När jag var liten trodde jag att jag var speciell. Unik. Ett original till och med. Det skulle emellertid visa sig att så inte var fallet. Idag har jag nämligen haft ett massivt epiphany, blott en torsdag, bara sådär. Slutsatsen att jag är den mest ordinära människan jag känner kan med enkelhelt dras efter beaktande av följande faktorer:
- Jag läser en oerhört bred och vanlig utbildning.
- Jag har, efter en period av nazitidiga morgnar, återgått till att snooza en timme varje morgon. Jag har helt enkelt ingen kapacitet att sparka mig själv i röven längre.
- Jag kan numer banga på att träna när jag inte orkar. För ett år sedan skulle något sådant aldrig få förekomma.
- Jag är lätt småborgerlig. Kanske inte i sinnet, men desto mer i praktiken. Jag gillar att åka taxi. Jag tycker om Carin Wester och weekendresor. Jag köper dyr vegomat och plankar aldrig i kollektivtrafiken.
- Till och med min självdestruktivitet är tråkig och vanlig. Borderline sa du? Jaja, den diagnosen har väl alla. Typ så.
- Jag skriver en blogg. Jesus. Atypiskt för personer som tror gott om sin originalitet och förmåga att tillföra något nytt, men som sällan gör det.
- Jag gnäller massa. Åh, jag har sån träningsvärk, åh, jag har ryggskott, åh jag har en dålig hårdag. Mitt forna jag hade kunnat säga; "zip it, bitch", till sig själv och gå vidare.
- Jag är typ fett hetro, hur mycket jag än försöker tänka utanför boxen.
- Jag jobbar på en advokatbyrå. Say no more.
Och ironiskt nog lade jag nyligen sång på Tunes United-låten " A life less mediocre". Vilket totalt hyckleri alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar