Det är över ett år sedan nu. Den 15 augusti 2007 sålde jag min lägenhet på Hornsgatan 57 efter att ha bott där i två år. Kanske tar det lika lång tid att komma över lägenheten som den tid jag de facto bodde i den. Än har jag inte gått vidare i alla fall, det kunde jag lätt fastslå igår när jag drack kaffe på Bysistorget som ligger mittemot min före detta residens. (Min residens, mitt residens? Det är svårt med neutrum och reale när man svänger sig med anglicismer). Det var hur som helst inte långt ifrån att jag fällde en tår inför alla mediemänniskor och Rikard Wolff som brukar hänga på kaffebaren.
Jag vet inte vad det är med hela området runt Mariatorget som gör mig så våldsamt sentimental. Efterhandsglorifiering? Det var ju på intet sätt så att åren jag tillbringade i den lägenheten enbart var good times. Tvärtom minns jag hur väggarna sakta närmade sig varandra på de 21 kvadraten de dagar som mitt liv bestod av crap och ågren. Men det går inte att komma förbi att de här två åren var fyllda av intensitet av olika slag och måste ha varit ödesmättade för mig.
Herregud. "Fyllda av intensitet". Kan man låta mer religiös eller? Anyhoo, trots att min ersättningsbostad (47 kap IL...) är allt man kan önska så har Hornsgatan 57 en alldeles speciell plats i mitt unga-vuxna-hjärta.
Hornsgatans enda gröna hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar