Jag aldrig drömt förut
Osv. Jag drömde nämligen om Lars från årets upplaga av Idol. (Jaaa, jag kollar på Idol. Om det ska himlas med ögonen över det kan ni ta er business elsewhere). Det var så trevligt att jag snoozade i två timmar för att slippa vakna till min bistra verklighet med dusch, avokado och Ring P1. Det sistnämnda får mitt djupt rotade svart- eller vittbeteende att slå volt och dagen är alltid förstörd efter att Agda, 78, ringt in och föreslagit att man borde införa en skatt för vissa män för att de är "dåliga".
Men tillbaka till Lars. Han har allt jag uppskattar hos en man. Han har läst massa opragmatiska språk och har på intet sätt byggt upp en trygg och förutsebar framtid. Han kommer sannolikt heller inte bli någon framgångsrik musiker. På frågan om varför man ska rösta på honom svarar han att han kan läsa runskrift hyfsat. Han är obekväm framför kameror och tittar under lugg, trots att han inte har någon. Han är vansinnigt charmig och har oregelbundna tänder. Oh, oregelbundna tänder. Dessutom har han alltid hoodie på sig. Det är alltid killen med hoodie för mig. Det ser så inbjudande ut.
Jag drömde att jag klappade honom på magen. Det var så långt det gick. Och ändå har jag fått mer drömflashbacks dagen efter än jag fått av någon mer vulgär dröm någonsin. Det slog mig nu att mitt undermedvetna spelade mig ett spratt. Mot bakgrund av drömmen och dess efterdyningar har det nämligen slagit mig att jag inte har varit kär på över två år. Jag minns knappt hur det går till. Är det så att man har en speciell person man vill gå och klappa på magen hela tiden, eller vad är det för funktion mitt undermedvetna försöker aktivera?
Nåväl, nog med psykoanalys för idag. Tills vidare har jag ju T vars mage jag kan klappa på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar