http://www.youtube.com/v/IA_ubhYgjAc&hl=sv_SE&fs=1&color1=0x2b405b&color2=0x6b8ab6
Låten kommer nämligen från soundtracket till Synecdoche New York, vilket inte alls uttalas som jag trodde med betoning på den första stavelsen som i tex. "anecdote". Istället betonas "nec" och man uttalar dessutom den sista vokalen, alltså "synekdokiiii" (eller för den avancerade fonetiska skolan: sə-ˈnek-də-(ˌ)kē).
Då vet vi det. Men på svenska måste man väl ändå betona det "synekdåååk", eller har jag sagt fel hela tiden? Äsch. Hur som helst såg jag och en skadad liten T-bone den filmen igår. Och det är klart det framgick med all önskvärd tydlighet att den var vansinnigt pretentiös. Som min kära vän H uttryckte så går ju inte teateruppsättningen, vars vara filmen handlar om, och dess namn obemärkt genom pretentionsfiltret. "An obscure moon over an obscure world". Mja.
Men jag är beredd att ha överseende med mycket. Förutom att den var sådär indiefilmsvacker och vemodigt melodramtatisk så centrerade den kring temat fiktion versus verklighet. Huruvida man själv spelar huvudrollen i sitt liv, vem som håller i manuset och hur det sammanvävs. Och varför jag blev så hänförd av Synecdoche New York var just för att jag, vilket jag bland annat nämnde här, alltid känt att någon måste ha narratat mitt liv. Det är liksom lite för ironiskt för att det skulle vara verkligt, och det ligger därför nära till hands att jag bara är en fiktiv karaktär. Se filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar