den med IKEA-knivar

En random grej slog mig idag. Jag promenerade tillbaka till byrån från en veganrestaurang som jag hade tvingat mina juristpampar att äta lunch på. Limabönsgryta by the way. Yum. När jag kryssade mellan turister på Västerlånggatan för att ta mig tillbaka till Skeppsbron blev jag upptvingad mot ett skylfönster. En barnfamilj försökte gå åtta personer i bredd och jag var inte en del av den ekvationen. I skyltfönstret låg i alla fall ett gäng knivar uppradade. Eggen såg skarpa ut. Och just då kom jag på vad jag har för måttstock när det gäller män. Eller människor i allmänhet. Måttstocken stavas knivar!

Ponera att du vaknar upp hos en ny bekantskap. Medan du försöker rekapitulera kvällen i ditt huvud letar du efter köket. Väl funnet försöker du skära upp en tomat när du plötsligt inser att tomatskivan du just skurit har formen av en nymåne. Du tittar ner och upptäcker att du försökt skära grönsaker - med en IKEA-kniv!
Det är ju så man får the creeps! Under alla omständigheter bör du springa därifrån. Ett kök utan dugliga knivar är som en människa utan själ.

Knivar. Så ödesmättade.

När jag läser det ovanstående så får jag lite Seinfeld-vibbar. Det är ju trots allt Seinfelds signaturtema att haussa upp banala företeelser, typ fatta ett avgörande beslut utifrån neurotiska föreställningar om soppa, tic-tacs eller p-kuddar. Men låt stå som det heter i skolan. Det är en sån dag.