den efter berlin

För inte alls längesen skrev jag om Malmö. Säkert något spydigt om att Malmö var den fulaste staden jag besökt. Nu har jag sett Malmös internationella motstycke - Berlin.

Men skönhet kommer ju inifrån. Det vet man ju. Och jag kan just inte tänka mig något mer karismatiskt än den här väggen från en helt vanlig portuppgång i Östberlin.



Det känns så typiskt att jag ska trivas i Berlin. Så typiskt att jag aldrig skulle erkänna att jag vill bo där lite.
Den allmänna opinionen i min värld ska alltid dyrka Berlin. Man ska se lite drömsk ut när någon nämner staden. Sukta efter dekadensen. På samma sätt som att man ska tycka att det är "jättehärligt" att åka till Thailand på vintrarna om man är lattemamma och tränar på SATS. Eller älska Stockholmsveckan om man är brat. Det borde vara svårt att hitta en personlig relation till en stad man måste älska. Men goddammit jag gillade ju Berlin.
Crappers.