den som inte skulle blivit

Jag är kvar. Bitter som aldrig förr. Vatten på kvarnjäveln och what not.

Gårdagen som skulle inneburit min dramatiska sorti bestod av idel farväl. Tala om att man känner sig en aning tilintetgjord när man efter stora ord och gester tvingas återvända... på grund av strejken!
Vid sextiden tog jag mina 50 kg som jag rakt inte kunde bära själv (trots all bodypump ytterst svårsläpat, konstigt nog) ner till Rivoli efter att M och I kommit med den briljanta idén att åtminstone välja färdsättet taxi till flygbussarna. Planet skulle gå vid nio och jag kände mig kaxigt ostressad. När jag, efter att minst tre lediga taxibilar ignorerat mitt vinkande, fick tag i en taxi, angav jag destinationen Denfert-Rochereau, s'il vous plaît, varpå taxichaffisen säger: Det kan du fetglömma. Ungefär. Då visade det sig att hela området i fråga var avstängt för demonstrationer. Stolta jävla fransmän som demonstrerar för att spärrvakter ska få fortsätta gå i pension vid 50 års ålder. Suck it up människor.
I vart fall så rådde chaffisen mig att åka taxi hela vägen till Orly. Kände mig tämligen maktlös i det läget och antog erbjudandet. Efter att han svurit ett hundratal gånger åt köerna som gjorde att vi kröp fram i 20 km/h, anlände jag till Orly. Kalaset kostade då 50 euro. Med lite enkel matematik kan man dra slutsatsen att det kostade mer än själva flygbiljetten. En strejkfri dag skulle det ha kostat 25. Anyhoo, jag kom dit bara för att se att mitt flyg var inställt. Återigen på grund av strejken som tydligen drabbat främst Norweigan airlines. Not so much någon annan destination än just Stockholm heller. Norweigan airlines hade heller ingen informatör på plats. En man blev så arg att han svimmade in kön till incheckingen.

I turbulensen pratade jag med två tämligen frustrerade kvinnor. Kvällen var en deja vu för dem, då de gått igenom samma procedur att åka ut till Orly för att se att flyget var inställt även i måndags. Till skillnad från vissa andra hade de dessutom jobb och ansvar och grejer att komma hem till, vilket gjorde situationen än mer kritisk.
Jag har nu åkt snålskjuts på deras driftighet och fått en biljett bokad på ett SAS-flyg imorgon bitti. Annat bolag, annan flygplats. Håll tummarna.

Eftersom jag är i Frankrike har denna kväll bestått av alkoholdränkning av frustrationen. En klassiker. F och M gjorde mig sällskap över ett eller två eller x antal glas vin på Chez Prune. Det kändes värdigt.

Enligt vad Kafka beskriver i Processen blir han oskyldigt häktad, inspärrad, kvarhållen. Jag börjar misstänka att jag och han har väldigt mycket gemensamt. Jag hör av mig om jag någonsin tar mig härifrån.

den sista

Igår firade jag födelsedag. Det faktum att så många gjorde mig den äran att höra av sig bådar gott inför min hemkomst, eftersom jag därmed förutsätter att jag har en plats kvar i folks hjärtan. Jag vaknade av ett sms från H, punktligt klockan 07.30. Efter det låg jag och vred och vände mig till klockan 10, då jag hade fått strikta restriktioner av S att inte gå upp ur sängen förrän dess hon sa till. Det visade sig sedan att hon förberett frukost med mandelcroissants. Härlig tillställning.

Resten av dagen gick åt till att klämma in 40 kg bagage i två väskor som uppskattningsvis rymmer 10 kg vardera. Rulla, vika, pressa. Jag tror dock att det gick vägen och att jag har en alternativ karriär som packare in charge om det skulle skita sig med juridiken. Hm, lagerarbetare heter det kanske. Och emballerare med en eufemism.

Till kvällen åt jag födelsedagsmiddag/the last supper med järngänget, som bestod av falafel från stället på koshergatan som är "Lenny Kravitz-approved". Den mannen kan sin falafel. Sen hade I bakat en dessert. Och presenter fick jag. En kokbok, en dikt som S hade komponerat på franska, eiffeltornsörhängen, en signaturmugg och en thermos från Starbucks mm. Så här glad blev jag då:




Om bara ett fåtal timmar anländer jag till Arlanda. (Till? På? Prepostitioner är svårt till och med på modersmål). Mitt svenska nummer är numer i bruk, så alla "gud vad jag har saknat dig-sms" kan skickas dit. Tack och hej.

den med patrioten

Fy tusan vad mysigt det är att ha gäster ibland. I alla fall när det kommer hit välartade, rappa människor som brukar samma lingo som undertecknad. Tydligen har jag placerat min egen jargong på en hög piedestal och saknar förmåga att värdera andra varianter. Jag ser emellertid inget fel med det. Jag har lärt mig av fransmännen att man ska vara stolt över sitt språk. Gärna på gränsen till arrogant intställning ska man ha. Det är ingen hypotes; jag har de facto blivit utskälld av en fransos som ansåg att det var "ridicule" att jag inte hyste större respekt för mitt land och mitt språk. Snubben hade tydligen bott i Sverige under sex månader och således ansåg han sig behörig att berätta för mig om hur Sverige var, om vårt välfärdssystem och dess fördelar. Vi som överger det för att upptäcka andra länder är inte särskilt intelligenta eftersom "det inte blir bättre än i Sverige". Charmerande kille by the way.

Det är kyligt ute nu. Mina kära gäster tog med sig kylan från Sverige visade det sig. Tack snälla. Hmpf. Men trots att det inte är många grader över plusstrecket idag, blommar pelargonerna än på vår innergård. Det är helt orimligt rent naturvetenskapligt. T utbrast förundrat: "Om jag vore pelargon skulle jag då rakt inte välja att blomma nu". Och jag förstår det inte heller. Men å andra sidan känns det från och med nu legitimt att lyssna på julmusik och bära raggsockor. (Inte för att vi inte gjort det sistnämnda sen september. They don't do golvvärme i det här landet). I onsdags firade jag, S och M vår sista kväll ihop med tända ljus och Peter Jöbacks julskiva, som givetvis var det mest essentiella i min packning i augusti. På Starbucks är det julpyntat och de har släppt årets bästa skiva; Starbucks Christmas Compilation CD. Frukta ej, ni kommer allesamman få ta del av den, trots att Starbucks tack och lov inte öppnat i Stockholm. Den kommer gå på repeat när jag har kombinerad välkommen hem carro-, födelsedags- och glöggfest.

Nu går det inte för sig att sitta här längre. Jag har farväl att ta. Först och främst ska jag duscha efter ett sentimentalt avsked till vad som kanske var min sista bodypump en francais. En sista gång kommer jag och kittlar era frankofila centra på detta forum, men från och med tisdag är mitt svenska nummer åter i bruk och från och med onsdag är hela jag i bruk i Stockholm.
Grosses bises tills dess.

den när katten kom ut ur korgen

I tolv veckor lyckades jag hålla den unika tigern hemlig för alla som må beröras i den. En slug jävel - D - tryckte ner några tangenter och mitt fria forum var ett minne blott. Således kan viss censurering förekomma i de sista posterna innan min avresa. Vilken klaustrofobisk känsla det är att behöva tala gott om folk. Det känns främmande. Olustigt.

Jag har i vanlig ordning mer sarkasmer än visdomar att bjuda på. Vad jag dock vill poängtera när jag fortfarande har chansen, är följande lilla aforism. Jag tenderar ju som bekant att överanalysera ungefär allt som kommer i min väg. Inget passerar Odén utan en grundlig scan, som man brukar säga. Således fanns både medel och mål med den här lilla avvikningen till resa.
Men eftersom jag totalt saknar ödmjukhet har det inte förrän nu slagit mig att man kanske kan förstå "meningen" (nödord, läses med mycket distans) med saker och ting i väntan på Godot. Låt mig exemplifiera. Jag är ju ursprungligen här för att finna Godot. Men han lär osannolikt knacka på dörren any time soon. Med andra ord är lärdomen fullbordad av de slutsatser man kan dra redan i väntefasen. Nog har jag hittat mig själv igen, alla gånger.

Oj. Det var inte meningen att go straffrätt on your ass med fullbordanspunkter och dylikt. Hur som helst är det nog en effekt av gårdagens stora händelse - jag får hoppa på juristlinjen omedelbart efter min hemkomst!
Jag brukar inte utdela många utropstecken, men det känns påkallat. Även jag har tydligen flyt ibland. Ser förtjust fram emot den stress och totala världsfrånvändhet det innebär att ställa in sig på juridik-mode. Förstå att jag inte använt min hjärna på ett halvår. Känner mig ringrostig, men hoppas att viloläget inte orsakat permanent skada på hjärnkapaciteten.

Stay tuned för fler metakognitiva inlägg om höstens händelser

den med min scheme

Jag tycker om norska. Jag vill nästan påstå att hur det än blivit med franskan så har min norska blivit mer och mer oklanderlig. Igår skulle jag boka flygbiljetter och eftersom jag utan minsta tvekan kommer överstiga SAS bagageviktsrestriktioner (för att inte tala om ryanairs, som personifierar snålhet, då man numer måste betala för allt incheckat bagage), åker jag med Norweigan. Föredömligt billigt för oss tungviktare. Själva bokningsritualen var dessutom gårdagens höjdpunkt. Hur mycket roligare är inte "flyplassen" än "flygplatsen"?
Det oroar visserligen en cynisk själ att risken finns att man uppfattas som positiv och trevlig om man skulle få för sig att konvertera till norska. Å andra sidan är min norske vän (som tidigare figurerat på bild) här ett litet svart stycke likt mig. I vart fall får jag inga provocerande optimistiska vibbar från honom, så rädslan förefaller överflödig.

Nu börjar jag räkna ner dagarna. Tisdagen den 20:e november återvänder jag. (Dagen efter min 22:a födelsedag, hint hint). Det ligger tämligen nära i tiden, vilket gläder mig. Jag kommer således kunna medverka på ett flertal spelningar i slutet av november, varav inte mindre än tre sker i Stockholm. Jag har hört att ni har det kallt där hemma, så om även era hjärtan frusit till en smula på kuppen, har ni med andra ord möjlighet att komma och tina upp dem med lite reggae. Riva Babylons murar och sådär. Och träffa mig.
Igår satt jag på ett kafé vid st michel, som hade vad som i det här landet är ett sällsynt koncept, nämligen fair-trade. Vid bordet bredvid satt en lagom ovårdad kille och läste en politisk tidning. Han tog kontakt efter ett tag och började hålla ett engarerat men föga övertygande tal om hur jag borde manifestera mer. Under tiden han pratade envisades ett gäng blomflugor med att cirkulera runt hans huvud. Den enda förklaringen jag kunde komma på till varför blomflugorna lät mig vara, var att de kanske var mer into den mindre tvättade hårtypen. Och hur ekvationen gick ihop vet jag inte, men jag saknade i den stunden mitt band intensivt. Så juridicum, schmuridicum. Jag kommer hem ändå, för jag behöver Livelihood och Livelihood behöver mig.

Dessutom har jag gått i skolan illegalt den senaste veckan, så det kan ju vara läge att sjappa innan man utsätts för reprimander. Som ni vet är jag rätt anal av mig och förmår inte ens planka på tunnelbanan. Att jag gått en vecka i skolan innebär därmed ett stort steg i min personliga utveckling. Men hur tillbakalutad jag än försöker låta när jag stoltserar inför de andra med min scheme, så darrar ändå underläppen till ibland.

Nu ses vi verkligen jättesnart mina vänner.

den där poletten föll ner

Jag saknar biblioteket. Jag saknar hur det är så tyst där, att man kan höra hur min höft knäcker för varje steg jag tar med högerbenet, när jag går fram och tillbaka mellan läsplats och kafé sexan. Jag saknar surdegsbröd. Jag saknar att förare respekterar stopplikten vid övergångsställen. Jag saknar kaffe latte och jag saknar intellektuell stimulans. Att vara stressad och bara den banala saken att kunna sitt språk.

Om jag inte var så militant ateistiskt lagd skulle jag tro att någon högre makt försökte signalera till mig att jag är redo för Stockholm igen. Förr var jag uttråkad där och nu är jag uttråkad här. Nog för att kalla kårar fortfarande ilar längs med ryggraden när jag tänker på tex. fredsgatan. Men dels så har hela det fenomenet raljerats över in absurdum i det här hushållet och således skapat en välbehövlig distans. Dels så är det faktiskt vinter nu, så det kommer ändå inte på tal att gå dit. Smooth.

Kulmen på kurvan var dock en händelse häromdagen, när jag satt på Starbucks (se bilden nedan) och tittade ut såg jag en kille gå förbi. Han hade på sig en orange Eastpack-väska. Helt plötsligt slog det mig att jag saknade jurist-Pontus, som envisades med just en orange Eastpack-väska tills dess den gick sönder. Då köpte han en grå.
Poängen är att jag tänkte komma hem. Beslutet är dock avhängigt juridiska institutionen och huruvida jag får hoppa på i slutet av november. Men hey, jag är en sån där problemlösare. Så kanske ses vi snart allesamman.