den där poletten föll ner

Jag saknar biblioteket. Jag saknar hur det är så tyst där, att man kan höra hur min höft knäcker för varje steg jag tar med högerbenet, när jag går fram och tillbaka mellan läsplats och kafé sexan. Jag saknar surdegsbröd. Jag saknar att förare respekterar stopplikten vid övergångsställen. Jag saknar kaffe latte och jag saknar intellektuell stimulans. Att vara stressad och bara den banala saken att kunna sitt språk.

Om jag inte var så militant ateistiskt lagd skulle jag tro att någon högre makt försökte signalera till mig att jag är redo för Stockholm igen. Förr var jag uttråkad där och nu är jag uttråkad här. Nog för att kalla kårar fortfarande ilar längs med ryggraden när jag tänker på tex. fredsgatan. Men dels så har hela det fenomenet raljerats över in absurdum i det här hushållet och således skapat en välbehövlig distans. Dels så är det faktiskt vinter nu, så det kommer ändå inte på tal att gå dit. Smooth.

Kulmen på kurvan var dock en händelse häromdagen, när jag satt på Starbucks (se bilden nedan) och tittade ut såg jag en kille gå förbi. Han hade på sig en orange Eastpack-väska. Helt plötsligt slog det mig att jag saknade jurist-Pontus, som envisades med just en orange Eastpack-väska tills dess den gick sönder. Då köpte han en grå.
Poängen är att jag tänkte komma hem. Beslutet är dock avhängigt juridiska institutionen och huruvida jag får hoppa på i slutet av november. Men hey, jag är en sån där problemlösare. Så kanske ses vi snart allesamman.