den med audrey hepburn

Det är knappast något nytt under solen att jag har grymt begåvade vänner. Men en av dem, J, sa något extra minnesvärt häromdagen. En störtskön metafor som jag måste dokumentera känner jag. Hm. Vem säger förresten "stört" sedan Baloo i Djungelboken?

Anyhoo. Jag och J pratade om tvångsbeteenden. Jag bekymrade mig lite över att min cigarettkonsumtion tilltagit märkbart på senaste tiden. Sannolikt har rökningen ersatt andra tvångshandlingar. Och visst är det fly att röka ibland, för att inte säga snyggt. Det ska inte stickas under stol med. Men det som är anmärkningsvärt i beteendet är att jag gör det tvångsmässigt, alltså inte för att jag nödvändigtvis känner för det, utan snarare får jag för mig att jag ska.

Men då säger J: "Men det du beskriver påminner ju om det där kortspelet 'dam', där man plockar bort alla kort tills man bara har de bästa kvar".

Så tänker jag välja att se på det hela. Rökning är enligt den tesen ett bättre kort, en mer raffinerad tvångstanke. Och sen tänker jag inbilla mig att jag ser ut såhär när jag gör det:


Memo to self; införskaffa munstycke.