den om bönder A-Z

Jag har som bekant firat jul i bibelbältet, närmare bestämt någon mil utanför det lilla samhället Boxholm i Östergötland. Det blev ungefär som jag tänkt mig.
- Vi åt varannan timme.
- Det lästes högt ur den heliga skriften, a.k.a Bibeln.
- Vi lyssnade på frireligiös julmusik.
- Alla fick en bok om Jesus, utgivet på ett Jesusförlag.
- Vi drack lättglögg, julmust, ramlösa och kaffe. Inget annat.
- Min morbror ursäktade sig hela tiden för att slå på teven och kolla på kanal 10 - en kristen kanal som man kan få in om man betalar dyra parabolkostnader för det. Tydligen fett värt.
- Vi gick i kyrkan.

Men nu är jag hemma. Jag tycks ha överlevt och är åter vid mitt skrivbord på kontoret för att uträtta lite bloggande och övrigt myglande. Det hade säkert gått bättre om det inte vore för den naggande huvudvärken. Jag fick nämligen för mig att jag skulle gå ut igår.
Det hela började med att jag - så fort jag kommit innanför dörren efter bondeexkursionen - kastade av mig packningen och sprang ut i köket för att tappa upp ett glas vin och röka en cigarett i köket. Alltsamman smakade så underbart att jag inte kunde göra, annat än att låta det fortskrida. För att jag inte skulle känna mig som skåpsupande trailertrash så bjöd jag dit några vänner, så att rökandet och krökandet skulle se mer städat och samordnat ut. Och när bollen väl började rulla, tog den uppenbarligen fart mot Berns.
På Berns såg det ut som att någon hade kört dit en busslast med bönder. Man hade ju liksom hoppats slippa något dylikt efter julhelgens tålamodsprövningar. Jag frågade E om hon också kände sig alldeles för gammal för den där tillställningen. Hon svarade - tämligen spot on - att de andra inte alls var yngre, bara fulare.

Idag sov jag till tolv. Men det hjälpte föga mot bakfyllan och efter att ha bakissvettats två timmar sitter jag nu med jackan och extraelementet på full styrka och huttrar. Inomhus alltså. Damn you kropp.

Stay tuned för bilder på bibellexikon m.m.

den som jag måste skriva av mig

Varenda gång jag är på jobbet måste jag ta diskussionen om kvinnors lämplighet som högt uppsatta jurister. Mina två manliga advokater hävdar att juridiken är på väg - jag citerar - "käpprätt åt helvete". Detta på grund av det ökade antalet kvinnliga jurister. En jurist är för övrigt alltid man om inte annat anges, enligt dem. Om man haft en förhandling i vilken en kvinna dömt har man följaktligen haft en förhandling med en "kvinnlig jurist". Eller för all del en "bitch"; ett frekvent förekommande uttryck för en jurist som råkat vara kvinna och som fattat ett beslut som går mina advokater emot.

Jag har inte läst genusvetenskap. Jag har engagerat mig måttligt i allt som har med skeva genusförhållanden att göra. Och jag vill dessutom passa in, vara en del av gemenskapen på byrån. Jag vill inte att advokaterna ska anpassa sitt språk när jag är med för att sedan "vara sig själva" när jag inte är där. Jag vill inte alienera någon här. Men jag kan inte kompromissa med debatterna. Jag förändrar föga. Det känns mestadels helt och hållet lönlöst att försöka, trots att jag har rationella argument (vilket de anser vara manligt) och advokaterna har en fingertoppskänsla för hur illa det går om kvinnor tar över (och givetvis är ju känslor en kvinnlig företeelse enligt dem).

Jag kan prata om pilsner och degers och dollars och jag behärskar deras lingo. De betraktar mig som en av dem. De lyssnar på vad jag säger och beaktar mina synpunkter. Idag sa de båda - när jag förklarade att jag blev provocerad och blev personligen påhoppad - att deras åsikter inte gällde mig. Nej nej, jag skulle bli en utmärkt advokat. De menar bara att "kvinnor i allmänhet" inte ska dominera juristyrket. Och jag kan kompromissa med saker. Men inte det här. Det går inte. Det ska inte behöva gå. Men det är mer än ett dilemma. Mer än brydsamt. Mer än att jag själv kan utarbeta en strategi. Ibland skrattar jag så att de förstår hur löjeväckande dumma de är. Ibland argumenterar jag. Ibland himlar jag med ögonen.

Men jag får inte ihop det här.

den med helgerna

Alltsedan mina föräldrar skiljde sig någon gång under -96 har jag haft en högst obekväm relation till julen och påföljande helgdagar. Det är jag givetvis inte ensam om och jag antar därför att fler med mig väljer att jobba sig genom helgerna. Det har alltid varit lätt att få arbetspass över jul och nyår och arbetsgivarna har alltid uppfattat det som en generös gest att "offra sig" och jobba då. I själva verket har ju snarare arbetsgivarna gjort mig en tjänst. Påfrestningen på psyket minskar onekligen när enbart en mindre del av dagen behöver tillbringas hemma.

Men det var då - på den tiden när jag jobbade med serviceyrken och the show must go on även under röda dagar. På den tiden då jag krängde blommor till tanter eller flyttade matvaror från höger till vänster på ett löpande band (och ibland vänster till höger om man fick sitta i en vänsterkassa). Mitt nya highlife på advokatbyrå känns allt annat än high den här tiden på året då man får ledigt över helgerna. Det känns faktiskt low. Hoho. Jag är rolig idag känner jag.

Förra året tillbringade jag julen med H. Vi lagade vegobullar och sojakorv och Berit Lyregårds rödkål. Drack plenty rödvin och kollade på Love actually. I år ska jag åka ner till obygden i Östergötland för att fira traditionell jul med köttberg och dopp i grytan. Vilket för övrigt är grosse. De är dessutom djupt pingstvänliga och därmed nykterister. Blä. Min jul. Mitt liv.



Juletid, stilla ro och frid.... NOT.

den om att suga ass

Jag gör det, den här dagen gör det, Carola gör det - nämligen suger ass.

Imorse när jag gick upp var jag bakis. Jag har tydligen ännu inte lärt mig dygden att hantera en öppen bar. Dessutom skulle jag spela igår, så all alkoholkonsumtion jag ville bedriva fick ske inom loppet av 30 minuter. Jag tyckte att jag fick i mig ganska blygsamma mängder och jag kunde ju fortfarande sjunga under det andra setet (eller? Niclas?). Oavsett vilket så drabbades jag av en karmachock imorse.

Jag började såklart med att snooza, vilket man ju i alla förekommande fall får betala för senare. Jag insåg sedan efter en kraftansträngning för att ta mig upp ur sängen att jag hade bokat klass på nazi-sats. Om man inte ska bli prickad i bokningssystemet får man helt enkelt infinna sig. Och för att jag skulle hinna till Hötorget till halv sju var jag tvungen att cykla. Det regnade. Jag var nära vattenplaning - något som tydligen även drabbar cyklister - uppskattningsvis sju gånger på sju minuter.

Det torde vara tämligen uppenbart att jag blev illamående av träningen och jag tänker därför raskt gå vidare till sugigt moment nummer femtielva idag. På jobbet visade det sig att allt var kaos. Ingen överraskning där. Alls. Men jag var inte upplagd för att uppfinna hjulet, så det söhöhög.

Jag fick i och för sig en osugig paus när jag åt lunch med D. Och sen kom C och allt var nice. Sedan skulle dock helvetet komma att bryta ut igen med dunder och brak, bokstavligen. Något smartass till människa hade kommit på att det vore latjo att ordna fyrverkerier på Skeppsbron. De kom så nära att jag trodde att jag skulle dö den tragiska fyrverkeridöden på vägen tillbaks till jobbet. Eller i vart fall förlora ett öga eller nåt. "Oh, är det sankta Lucia som ligger där utanför advokatbyrån? Nej, det är bara en paralegal utan ögon". Fatta sugigt.

Sen fick jag reda på mitt tentaresultat. Och jag veeeet, sett till insatsen är det ett bra resultat. Men sen när bryr jag mig om omständigheter? Jurister bryr sig inte om omständigheter. Man ska vara i form, alltid. Inte ett sugarsle, and a sugarsle I was. Dessutom - nu var det inte universum som drabbade mig utan jag som drabbade universum. Stackars universum.

På kvällen var jag och T och såg Tre systrar på Stadsteatern. Den var inte som jag hade föreställt mig den. Annorlunda. Men bra. Väldigt bra. Någon gång under andra akten pockade min mage på uppmärksamhet. Och på den vägen var det. Jag och min mage fick köras hem i taxi och sen minns jag inte så mycket mer. Jag minns dock T som höll mig i handen. Och att hon kallade mig mongoskalle.

Det finns dåliga dagar. Och sen finns det dagar som inte borde få kallas dagar.



Bra dag.

den live från kontoret

Det var någon som frågade mig vad livebloggande var, och om inte allt bloggande skedde live.
Det är givetvis en svår differentiering som bara berör svårt intellektuella människor, men jag vill påstå att det finns en viss skillnad. Livebloggande torde kunna ske i den stunden något faktiskt upplevs och inte som en rekonstruktion av ögonblicket i efterhand. Om jag till exempel livebloggar i New York så gör jag det i samma stund som jag upplever det jag skriver om. You get the picture.

Och vad händer denna morgon på lilla byrån på Skeppsbron?
Advokat B sitter i brottmålsförhandling varje vardag fram till jul, så när Big B är borta dansar vi råttor såklart på bordet. S har blivit förtjust i SR:s världsmusikkanal och har drivit upp webradion på högsta volym. Crazy va?!
J är på sitt andra jobb som hudterapeut. Hudterapeut är en eufemism för vaxare, så hon har nog fullt upp med någons skrev vid det här laget.
Jag var på dåligt humör redan från början eftersom batteriet tog slut i min iPod när jag promenerade hit. Efter den katastrofen skulle det sedan visa sig att de hade ny personal på Albert & Jacks, som såklart inte förstod min stammisstatus och därmed var jag tvungen att betala för kaffet. Brutalt, I say.

Ungefär nu skulle jag vilja skriva något för att knyta ihop säcken, men jag är trött (se förra inlägget).

den om vad mitt problem är

Jag har undrat över vad problemet är i allmänhet länge nu, och varför jag sover mer än jag är vaken i synnerhet.
Det här har aldrig hänt mig förut. De senaste åren har jag hoppat upp ur sängen (ja, till och med bokstavligen och börjat morgonen med några upphopp för att vakna) och tidigt dessutom. Jag har aldrig haft behov av mer än sex timmars sömn per dygn och därvid hävdat att ett större sömnbehov än så bara beror på lathet och inbillning.

Men what goes around comes around. Uppenbarligen. De senaste fyra-fem veckorna har jag legat i sömnkoma. Mitt sömnbehov har bestämt mitt liv, till skillnad från de senaste åren när situationen varit den omvända. Alltid, alltid kompromissa med sömn. Men nu hamnar föreläsningar, vänner, morgonträning, byrån, biblioteket och allt annat som spelar en betydande roll i mitt liv, på andra plats. Eller typ tionde plats och sömn är prioritet 1-9. Oavsett om jag sover på nätterna får jag kämpa som ett djur för att bända upp ögonen på dagarna. Jag kan napa tre gånger om dagen men vaknar aldrig. När jag tränar står jag och gäspar och likaså mellan varje klunk kaffe jag dricker. Bullen, vad ska jag göra?


Är jag egentligen en förklädd björn?

den om min mamma

Nej, inte allt om min mamma. Men en sak.

Vi har sällan sett eye to eye om saker. Vi har aldrig haft någon form av kompisrelation. Vi har föga gemensamt och mycket att lappa ihop. Men igår var jag så stolt att jag glömde allt som hänt och inte hänt. Jag var stolt som om jag var föräldern och hon var mitt överbegåvade barn.

Mamman hade konsert med sin kör, Stockholms motettkör, igår i Clara kyrka. Ni vet, tillhållet för knarkareliten. Anyhoo, konserten var värd de stora orden i sig. Men någonstans i mitten av den skulle mamman kliva fram som konsertens enda solist. Jag var nog mer nervös än hon. Magknip nästan. Men när hon tog den första tonen släppte all tyngd jag burit på mina axlar, alla tantkrämpor och förskjutna ryggkotor, all sorg, smärta och svärta. Allt rann av mig, som vore jag gore-tex i regnväder. Nåt sånt.
Jag hade ingen aning. Här har jag gått i 23 år och trott att mamman varit duktig, när hon i själva verket varit fullkomligt briljant. Hon har ju den där begåvningen jag alltid önskat att jag hade haft. En begåvning som gjort det lättare att förstå vad man skulle ägna dagarna åt. Gå upp på morgonen för. Något att kanske var tillfreds med. Nöjd, rentav.
Innan jag somnade igår tänkte jag på mitt gig på torsdag. Och jag kom på att om jag bara ärvt en tiondel av mammans musikalitet så borde det gå alldeles strålande. Det kändes annorlunda. Till och med fint.

Djeeez. Jag blir helt sentimental bara av att rekapitulera gårdagkvällen. Måste nog sluta innan jag blir en blödig, rödögd liten pöl. Vad många ö:n det blev i den meningen för övrigt.

den om livet

Alltså hörni, livet. Eller snarare döden. Vaskamansäj.
Ibland när man sitter och skriver inbördes testamenten mellan sambor, kan vissa ödesmättade känslor uppstå. Ja, mina vänner, jag sa känslor. Didn't see that coming, now did you? Men det är en sån dag idag.

Igår kretsade min tankeverksamhet kring huruvida jag såg ut som en hippie i mittbena och borde ha sidbena igen. Eller kanske lugg.
Idag är det all about döden. Hur jag alltid varit så nyfiken på den. Är det bara jag som längtar dit emellanåt, bara för att se om man hade rätt eller fel som ateist?
Tankarna svänger som jazzen helt enkelt.

Och à propos jazz så har jag fått kanske det roligaste giget ever. Jag får feta flous, foods och drinks på en reklambyråfest mot att jag spelar 20-talsjazz för dem. J beskrev det som att jag får betalt för att leva ut min dröm. Så jävla fly alltså. Jag kan ju, utan att skämmas, gå in för det totalt med håruppsättning och gardenior och the full monty, så att säga.
Detta fantastiska kommer att hända mig på torsdag. Bra mycket roligare än att skriva skatterättstenta i fem timmar i alla fall. Med början imorgon kommer det vara jag och Billie. Och old blue eyes såklart. Det kommer att förekomma inslag av juljazz också, så Frank är ett måste.

den till S

S!

Imorgon har jag tenta som jag inte kan blanka och du har mitt campuskort. Jag har - efter att ha ringt dig tolv gånger utan resultat - ringt till din mamma och till J. Inget vet var du är. Och jag behöver mitt campuskort. Or else, du vet. Det här är det sista forumet jag söker dig på innan jag ringer polisen, ait?

Get your tiny ass over here, eller i vart fall RING MIG!

den om a life jätte-ordinary

När jag var liten trodde jag att jag var speciell. Unik. Ett original till och med. Det skulle emellertid visa sig att så inte var fallet. Idag har jag nämligen haft ett massivt epiphany, blott en torsdag, bara sådär. Slutsatsen att jag är den mest ordinära människan jag känner kan med enkelhelt dras efter beaktande av följande faktorer:

- Jag läser en oerhört bred och vanlig utbildning.

- Jag har, efter en period av nazitidiga morgnar, återgått till att snooza en timme varje morgon. Jag har helt enkelt ingen kapacitet att sparka mig själv i röven längre.

- Jag kan numer banga på att träna när jag inte orkar. För ett år sedan skulle något sådant aldrig få förekomma.

- Jag är lätt småborgerlig. Kanske inte i sinnet, men desto mer i praktiken. Jag gillar att åka taxi. Jag tycker om Carin Wester och weekendresor. Jag köper dyr vegomat och plankar aldrig i kollektivtrafiken.

- Till och med min självdestruktivitet är tråkig och vanlig. Borderline sa du? Jaja, den diagnosen har väl alla. Typ så.

- Jag skriver en blogg. Jesus. Atypiskt för personer som tror gott om sin originalitet och förmåga att tillföra något nytt, men som sällan gör det.

- Jag gnäller massa. Åh, jag har sån träningsvärk, åh, jag har ryggskott, åh jag har en dålig hårdag. Mitt forna jag hade kunnat säga; "zip it, bitch", till sig själv och gå vidare.

- Jag är typ fett hetro, hur mycket jag än försöker tänka utanför boxen.

- Jag jobbar på en advokatbyrå. Say no more.

 

Och ironiskt nog lade jag nyligen sång på Tunes United-låten " A life less mediocre". Vilket totalt hyckleri alltså.