den med audrey hepburn

Det är knappast något nytt under solen att jag har grymt begåvade vänner. Men en av dem, J, sa något extra minnesvärt häromdagen. En störtskön metafor som jag måste dokumentera känner jag. Hm. Vem säger förresten "stört" sedan Baloo i Djungelboken?

Anyhoo. Jag och J pratade om tvångsbeteenden. Jag bekymrade mig lite över att min cigarettkonsumtion tilltagit märkbart på senaste tiden. Sannolikt har rökningen ersatt andra tvångshandlingar. Och visst är det fly att röka ibland, för att inte säga snyggt. Det ska inte stickas under stol med. Men det som är anmärkningsvärt i beteendet är att jag gör det tvångsmässigt, alltså inte för att jag nödvändigtvis känner för det, utan snarare får jag för mig att jag ska.

Men då säger J: "Men det du beskriver påminner ju om det där kortspelet 'dam', där man plockar bort alla kort tills man bara har de bästa kvar".

Så tänker jag välja att se på det hela. Rökning är enligt den tesen ett bättre kort, en mer raffinerad tvångstanke. Och sen tänker jag inbilla mig att jag ser ut såhär när jag gör det:


Memo to self; införskaffa munstycke.

den med småstjärnorna

Häromdagen lyssnade jag på skapelser från musikproduktionskursen jag gick på gymnasiet. Av detta kan man enkelt dra slutsatsen att jag var ett geni på den tiden. Att jag var oerhört musikalisk kommer väl knappast som en överraskning, men det mest frapperande är mina texter. Jag misstänker att skapandeprocessen gick ut på att leta upp ett ord eller ett begrepp i en ordbok och skriva en text som utgick från obegripligt sammanlänkade ämnen.
En låt hette "Megalomania". Texten i refrängen löd:

Megalomania
Incomparable illusion of grandeur
Penal servitude

(När man uttalade den sista strofen lät det givetvis som att man sjöng "penis servitude")
Hela inspelningen osar av det allvar vi tog oss själva på under den tiden. Låten i fråga var såklart akustisk med mycket smärta. OMG säger jag bara.

En annan befogad slutsats är att låtarna skrevs under min Astrud Gilberto-period. En av låtarna översattes med hjälp av babelfish till portugisiska. Av låttiteln framgår dessutom att jag försökte ta över världen. Den heter "Human nature theory part II" och inom parentes "Parte dois da natureza humana". Fatta höga tankar jag hade om mig själv och min världsanalys.



Tacka vet jag mina tidigare texter från sexårsåldern. Då kände jag i alla fall begränsningar. Såg storheten i mer banala företeelser helt enkelt. Klassikern är ju "Jag sätter mig på en trapp" som jag för övrigt sjungit för halva Sverige (nästan) när jag var med i Småstjärnorna på 90-talet. Åh 90-talet. Agneta Sjödin innan hon fick för sig att pursua en sångkarriär. Magtröjans storhetstid. Pokaler i 90-talsmaterialet mässing. Och vi uppträdde som 90-talsikonerna Lili & Sussie.

den på jobbet

Allt jag behöver veta om livet har jag lärt mig på Ica Maxi där jag jobbade förut. Dagligvarubutikerna är vår tids boot-camp i tell you. Har man en gång flyttat falukorv från vänster till höger på ett löpande band i åtta timmar, ja, då ser ens kapacitet inga gränser. Iklädd röd skjorta med grå krage, samt grå snickarbyxor försedda med kanske tretton fickor längs utsidan av låren, blir man dessutom kvitt allt vad fåfänga heter. Utgångsläget är så förnedrande och miserabelt att man lika gärna kan strunta i deodorant och nya strumpor den dagen. Det spelar heller ingen roll hur man luktar när Maxibageriet ändå tänker grädda vitlöksbaguette. Både kunder och personal är bortom räddning.

Min viktigaste lärdom från denna uppforstringsanstalt är emellertid konsten att mygla. För även i dessa dagar, då mina arbetsuppgifter består av mer kvalificerade sysslor än att packa upp makaroner, kan jag nyttja dessa ovärderliga kunskaper. När jag som idag är trött så in i baljan till exempel. Jag har satt på mig byråoutfiten. Jacket och byxor med pressveck. Jag har sett viktig ut. Jag har snällt suttit framför min dator. Men har jag uträttat någonting? Neeeeej.

Blog on the job, som jag brukar säga. Good times, good times. Jag har ingen poäng utöver att jag är innerligt glad att slippa se ut såhär:

den i barthelona

Den här helgen jobbar jag kontinenten. Jag kan inte ett ord spanska, men jag resonerar som så att jag kommer undan med det så länge jag får till snygga läspljud. Alla balla läspar, det vet man ju.

Eftersom jag åkte en okristligt tidig buss, kl 04.00, från Stockholm, så var jag här redan vid tolv igår. När jag ringde J låg han och sov. Ytterst kontinentalt. Men han gaskade snabbt upp sig och bjöd på utmärkt guidening. J bor vid Segrada Familia så vi började där. Check. Sen promenerade vi ner förbi Arc de Triomphe. Check. Fikade och rökte inomhus. Check. Såg en utställning på kulturcentret i Raval. Check. Såg några Gaudì-hus till, som påminde om Tim Burton-filmer. Check. Och så vidare.
Ett rafflande tempo må jag säga.

J påpekade också att mina tygskor var trendiga här nere. Det kändes skönt. Hade ju kunnat bli pinsamt annars menar jag. Jag tror inte jag ger ifrån mig så mycket turistvibbar alls. Jag har ingen magväska. Mitt kamerabatteri är urladdat, så något fotograferande blir det inte tal om. Över huvud taget känner jag mig ganska urban. Well. Lite väl blond kanske.

den med trafikfaran

När jag var liten var jag inte så bra på att leka. Jag var rätt kräsen tror jag. Bara vissa lekar och vissa leksaker. Lite av en diva helt enkelt.

Idag jobbar jag hårt på att ta igen min barndom. Jag kan numer leka med allt. Häromdagen lekte jag och T med ett hårspänne. Hårspännet kunde skratta som en häxa och kanske bita sig fast i en näsa. Igår lekte vi en annan till synes simpel, men ack så prestigefylld lek. Den gick ut på att räkna upp så många djur man kunde komma på som började med en viss bokstav. Det hela började med att jag ville ventilera en grej jag hört i P1 tidigare samma dag. Tydligen hade en grisräv påträffats någonstans. Och diksussionen om korsade djurarter utmynnade i denna geniala lek. Pröva ni med!

Jag undrar hur omfattande denna infantila orgie kommer bli. Idag till exempel, skulle jag åka och köpa cykelattiraljer. Typ hjälm, korg och pump. Det var problematiskt av flera skäl. Dels för att jag var tvungen att gå till Intersport. Jag borde ha förklätt mig i wifebeater och quicksilvershorts för att inte bli så utstirrad, det förstod jag i efterhand. Dels för att jag bara var intresserad av barnhjälmarna. Så man får tillhörande klistermärken att sätta på själv. Allting som är gjort för barn är ju så mycket roligare.




Jag kunde till min stora besvikelse inte komma i barnstorlekarna utan att hjälmen satt ovanpå huvudet. Lite Marge Simpson-y. Så det blev en tråkig vuxenhjälm. Utan blixtstickers och glitter. Men icke förty en bra investering eftersom jag inte har körkort och inte har hajat det här med högerregeln. Bellade bara en hunka dessutom.