Jag har för länge sedan orerat om min relation till mediefolket, bland annat i det här inlägget.
Emellertid är denna outsinliga källa till humor allt annat än färdigbehandlad på det här forumet. Här kommer därför något av ett da capo, men med en oväntad twist.
För några veckor sedan var jag på Kvarnen och drack hejdå-öl, då min vän E skulle lämna landet för en europatour. De flesta som var där och sa hejdå var gemensamma vänner, med några undantag. Bland annat en, för mig, ny person vid namn P. Han hade någon form av förmåga att driva med sig själv och medielivet. Således var han en reell person.
MEN det har visat sig nu att man inte ska underskatta mediefolket. De här statuskåta blodiglarna som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att bjuda på - men gärna säljer - sig själva, kanske när allt kommer omkring sitter på något större än jag kunnat föreställa mig. Oavsett hur bajsnödiga de är, har de fattat något som de intellektuella aldrig förstått, nämligen vikten av att vara oberörbar.
Ett autentiskt exempel är denne P. Häromdagen fick jag för mig att han och jag skulle kunna bli kompisar. Ett fint utbyte hade jag föreställt mig. Jag skrev följtaktligen detta till honom på facebook, varvid han reagerade som vore han helt förståndshandikappad. Rent logiskt sett så borde ju människan minnas vem jag var, eftersom vi var tämligen få där den kvällen, samt att jag påminde honom om att vi spelade sten, sax och påse i typ en timme. Men nej. Ingen respons whatsoever.
Och det var då jag kom på det. Förutsatt att människan inte de facto är eller var helt retarderad, så har han på briljant manér, visat mig hur man bär sig åt för att ta sig fram i medievärlden, dvs. man låtsas inte komma ihåg någon eller något. Allt och alla är obetydliga.
Det är faktiskt imponerande. Big up till P och mediefolket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar