tisdag 18 november 2008

den om tvåsamhet

Jag blev verkligen föremål för en ginormeous (gigenorm) desillusion i helgen. Tänk er följande scenrio:

Du åker ut på landet i tron om att ett dop ska ta plats. Väl i kyrkan visar det sig att paret som skulle döpa sin nya kid hade lurat dit alla under falska premisser - de skulle nämligen gifta sig också. En minoritet av gästerna hade klurat ut det och kanske satt på sig en kavaj. Resten gick på bröllop i jeans och vandrarkängor. Och visst, trots att jag tycker att vandrarkängor borde bannlysas - även för vandrare - så förstår jag poängen med att man inte vill att ens gäster ska behöva maxa med galakläder. Men det finns ett problem på ett helt annat plan, som uppdagades i och med den obefintliga dresscoden.

Jag bor i Vasastan. Här drar man inte på sig ett par vandrarkängor, även om man bara ska ner till Konsum. Nej. Neeever gonna happen. Den faktorn spelade såklart in i mitt mitt klädval, som råkade vara en alldeles för dressig, svart chiffongklänning, nylonstrumpor och högklackat.
Men desto mer frustrerande är att mitt klädval sammanföll med min civilstatus. På det här 36-timmarsäventyret var nämligen jag den enda singeln. Det är sant. Enda poängen med att gå på ett bröllop om man är singel är ju att man kan ligga med en best man eller dylikt. Men nehehej. Det fanns inte ens någon best man på den här tillställningen, och hade det funnits en hade han haft med sig sina nykläckta kids och pratat om bröstmjölk. Det är fan grosse med bröstmjölk.

Anyhoo. Vad har mina kläder med detta att göra? Jo, ingen annan utom jag hade någon att klä upp sig för. Så bara min outfit avslöjade min promiskuösa och instabila tillvaro. Och det värsta som finns är att bli tyckt synd om av par som anser att tvåsamhet är skiten. Vänta tills det skiter sig, säger jag. Skrattar bäst som skrattar sist.

Ja. Nu låter jag onekligen bitter. Och det är helt sant. Bröllopsfesten var som det där hemska mellanstadiediscot där man inte blev uppbjuden till dans. Alla dessa lyckliga människor. Efter ett dygn under samma tak som dem så kände jag att jag bara var en halv person som inte hade någon som gjorde mig hel.
Den här normativa samlingen människor kanske har rätt. Bajs om de har det. Hur göra i så fall? Måste jag hitta en kille med vandrarkängor och månadslön nu eller?


Lyckligt par 1


Lyckligt par 2 och 3


Lyckliga kor

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar