt annan dag.

Denna morgon har jag tillbringat med en diktafon. Jag har skrivt ut stämningsansökningar, kostnadsräkningar och fakturerat. Dragit in degers helt enkelt. På ett ganska hjärndött sätt i och för sig, men jag måste spara på cellerna lite. På måndag påbörjar jag min sjätte termin med hyenorna på juristlinjen. Hyenorna som redan under registreringsveckan lagt beslag på all kurslitteratur och säkert läst del 1 av "Inkomstskatt - en lärobok". Hyenorna som fyllt undervisningsgrupperna 30 sekunder efter att anmälningen öppnat. I've missed you guys.

Imorgon är alltså min sista dag i sommarens jobbera. Om jag ska summera densamma tror jag att den största behållningen är alla språkliga utsvävningar. Följande uttryck känns numer både naturliga och bekväma:

- i akt och mening

- ävenledes

- animerad

- vid äventyr av

- ge någon en sudd (på svenska; ge någon pengar)

- 50-lapp (50 000 kronor)


Jag kommer behöva några veckor innan jag blir normal igen.

den om par

Vi? Vilka vi?

Jag fick nyligen ett mail av B. Nog för att han brukar göra ett nummer av att det är kul att provocera mig, men den här gången tror jag inte att han själv förstod hur obsolet hans sätt att uttrycka sig var. Det handlar om pronomen av den värsta sorten.

Vi hade diskuterat möjligheten att samla ihop juristcrewet och dricka öl. Vad gällde datum och dylikt anförde B att han trodde att tisdagen skulle funka men att, and I quote, "det är oklart om vi har något uppbokat då".

VI? Vilka vi? Din mamma kan ha något uppbokat då.

Presumtionen om tvåsamhet och monogami är orealistisk och när den dessutom manifesteras på detta förmätna sätt känns den både exotisk och enfaldig. Och jag har såsom framgår inget som helst överseende med detta. Ni har mitt ord på att jag kommer äta mask den dagen jag viar mig själv och en snubbe.

När jag upprört undrade vad det var frågan om försökte B återigen göra sig lustig på klassiskt juristmanér och svarade följande:

1. Vi; personligt pronomen. Första person pluralis. Mycket vanligt förekommande ord. 
2. Vi; matkedja i Stockholm med omnejd. Före år 2006 benämnd Vivo.

Ja, just det.

den om speglar

Jag hatar dem. Varför måste det finnas speglar? Det är en rakt igenom ondskefull uppfinning. Se bara hur det gick för Narcissus. Den vedertagna versionen om vad som hände med honom känns våldsamt naiv måste jag säga. Att han drunknade i sin egen spegelbild torde ha ytterst lite att göra med att han trivdes med den. Helt orimligt. För att fastna med blicken krävs ett missnöje. Ett missnöje större än Ryssland. I would know. Narcissus blev offer för ett av människan uppfunnet vapen. En jävla k-pist.

Jag hatar också kameror. En bild kan aldrig beskriva en förnimmelse. Bilder är så förenklande. Ett minne borde tillmätas större betydelse än att vara ett endimensionellt avtryck på ett blankt papper.

Och jag vill bränna alla bilder på mig. Radera. Mark all + delete. Förutom från 2006. De kan få sparas. Over.


Säg vem som vackrast i landet är.

den med mina quinnor

Jag brukar göra det till en sport att avstå bad. Det är för mycket prestige. Dessutom finns det så många substitut att själva badandet inte längre är nödvändigt för att få in feelingen.

- Det finns brun-utal-sol för den som gillar en tannad stylee.
- Oceanmist-spray om man gillar efter-stranden-frisyren.
- Personligen är jag förtjust i doften av after-sun-lotion. Då kan man tex. duscha riktigt varmt så vattnet riktigt skållar och sedan kleta in krämen som kyler av.

Varför man skulle behöva lalla runt i bikini är beyond me. T och C är dock av annan uppfattning och en dag offrade jag mig. Tyvärr finns det inget bildbevis. Det skulle jag aldrig ha tillåtit. Men ni får ha lite tillit till att jag tog fotona ovan. Carpe freakin' Långholmen.

den efter berlin

För inte alls längesen skrev jag om Malmö. Säkert något spydigt om att Malmö var den fulaste staden jag besökt. Nu har jag sett Malmös internationella motstycke - Berlin.

Men skönhet kommer ju inifrån. Det vet man ju. Och jag kan just inte tänka mig något mer karismatiskt än den här väggen från en helt vanlig portuppgång i Östberlin.



Det känns så typiskt att jag ska trivas i Berlin. Så typiskt att jag aldrig skulle erkänna att jag vill bo där lite.
Den allmänna opinionen i min värld ska alltid dyrka Berlin. Man ska se lite drömsk ut när någon nämner staden. Sukta efter dekadensen. På samma sätt som att man ska tycka att det är "jättehärligt" att åka till Thailand på vintrarna om man är lattemamma och tränar på SATS. Eller älska Stockholmsveckan om man är brat. Det borde vara svårt att hitta en personlig relation till en stad man måste älska. Men goddammit jag gillade ju Berlin.
Crappers.

den med psykiska åkommor

Idag fick jag ett mail. Det var från J. Hon har tidigare medverkat i bloggen då hon tex. visat framfötterna under någon fikasession eller kanske genom en spot-on-outfit på en fest med 90-talstema (knytblus, neckstranglerhalsband och bajsrand av brun läppenna runt munnen).
Men idag var det allt annat än funsies att höra av henne. Hon skickade nämligen följande länk:

http://similarminds.com/personality_disorder.html

Detta är alltså ett test för att diagnostisera neuroser. En redan neurotisk människa får således insikt om att hon är neurotisk även i medicinska termer. Hm. Skål.                                                                                                              

Testet visade att jag var 86 % borderline och 78 % obsessive-compulsive. Jämte några smickrande femtioprocentare som jag kanske gör bäst i att inte nämna. Mother fucker. 
Innan jag gjorde testet trodde jag ju i allt väsentligt inte att jag hade några sådana åkommor. Men det var då. Nu får jag väl addera hypokondri och paranoia till listan.

Vi vet alla vem vi ska tacka!                                        

den med IKEA-knivar

En random grej slog mig idag. Jag promenerade tillbaka till byrån från en veganrestaurang som jag hade tvingat mina juristpampar att äta lunch på. Limabönsgryta by the way. Yum. När jag kryssade mellan turister på Västerlånggatan för att ta mig tillbaka till Skeppsbron blev jag upptvingad mot ett skylfönster. En barnfamilj försökte gå åtta personer i bredd och jag var inte en del av den ekvationen. I skyltfönstret låg i alla fall ett gäng knivar uppradade. Eggen såg skarpa ut. Och just då kom jag på vad jag har för måttstock när det gäller män. Eller människor i allmänhet. Måttstocken stavas knivar!

Ponera att du vaknar upp hos en ny bekantskap. Medan du försöker rekapitulera kvällen i ditt huvud letar du efter köket. Väl funnet försöker du skära upp en tomat när du plötsligt inser att tomatskivan du just skurit har formen av en nymåne. Du tittar ner och upptäcker att du försökt skära grönsaker - med en IKEA-kniv!
Det är ju så man får the creeps! Under alla omständigheter bör du springa därifrån. Ett kök utan dugliga knivar är som en människa utan själ.

Knivar. Så ödesmättade.

När jag läser det ovanstående så får jag lite Seinfeld-vibbar. Det är ju trots allt Seinfelds signaturtema att haussa upp banala företeelser, typ fatta ett avgörande beslut utifrån neurotiska föreställningar om soppa, tic-tacs eller p-kuddar. Men låt stå som det heter i skolan. Det är en sån dag.