den med gossedjuren

H berättade en charmerande historia för mig en gång. Hans syster hade träffat en fransman för säg femton år sedan. Idag är hon 35, gift och har barn. Samma fransman skickar fortfarande blommor och gossedjur till henne när hon fyller år.

Jag tror jag har träffat min gossedjurskickare i alla fall. Här existerar inte tretimmarsregeln när man ska svara på sms till exempel. Tvärtom. Om jag inte svarar efter en kvart skickar han ett till. Eller ringer. Jag måste slå upp "du kväver mig" i ett lexikon. Vi träffades igår. En timme efter vår rendez-vous får jag ett sms som jag inte svarar på. Två timmar senare ett till. Jag svarar inte. Denna morgon har han ringt tre gånger och skickat två sms. Jag har inte svarat, men tydligen är det ingen hint. Begreppet hint verkar för honom främmande och inte bara för att det är på engelska.

Igår hade vi 7-mannamiddag i vår synnerligen enkla boning. Ambitionsnivån däremot var hög. Alla deltagande uppmanades att tala franska. Och det gick över förväntan. Vi höll ut flera timmar med hjälp av vin, bouillabaisse och edith piaf. Det är befriande att få prata franska med svenskar. Föga frapperande månne, men jag gillar ju att känna mig bra. Ja, det där sista var väl knappt nödvändigt att tillägga. Jag misstänker nämligen att ingen utom mina homies som redan känner mig läser den här oerhört universellt intressanta bloggen.

Jag har för övrigt erfarit lite hippievibbar. Det hela har resulterat i att jag köpt en groddlåda. Nu växer små nätta alfalfagroddar i mitt kök. Jag ska sköta om dem som vore de mina barn. Eller förresten, barn skulle jag tappa bort eller inte orka med. Men som jag sköter om S då kanske. Jag tror att hippiegrejen emanerar från en stor avsaknad av reggae i mitt liv. Jag känner att reggaen talar till mig. Snart kommer jag kära kärlek och frihet.

Vi har ett tämligen begränsat nyhetsflöde här nere. Men idag lyssnade jag hör och häpna till en rapportsändning som kom med för mig mycket lovande nyheter. Tydligen sjunker bostadspriserna i Stockholm. Yay!

Jag har börjat oroa mig mycket för den penibla situation jag eventuellt försätts i att behöva flytta hem till min far när jag kommer hem. Nog för att min far är charmerande, men jag har ingen önskan att bli hans inneboende för det. Så detta är en desperat vädjan till alla som känner sig manade att hålla ögonen öppna åt er arma vän som annars är på väg rakt mot uteliggarhood.

Min macbook som efter H:s förslag heter Keith (efter Keith Jarrett sannolikt) är pur kärlek, men vi har något otalt med varandra vad gäller bilduppladdning. Jag återkommer med fler posebilder på mig själv (givetvis) i olika miljöer så snart jag och Keith löst fejden.